måndag 29 mars 2010

Åter till brottplatsen!

Här har jag gått!

Idag har jag ridit för första gången sen någon gång i somras. Lite ringrostigt och benen känns som att de har vissa likheter med spagetti så här i efterskott, men det gick riktigt bra! Den här hästen har jag inte ridit på nästan två år, men jag tror att han kände igen mig, han kom då fram frivilligt i hagen när jag skulle ta in honom. Som tur var kände vi igen varandra, jag var lite nervös över att råka ta in fel häst. Det vore liksom höjden av pinsamhet, men det blev rätt och han verkade som sagt riktigt glad över att se mig!

Ridningen var minst sagt lugn, jag skrittade omkring lite på gårdsplanen, lade lite volter och kände mig för tillsammans med hästen. Jag kommer säkert ändå att ha träningsvärk imorgon. Nu är jag igång igen (hur många gånger har jag skrivit det?) Efter att ha tillbringat en hel magsjukehelg framför datorn med Ponnyakuten känner jag mig ytterst inspirerad till att börja rida själv.

söndag 28 mars 2010

I tacons tecken

En halväten portion tacopaj


Jag har sett siffror på att nästan 70% av sveriges barnfamiljer äter tacos varje fredag. Jag hör inte till de procenten men den här helgen har jag tagit igen all eventuell tacobrist i mitt liv med råge. Detta är helgens meny: Fredag middag tacopaj, lördag lunch tacopaj, lördag middag tacos, söndag lunch tacopaj. Det godaste var tacon på lördagen för det åt vi tillsammans med trevligt sällskap i stugan.

Jag gjorde en enkel, billig och god tacopaj i långpanna, som trots att vi har ätit va den hela helgen har vi kvar av den i frysen för fler snabbluncher.

Tacopaj i långpanna

Pajskal:
5 dl vetemjöl
1 dl PO-fiber (kan bytas ut mot ytterligare 1 dl vetemjöl)
250 g smör eller margarin
1 dl iskallt vatten

Blanda alla torra ingredienser i matberedare eller i en bunke. Blanda ner smöret i mjölet till en smulig massa. Häll på vatten under omrörning precis så att smularna binder ihop till en smidig deg. TRyck ut degen i en långpanna 30x40 cm. Nagga. Grädda skalet på 225 grader ca 10 min. Gör under tiden fyllningen.

Fyllning:
1 kg köttfärs
1 gul lök
1 msk margarin
2 påsar tacokrydda
3 dl vatten
6 ägg
6 dl mjölk

Fräs köttfärs och lök i en gryta. Häll på tacokrydda. Späd med vatten. Låt puttra en stund. Vispa ihop ägg och mjölk i en bunke.

Häll köttfärsröran i det förgräddade pajskalet. Häll äggstanningen över köttfärsen. Grädda i 225 grader ca 35 min eller tills äggstanningen har stelnat.

Servera med en grönsallad samt tacosås och guacamole.

torsdag 25 mars 2010

Påskpyssel

Som ni säkert vet vid det här laget är eftermiddagar mellan middagstid och nattningstid bland det värsta jag vet nu för tiden. Jag är för trött för att egentligen orka hitta på något, Storasyster är trött och därmed överaktiv, Lillasyster har börjat ha en skrikperiod just då och allt är allmänt kaotiskt. Igår var dessutom sambon ute på uppdrag så jag var själv med båda flickorna. Att jag hade sovit kanske 3-4 timmar på hela natten och att storasyster var snorig och krasslig gjorde inte saken bättre direkt. Av en händelse råkade jag få syn på några hemmapysslade påskägg på aftonbladet sida. Att jag bara sådär skulle ha grejer hemma för att göra sådana ägg var givetvis lönlöst, men bilden tände min pysselådra.

Vi satte igång att blåsa ur ägg och måla dem med vattenfärg, decopagelack och glitter. Skitkul! Och tänk så enkelt och smart att blåsa ur riktiga ägg som man alltid har hemma istället för att köpa dyra fejkägg! Av innehållet hade jag tänkt baka en smarrig sockerkaka, men Storasyster hann blåsa snor i bunken när hon skulle härma mitt äggblåsande så det blev ingen sockerkaka. Det var i ärlighetens namn mest jag som målade ägg, Storasyster exprimenterade istället med lim, vattenfärg och pennor på färgat papper. Med lite hjälp av mig glittrade vi konstverken och sen vek vi hennes pyssel till påskkort. Behöver jag säga att det glittrar lite var stans hemma hos oss nu? Av någon anledning glittrar både hund och Lillasyster trots att de båda faktiskt sov i vardagsrummet medan vi pysslade :-)




En liten korg bäddad med färgad bast blev ett gulligt rede för mina små äggkycklingar!



Tips för urblåsta ägg:
Använd helst ägg som inte är helt färska, de har mindre seg vita och är därför mycket lättare att blåsa ur. Gör ett litet hål med en vass stoppnål högst upp på ägget och ett lite större hål i äggets botten. Stick in nålen genom hålet och rör om inne i ägget så att gulan spricker och ägget blir lite "vispat". Blås genom det lilla hålet i toppen ut innehållet i en bunke. Dekorera! Om man vill hänga upp ägget kan man trä en sytråd runt en halv tändsticka och lirka in genom ett av hålen. Se till att tändstickan ställer sig på tvärsen inne i ägget så att sytråden sitter fast.





onsdag 24 mars 2010

Starkare än lagen av Bernhard Nordh




Just nu finns inte mycket tid eller ork för läsning men i stugan hittade jag den här boken när jag rotade i bokhyllan och det var precis vad jag behövde i läsväg just nu. Som ni ser på omslaget är det ingen nyutgiven bok direkt utan en bok som har många år på nacken. Den skrevs 1943 och jag tvivlar på att den finns i nyare utgåva än den här från 1967 men ofta kan man hitta Berhard Nordhs böcker på loppisar. Enligt Berhard Nordhsällskapets hemsida har hans böcker getts ut i över 2,7 miljoner exemplar, så det borde finnas en hel del gamla Bernhard Nordh runt om i svenska hem. Tar man av 60-talsomslaget så har man dessutom en vacker bok för bokyllan.

Men jag tycker att Bernhard Nordh förtjänar mer än att vara inredningsdetalj i designade hem. Jag tror faktiskt att det finns fler än jag som fortfarande kan gilla hans böcker. Romanerna är historiska, utspelar sig i Lappland någon gång under nybyggartid, oftast 1600-1700-tal och är så underbart romantiska. Både vildmarksromantiken med meterdjup snö (precis vad alla längtar efter just nu eller hur??), strängaste kylan, svält och umbäranden och stenhårda men rättskaffens människor som uthärdar allt och som dessutom älskar varandra och får varandra till slut så att de kan starta ett eget nybygge.

Visst kan man raljera över romantiken i berättelserna, och trovärdigheten är kanske inte störst. men jag tycker att Bernhard Nordhs böcker fyller en funktion för oss norrlänningars självbild. Sörlänningarna har sin romantiserade hjältehistoria med vikingar, riddare, kungar och hjältar. Det har inte vi norrlänningar. Vi har många enormt stora norrländska författare som har skildrat umbärandena betydligt trovärdigare, men det ger liksom inte samma hjältegloria. När man läser Berhard Nordhs böcker sträcker man lite på sig och tänker att det var säkert mina förfäder som var så här tuffa och modiga. Att Bernhard Nordhs kvinnor dessutom är minst lika stenhårda och modiga som männen gillar jag. Att man dessutom får en bild om än romantisk av hur det kan ha varit att vara nybyggare i Lappland är inte fel, de flesta av oss svenskar vet mer om Amerikas nybyggare än om hur vårt eget land befolkades.

Just den här boken handlar om Helge som är på rymmen undan länsman. På nybygget har han lämnat Anna, flickan som lever med honom och hjälper honom att ta hand om hans son efter att Helges fru blivit björnriven till döds. Anna är en duglig tjej på 19 år som håller såväl svält som löst folk och rovdjur på avstånd. Men det är också hon som har drivit Helge på flykt eftersom hon har angivit honom efter att han har slagit ihjäl en stråtrövare. Helge råkar ut för en hel del äventyr under sin flykt undan lagen. Samtidigt blir situattionen till slut ohållbar för Anna ensam på nybygget, så hon bestämmer sig för att ta lillpojken med sig till Helges släktingar i Uppland. En vandring på sisådär 80 mil genom vildmarken. Att det blir en del äventyr är inte så svårt att list ut!

tisdag 23 mars 2010

Snart våffeldag!

På torsdag är det våffeldagen men vi tog ut den i förväg och firade den idag. På bästa möjliga sätt. Vi firade den nämligen vid stugans grillplats. Det är mitt bästa helgtips! Skaffa ett gammalt våffeljärn för öppenspisar, brukar ofta finnas på gårdsauktoner, antikaffärer och loppisar för någon tia om man inte har turen att ärva ett. Sedan är det bara att tända brasan och sätta igång att grädda. En stor fördel med att grädda ute förutom att det är mycket trevligare och godare är att man slipper allt os (man får röklukt istället).

Präktig som jag är brukar jag nästan jämt göra min egen våffelsmet. Inte egentligen av något annat skäl än att jag aldrig har våffelmix hemma när jag råkar bli sugen på våfflor. Det är inte stor skillnad mot en plättsmet och enligt sambon (!) är min egna våffelsmet till och med bättre än mix (det är inte så ofta min mat vinner över "konstgjord" i hans smak). Här kommer mitt suveräna, superenkla våffelrecept som funkar precis lika bra inomhus!



Våfflor ca 10 laggar (färre i ett gammalt järn)

1 dl flytande margarin eller 100 g smält avsvalnat smör eller margarin
4 dl mjölk
1 tsk bakpulver
3 dl vetemjöl

Blanda vetemjöl och bakpulver i en bunke. Vispa ner mjölken och margarinet till en slät men ganska tjock smet. Glöm inte att det krävs en hel del smält eller flytande margarin till gräddningen.

Om du ska grädda våfflorna utomhus är det smart att hälla över smeten i en PET-flaska. Då är det lätt att häll direkt i våffeljärnet och så skruvar man bara på korken och skakar flaskan för att blanda till smeten mellan varven. Sylt i sqeezy-flaska och vispad grädde i plastburk kan också vara praktiskt!

Pointrar brukar kallas solskenshundar av sina belackare. Så sant som det var sagt. Livsnjutare är ett annat ord!

måndag 22 mars 2010

Tråkig helg

Det här var den tristaste helgen jag har upplevt på länge. Jag har nämligen haft magsjuka. Eller jag visste inte att det var magsjuka förrän på söndag eftermiddag. Fram till dess, från fredag kväll var jag bara helt matt. Ont i musklerna, orkade inte stå på benen och yr i huvudet, men inget mer konkret som kunde förklara min orkeslöshet. På lördagen mådde jag ännu sämre och på söndagen tog jag mig från sängen till vardagsrumssoffan och sedan orkade jag inte röra på mig mer. Jag var så matt att jag orkade inte ens sträcka mig efter fjärrkontrollen på tv:n för att byta kanal. Nåväl på söndag eftermiddag kräktes jag upp all mat jag hade ätit ända sedan i fredags och sen var jag frisk! Lite darrig på benen men i övrigt pigg. Tänk vad viktigt det är att allt i kroppen funkar som det ska för att vi ska må bra!

Sambon och storasyster höll sig borta så mycket som möjligt som väl var. Lillasyster däremot var ju tvungen att vara hemma med mig. Och snällare unge får man leta efter! Hon har inte pipit på hela helgen, bara legat bredvid mig, myst och gett mig ett strålande glatt bebisleende mellan varven. När jag piggnade till på söndagseftermiddagen och satte mig upp, då började hon pipa som hon brukar. Hon tycker nog helt enkelt att vi myser för lite!

Som tröst hade jag i alla fall den fina presenten som lillasyster fick från mitt jobb i torsdags. En jätteläcker boll i lappteknik där alla mina arbetskamrater hade skrivit små hälsningar. Tusen tack jobbet!!

fredag 19 mars 2010

Genväg blev träningsväg

Vad jag har fattat är det när man tränar stabiliteten och styrkan i bålen, alltså mage, rygg och midja. Att ridning är bra bålträning har jag upptäckt för länge sedan, en hästrygg liknar ju på många sätt en pilatesboll. Sedan beror det naturligtvis på vad man gör på hästryggen hur effektiv träningen blir.

Nu har jag hittat annan effektiv bålträning. Den inriktar sig mer på ren råstyrka än balans och smidihet men är säkert en riktig magformare. Den nya, effektiva träningsformen heter "skjut barnvagn samtidigt som du drar pulka lastad med tvååring i ett halvmjukt sönderkört skoterspår". Den som kan ge ett trendigare namn på denna träningsform kan vinna en gnällig tvååring eller en kolikbebis, lämna ditt förslag i kommentarsrutan ;-)

Det var hur som helst gårdagens träningspass. Jag skulle gå till affären i grannbyn och handla lite småsaker. För att slippa trafiken så bestämde jag mig för att ta skoterleden, det blir dessutom lite närmare. Leden var bred och fin, så genvägen förvandlades till en riktig genomkörare för kroppen. Precis vad jag behöver! Storasyster på pulkan var också helnöjd, skoterleden hade nämligen vissa likheter med en puckelpist, det var tydligen kul med alla guppen.

onsdag 17 mars 2010

Sparken

Nu är jag på gång! Sparken har fått göra entré för den här vintern. Idag har jag och Lillasyster sparkat till svågern och svägerskan bakom berget, en tur på 6,5 km enkel väg. Vi har alltså sparkat 13 km sammanlagt. Härligt! Det jobbiga med att sparka är att jag är så himla dålig på att sparka med vänster ben, det innebär att högerbenet får jobba hela tiden. Solen sken och det var några minusgrader i skuggan, underbart väder alltså och riktigt skönt att få röra på sig. Men allra skönast hade nog Lillasyster i sparklådan, Jag kommer ihg hur mysigt det var att ligga nerbäddad i fårskinn och filtar och känna det speciella gungandet som blir när man åker spark. Hon sov också gott hela vägen. Vem kommer förresten att börja sälja nytillverkade sparklådor i tuff design, det vore en riktigt bra affärsidé tror jag.
Det vita med gråa mönster är Lillasyster, väl nedbäddad bland fårskinn och filtar.


Nu ser jag fram emot en kväll i soffan med Familjen Harte och lite intriger, dramatik och kanske romantik. Väntar bara på att klockan ska passera åtta så att Storasyster får dejta John Blund. Under förutsättning att inte Lillasyster bestämmer sig för att skrika hela kvällen förstås som hon gjorde igår.

Efter några veckor med lugna kvällar vågade jag mig på att göra comeback i gamla stallet igår. Jag hade sett fram emot några barnfria timmar. Tyvärr förstod inte mina barn och min sambo nöjet med lika många mammafria timmar. Lillasyster satte tydligen igång att skrika så fort jag for utanför dörren och Storasyster satte igång att sympatiskrika för att hon inte skulle bli bortglömd. Till slut ringde telefonen med en minst sagt desperat sambo i andra änden: - KOM HEM NU!! Det var bara att be om ursäkt och fara hem... Inte så lysande comeback i stallet direkt. Nåväl, hästarna kom in ändå, även om det inte var tack vare mig. Härligt var det att få känna lite hästlukt och skotta lite skit i alla fall. Om hästen kände igen mig efter två och ett halvt år låter jag vara osagt!

tisdag 16 mars 2010

Fredagskyckling med sommarkänsla 4 port

Tomater och Haricot verts är inga klimatsmarta val den här årstden, men ibland måste man ju få vara ansvarslös ;-) Tomaterna har rest långt eller är växthusodlade eller både och, dessutom är de smaklösa och svindyra så här på vintern. Allra sämst i tomatträsket är tydligen holländska tomater just för att de både får göra en lång resa innan de når oss och är odlade i jättelika oljeuppvärmda växthus. Spanska tomater är bättre trots att de har rest långt, de odlas på friland eller i ouppvärmda växthus och det ger faktiskt mindre koldioxidutsläpp till och med än svenska växthusodlade.

De enda färska haricot vertsen som jag har hittat är kenyanska. Snacka om långa transporter.Samtidigt kanske det är så att man gör en solidarisk insats mot ett fattigt land genom att köpa dessa, jag vet för lite om kenyanskt lantbruk för att kunna avgöra det. Annars är frysta haricot verts ett bra alternativ den här årstiden.

 4 kycklingfiléer
salt
1 msk olja el. smör
1 gul lök
1 pkt (2½ dl) matlagningsgrädde
1 tsk torkad basilika
2 msk chilisås
½ dl vitt vin (alt 2 tsk pressad citron+½dl vatten)
2 tomater skurna i klyftor
1 rejäl näve haricot verts
peppar

Skär kycklingfiléerna 2 cm breda strimlor. Salta runt om. Hacka löken. Bryn kycklingbitarna i fettet i en gryta. Sänk värmen och låt löken fräsa med någon minut.

Häll på grädde, basilika, chilisås och vin. Låt puttra ca 5 min eller tills kycklingen är genomstekt.

Lägg ner tomat och haricot verts, låt puttra någon minut. Smaka av med peppar och ev. mer salt. Servera med ris, pasta eller pressad potatis.


måndag 15 mars 2010

Karta över mitt liv

Det följde ett varuprov på en anti-rynkkräm med en veckotidning som jag läste i veckan. På Skavlan i fredags pratade Isabella Scorupco om hur hon ser yngre ut än sina jämnåriga hollywoodskådiskollegor tack vare att hon inte har lyft eller botoxat sig.

I morse tittade jag mig i spegeln (det är inte varje dag jag gör det...). Jag börjar ha en hel del rynkor i ansiktet. Och jag tycker om min rynkor, jag skulle aldrig vilja ansiktslyfta eller botoxa bort dem. De är som en karta över min historia. Skrattrynkorna runt ögonen och munnen berättar ju om alla glada och roliga ögonblick i mitt liv, allt roligt jag har sett och hört. Klokrynkorna i pannan som kommer från alla problem som jag har grubblat över och lyckats lösa eller rida ut. Väderrynkorna när jag kisat utan solglasögon under soliga dagar i snön och på vattnet eller när jag har knipit ihop ögonen för att rädda dem från yrsnö, ösregn eller vind. Men allra mest tycker jag om argrynkorna mellan ögonbrynen. De berättar om när jag har stått upp för mig själv och mina åsikter även om andra har tyckt andra saker och jag kanske har fått hårt motstånd.

Varför skulle jag inte vilja ha rynkor? Ett ansikte utan rynkor måste ju vara ett ansikte som inte har varit med om något. Jag har förmodligen en hel del rynkor kvar att få. Och anti-rynkkrämen från veckotidningen, den får nog ligga i badrumsskåpet och härskna i sin förpackning. 

lördag 13 mars 2010

Lisses supersaftiga chokladtårta

Det här är i grunden den gamla klassiska pensionärskakan som jag har piffat till lite.

Botten:
3 ägg
3 dl socker
vispas pösigt

2½ dl mjöl
2 tsk bakpulver
½ dl kakao
blandas i egen bunke innan den röres ned i äggsmeten.

1 dl kokande vatten tillsätts

Häll smeten i en smord och bröad rund 2-liters form.

Grädda i 200 grader ca 30 minuter.

Låt kakan svalna. Dela den "på längden" i två bottnar.

Fyllning:
125 g margarin
1 dl mjölk
4 msk vaniljsocker

Blandas i en kastrull. Låt koka upp. Fördela den heta fyllningen jämt över bottnarna. Lägg ihop kakan med fyllningen mot varandra.

Glasyr:

3 dl florsocker
½ dl kakao
4 msk kallt kaffe

Blanda och bred över kakan. Strö ev. på brunt strössel.

Att kakan inte är så symmetrisk har en enkel orsak. Jag råkade nämligen tappa ut den i ugnen när jag skulle kolla om den var färdig. När jag försökte skyffla tillbaka den i formen blev den så här kreativt skrynklig. Tur att den inte hamnade på golvet :-)


fredag 12 mars 2010

Solgul räkgryta



Den här grytan är väldigt god vegetarisk, men om man inte vill äta veg så kan man slänga ner någon deciliter färdigskalade frysta räkor på slutet. Låt inte räkorna koka, då blir de sega.

Gurkmeja är den krydda som ger curry dess gula färg. Den smakar nästan ingenting därför kan man utesluta den och få en blekare gryta. Om man utesluter gurkmejan kommer man troligtvis att uppleva currysmaken svagare, det beror på att vi äter även med ögonen så en starkt gul maträtt gör att vi förväntar oss en stark currysmak. Därmed tycker vi oss även känna det. Testa att äta en påse med blandade hallon- och lakritsbåtar i en mörk bil, det är närapå omöjligt att känna skillnaden mellan smakerna då även om man upplever den som solklar när man ser vilken båt man sätter i sig.

Nu till receptet. Detta räcker till ca 4 pers.

2 stora morötter
1-2 fänkålar
½ kålrot
1 msk olja
1 tsk curry
2 tsk gurkmeja
4 dl vatten
1 fiskbuljongtärning
1 dl grädde (välj fetthalt efter tillfälle)
1 msk vetemöl
1 dl fryst spenat
1 krm peppar
pressad citron (ca 1 tsk)
2-3 dl skalade räkor

Skala kålroten och morötterna, skiva moroten i slantar och tärna kålroten i cm-stora kuber. Halvera fänkålen och skiva i ½ cm breda skivor.

Fräs rotsakerna i oljan tillsammans med curry och gurkmeja. Späd med vattnet och buljongtärningen. Låt koka 3-4 minuter. Blanda grädden med vetemjölet till en klimpfri redning och rör ner i grytan. Låt koka 5 min till. Smält ner spenaten i grytan och tillsätt räkorna alldeles på slutet. Smaka av med peppar och pressad citron och salta lite mer om det behövs. Servera med ris eller pasta och en sallad.

torsdag 11 mars 2010

Ytterligare en amigurumi


Varför kan inte min kamera ställa in skärpan när jag fotar turkost???


En katt ska det här föreställa. Den har en mer "hemgjord" feeling än de andra figurerna jag har gjort. Lite söt kanske han är, men inte någon av mina favoriter. Öronen var dessutom bland det svåraste jag någonsin har virkat. Nu måste jag fylla på med mer garn innan jag ger mig i kast med någon ny figur. Men kanske blir nästa projekt ett stickprojekt. Lillasyster kan behöva en kofta.

tisdag 9 mars 2010

Sportlov!

Det här är också stugliv...

Fördelen med att vara föräldraledig är att man kan ta sportlov när det passar en själv utan att behöva anpassa sig till när alla andra har sportlov ;-) Därför valde vi att ha sportlov den här veckan istället för förra. Efter en helg i stugan hade vi ingen lust att fara hem, men vi hade bara packat för en helg, blöjorna var slut och marsvinen hade bara fått hö och mat för en natt på egen hand hemma, så det var bara att bita i det sura äpplet och fara hem på söndag kväll.

Efter att alla ärenden hade uträttats styrde vi kosan mot stugan igen. Solskenet inspirerade till att förbereda campingsäsongen, en reservdel till gasolpannan har inhandlats och installerats av sambon så vi kan köra värme utan att behöva oroa oss för att bli sprängda i luften, en extraflaska gasol har också inhandlats, det brukar behövas den här årstiden. I veckan är vi bekväma av oss och sover inomhus, men det är nära nu till årets första husvagnsnatt!

Idag har vi mest varit ute och lekt på gården men jag har hunnit med en skidtur med hunden och det känns i kroppen. Nog måste jag ta mig ut på skidor oftare än så här om jag ska få några muskler i kroppen. Men ack så bra för ryggen och armarna att åka skidor. Storasyster var mäkta sur över att inte hon också fick åka skidor så det verkar som att jag kommer att få sällskap i spåren i framtiden. Om det är bra eller dåligt återstår att se. Den här vintern får dock Kallas efterträdare nöja sig med apostlahästarna, men jag tror att nästa års julklapp är räddad!

söndag 7 mars 2010

Nostalgi

Idag fick jag min efterlängtade skotertur! Medan barnen sov middag tillsammans med sin mormor och morfar passade jag och sambon på att fara ut på en skotertur. Det enda tråkiga var att jag inte körde min egen skoter. Istället lånade jag pappas eftersom den är mer anpassad för ospårad körning. Trodde jag i alla fall. Det var precis som i gamla tider. Jag och sambon skulle köra upp skoterleden till svågern och svägerskan. Sambon hade kört där dan innan så vi förväntade oss inga strapatser direkt. Det är bara några kilometers körning och det var plusgrader ute, så jag hade bara vindbyxor på mig. Sambon hade riktiga varma skoterkläder. Det visade sig att jag hade gjort det bästa klädvalet.

Mitt och sambons förhållande har prövats och svetsats ihop i skogarna mellan vår stuga och svågerns, redan på den tiden innan han var vår svåger. Vi skulle köra skoter dit, det fanns inga färdiga spår och vi var dessutom inte säkra på vägen. Och vi bar skotrar. På den tiden var det alltid djupsnö på vintrarna (vad jag minns åtminstone, och åtminstone just där). Vi försökte hitta. Misslyckades, turades om att köra fast på kalhygget var femtionde meter. Vi bar, svettades, svor och skrek. Men vi lärde känna varandras baksidor, ni vet när det handlar om att hitta Den Rätta handlar det inte om hur underbara hans bästa sidor är utan om man kan stå ut med de sämsta. Och inte minst om han kan stå ut med dina sämta sidor! De sidorna hittade vi igemn hos varandra där ute i djupsnön på kalhygget. Med tiden lärde vi oss att hitta skotervägen till svågern och vi kanske blev bättre på att köra skoter också, framför allt sambon så fastkörningarna har nått en mer lagom nivå de senaste åren.

Idag fick vi en deja vu av gamla tider. Vägen till svågern gick för ovanlighetens skull smärtfritt. Där var ingen hemma, istället for vi en liten sväng efter en oplogad skogsbilväg innan vi vände hemåt. Oplogade skogsbilvägar där ingen har kört innan brukar vara varje skoterförares våta dröm. Det blev det för oss också, dvs. en svettvåt dröm. Jag lyckades nämligen med dagens första fastkörning. Stridsvagnen till skoter lekte prästens lilla kråka, än slank den hit, än slank den dit och än slank den ner i diket. Jag stod och hängde och hoppade för att försöka påverka skotern att köra dit jag ville,men det var lönlöst. Sambon var dock bättre på att bemästra järnhästen så han lyckades köra upp den ur diket. Vi fortsatte hemåt efter samma spår som vi hade kommit på. Det går över en älv med ganska branta brinkar. Där, uppför älvbrinken, var det dags för mig att fastna nästa gång. Som tur var för min stolthet (och för min konditionsträning) så lyckades inte sambon heller få skotern uppför backen på normalt vis (körande alltså). Istället fick vi omväxlande gräva, bära, dra och svära skotern uppför backen. En oslagbar metod för att få upp ankrade skotrar. Sambon stod för svärandet, bärandet och dragandet, jag grävde och gasade, det var en bra arbetsfördelning. Framför allt svordomarna är viktiga för att lyckas. Till slut kom vi faktiskt upp på toppen av älvbrinken. En liten fastkörning till hann jag med innan vi var hemma igen lagom till barnen skulle väckas från middagsvilan.

Andra par bokar in romantiska hotellnätter eller trerätters restaurangkvällar. Lite fastkörda skotrar var precis vad vårt förhållande behövde som omväxling till alla svartsjuka, hundskålsbadande och skrikande ungar som vårt liv mest består av nu för tiden!

fredag 5 mars 2010

Korvgrillning


Sambon den lurken for ut och körde skoter i solskenet idag. Jag hade så himla, himla gärna också velat köra skoter. Men med två ungar måste man släpa med en pulka och den senaste veckans snöande har gjort att det knappt finns några färdiga skoterspår och det är inte så enkelt att dra pulka utan spår. Dessutom var det inte åka pulka jag hade velat utan köra min egen skoter, fort och långt. Istället fick det bli lek ute på tomten och en liten korveld i solskenet vid snöhögen. Inte heller så dumt, lite sol fick man på sina vintergenomskinliga kinder i alla fall.

Picknickkorgen

torsdag 4 mars 2010

Äntligen sol!!!!!

Sambon skulle hälsa på en gammal vän så jag och tjejerna har haft en dag för oss själva. Tur ska man ha ibland, i morse ringde en lovledig arbetskamrat som ville bjuda på lunch. Bättre tajming kunde det inte ha varit. Att köra bil till grannbyn i solskenet var uteslutet. Att gå två kilometer och dra pulka med en hand och skjuta vagn med den andra kändes inte så lockande. Istället letade jag fram hundens draglina och dragbälte och så fick jag agera draghund och dra den stora flickan bakom mig på pulkan. 

Hunden kunde kunde inte följa med idag och lite besviken blev hon allt när hon inte fick kasta sig iväg i dragselen. Men min idé funkade suveränt, händerna fria och pulkan kändes knappt i dragbältet! Nästa gång båda barnen ska med ut på promenad ska jag däremot inte jag dra någon pulka, då får hunden göra det jobbet. Nu har det nämligen gått fyra månader sedan operationen, så nu ska knäet vara fit for fight igen! Perfekt nu  när govädret verkar komma! Då ska det bli skidåkning av!

En trevlig eftermiddag med både god mat och gott fika fick vi. Jag ska också be att få meddela att jag har mött min överman i bakningsbranschen! Vi blev nämligen bjudna på jättegod helt egenbakad OCH egenkomponerad banan- och kokoskaka av jobbarkompisens femåriga dotter! Vad ska bli av den tjejen i framtiden tro!

En annan kreativ tjej: När mamma är tråkig och bara sitter och bloggar måste man ju hitta på något att roa sig med. Det vita i ansiktet är ungefär ½ pkt potatismjöl. Resten är snyggt utspridet på toa. Ja se det snöar...



tisdag 2 mars 2010

Postcard killers av James Patterson och Liza Marklund


Så har man läst en av de mest omskrivna böckerna den senaste tiden, Liza Marklunds och James Pattersons gemensamma deckare Postcard killers. Jag lyssnade på den som ljudbok, uppläsare var Reine Brynolfsson. Boken passade bra att lyssna på och Reine Brynolfsson har en behaglig läsröst så det kan rekommenderas. Däremot hade Liza Marklund kanske kunnat ge honom någon lektion i pitemål innan inläsningen...

Boken handlar om Dessie, kriminaljournalist på en svensk kvällstidning som får ett vykort från en mördare. Det visar sig att samma sak har inträffat runt om Europa den senaste tiden. En kvällstidningsjournalist får ett vykort, kort därefter ett polaroidfoto föreställande två lik arrangerade efter ett känt konstverk. I mördarnas spår kommer New York polisen Jacob Kanon en man som har fått sin dotter mördad av dessa Postcard killers.

Om man förväntar sig Nobelpriskvalitet på den här boken kommer man att bli besviken, man får något mycket roligare än så nämligen. Det här är ren underhållning, högt tempo, sex och action. Trots att James Patterson är helt ärlig med att han skriver för att göra stora upplagor och tjäna mycket pengar, han skriver ingen bok som ska sälja mindre än fem miljoner exemplar enligt en intervju som jag såg i TV 4:s nyhetsmorgon, så andas den här boken skrivglädje. Det är roliga karaktärer, Dessie Larsson är en så sympatisk hjältinna, ganska försiktig och inte alls sugen på att vara inblandad i en utredning med seriemördare. Hon har också en väldigt uppfriskande historia, långt från deckarnas schablonhjältar. Jacob Kanon är desto mer schablonmässig snut och mötet mellan den cykelhjälmsbärande vegetarianen Dessie och den hårdkokta supersnuten Jacob blir en intressant kombination. Förutom persongalleriet är miljöbeskrivningarna över Sverige roliga. Det är kul att få se sitt eget land med amerikanska ögon och faktiskt lär man sig en del vår huvudstad och vårt land genom Jacob, Dessie och inte minst mördarna.

När jag såg intervjun med Liza Marklund och James Patterson på TV4 så kändes det som att mötet dem emellan var en enda kreativ kulturkrock och så känns det även när man läser boken, men det är en kulturkrock som är underhållande.