Var ut på en löprunda ikväll, faktisk den andra inom loppet av tre dagar. Det känns riktigt bra, även om det inte har varit några långa rundor. Desto bättre att köra några korta och bygga upp självförtroendet. Det är så trist om man inte orkar det man trodde att man orkade.
Innan jag for ut gjorde jag något som jag bara har gjort en gång förut. Jag talade om för sambon precis vilken runda jag hade tänkt ta och hur länge jag räknade med att vara borta. Sedan bad jag honom ringa om jag inte skulle komma hem inom en halvtimme.
Förra gången jag gjorde det var första vintern vi bodde i huset och jag skulle ta min premiärskidtur på isen. Jag hade ingen aning om hur tjock isen var och inte heller var det brukar vara svagt eller så. Den gången var det 17 minusgrader ute. Vår hund tycker inte om kyla så direkt jag vände om och började åka hemåt stack hunden järnet hemoch lämnade mig på isen. När hunden kom hem utan mig blev sambon orolig. Så vad tror ni att han gjorde? Tog skotern eller sina egna skidor och började leta mig? Nej, han gick ut på bron och ropade. Jag svarade inte för jag var säkert en kilometer hemifrån då. Jag hade fått frysa länge i isvaken om jag verkligen hade gått genom isen...
Den här gången var det inte risken för svag is som fick mig att lämna ett noggrant färdmeddelande utan två otäcka händelser som har skett i länet de senaste två veckorna. Först var det en högstadietjej som höll på att bli indragen i en bil när hon hoppade av skolbussen. Som tur var lyckades hon slita sig loss och springa hem, så hon klarade sig. Den andra händelsen som skrämmer mig är kvinnan som skulle på arbetsintervju till ishotellet i Jukkasjärvi och som inte är återfunnen ännu.
Jag har alltid varit ute mycket och promenerat och sprungit på oländiga platser, men även mer stadsnära på konstiga tider. Jag bodde i Umeå under sent nittiotal när Hagamannen härjade som värst, men jag var aldrig rädd. Men nu känner jag mig inte säker.
För någon vecka sedan skrev jag om hundens konstiga reaktion när vi var ute och sprang. Vad det var som skrämde hunden, om det var en älg eller en björn vet jag fortfarande inte, men en sak vet jag. Jag blir hellre ihjälslagen och till och med uppäten av en björn än våldtagen och mördad av en annan människa.
Men något som gör mig riktigt arg är att kommunen för att spara pengar har beslutat att släcka en stor del av gatlysena för att spara pengar. Och var släcker man? Jo på mindre gator och cykelvägar. Varför släcker man inte varannan lampa på större bilvägar istället? Bilar har ju rejäla lysen och trafikanterna är skyddade, det är inte fotgängare och cyklister. Och vore jag ute i skumma syften så skulle jag just söka mig till en cykelväg i närheten av en stad eller en bykärna, och är den dessutom mörk så är det ju guldläge för alla skumma typer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar