måndag 30 augusti 2010

Skymningstur

Nu har det inte blivit någon ridning på nästan två veckor, förra veckan var minst sagt hektisk med jobbstart och dessutom en havererad värmepump i kombination med riktigt pissigt väder. I helgen hade jag också tänkt ta mig ut, men sambon och hunden drog iväg på fågeljaktspremiär och nån var ju tvungen att vara hemma med barnen också. När väl jakten var slut var det fullt med andra åtaganden och pissigt väder som gjorde att ridturen blev bortprioriterad.

Det var nära ögat att det inte hade blivit någon ridtur ikväll heller. Det är nämligen inte bara värmepannan som har havererat, även lillbilen har gått sönder. Sambons plan var att laga den ikväll. Just när jag hade tänkt rida. Istället kom en rörmokare och tittade på pannan och när han hade farit var det för sent att börja med bilen. Tur för mig för då hann jag kasta mig iväg på en ridtur. Det blev en härlig tur, lagom temperatur, inte så många andra ute och pigg och glad häst. Synd bara att jag inte hade tid att vara ute så länge. Nu känner jag mig återuppladdad efter allt trasigt som suger musten ur en!

söndag 29 augusti 2010

Körsbärsfrossa

(på en liter bär...)

De enda bären jag har fått in detta år är körsbär. Igår var jag ute i ösregn och plockade av vårt körsbärsträd. Jag är oerhört stolt över att det för första gången ger så pass mycket bär att det går att göra något av dom. Förra året fick vi 11 körsbär, ja, jag räknade. Många gånger. Då åt kusinerna och storasyster upp alla.

Detta år fick storasyster och jag ihop en hel liter bär när vi länsade trädet. Av denna heliga liter kokade jag sylt. Körsbärssylt är extremt exotiskt för mig, har bara ätit det en gång tidigare, det var i Ryssland. Den sylten kommer jag ihåg som väldigt, väldigt fast, mer som marmelad i konsistensen. Min sylt blev väldigt lös, förmodligen skulle syltsocker passa bättre om man vill ha en fastare sylt.




Körsbärssylt grundrecept
Börja med att sätta in rena torra burkar med lock i kall ugn. Sätt ugnen på 100 grader och låt burkarna ligga där på sterilisering medan sylten kokas.

1 liter sköljda och urkärnade körsbär (surkörsbär, inte bigarråer)
1 liter socker

Att kärna ur körsbär är ett pillrigt bestyr, det är också anledningen till att körsbärssylt alltid kommer att vara lyxsylt för mig, hur mycket bär mitt träd än kommer att ge i framtiden. Jag tog ett uppbrutet gem och lirkade ut kärnorna, tydligen finns det enkpoma körsbärskärneurtagare också).

Spara 5-6 kärnor som du krossar i en mortel. Nöten som är i kärnan har en fin mandelsmak. Hacka innannötterna och låt koka med i sylten.

 Koka allt tills sockret har löst sig och bären har saftat sig. Dra av från värmen, tillsätt:

1 tsk Atamon (eller enl instruktioner på förp)

Häll upp sylten, ända upp till kanten i de heta burkarna. Sätt på locken och ställ burkarna upp och ner för att svalna. Då bildas ett vacuum i burkarna och sylten kommer att hålla länge, flera år, utan att mögla. Förvara gärna burkarna stående på locken.

Dansukkers hemsida kan man skriva ut fina etiketter till sina burkar.


Körsbärskräm 4 delikatessportioner



Av sylten kan man sen bland annat göra en god efterrättskräm.

Ta 4 dl sylt, späd med ca 1 dl vatten i en kastrull.
Vispa ner 2 msk potatismjöl

Koka upp under lätt omrörning. När första bubblan visar sig, dra kastrullen av värmen. Fördela krämen i 4 portionsglas. Strö på ett tunt lager socker för att krämen inte ska skinna sig. Låt svalna. Toppa med mjölk eller en klick vispad grädde vid servering.



Körsbärsgrottor ca 20 st

Egentligen tycker jag att poängen med småkakor är att de ska vara just små, man ska kunna ta en kaka till kaffet en vanlig vardag utan dåligt samvete. De här kakorna är bara aningen större än så... Om man bakar ut kakorna i småbrödsformar istället för bullformar får man ca 40 st. Beräkna kortare gräddningstid i så fall.

250 g smör
1½ dl socker
4½ dl vetemjöl
1 dl vaniljsåspulver
1½ tsk bakpulver

knappt 1 dl körsbärssylt
ev. 2 tsk potatismjöl

Sätt ugnen på 200 grader.
Rör smör och socker pösigt (går jättesnabbt i matberedare). Blanda vetemjöl, vaniljpulver och bakpulver separat innan det röres ner i smöret. Ta upp degen på mjölat bakbord, forma en rulle dela den i 20 alt. 40 bita som du rullar till kulor. Lägg u bullformar eller småbrödsformar. Tryck ett rejält hål i varje kula.

Blanda sylten (om den är lös) med potatismjöl och skeda ner ett bär tillsammans med lite av saften i varje kaka.

Grädda ca 12-15 min eller till kakorna har en ljust gyllengul färg.

fredag 27 augusti 2010

Just nu

Jag sitter i tv-soffan men med tv:n avstängd, istället är datorn mitt sällskap. Alldeles ensam, sambon är i jaktkojan tillsammans med gamla hunden, är det månne hennes sista jakt imorgon eller kommer hon att fixa ett år till? Glad var hon hur som helst över att få följa med, förra året missade hon hela jakten med sitt trasiga knä, som fortfarande inte är helt stadigt. Nåväl, sliter hon upp det imorgon kommer vi inte att operera om, därför tänkte vi oss för en extra gång innan hon fick följa med i helgen. Men visst är livskvalitet värt något även för en hund? Jakt är ändå det bästa hon vet!

Bredvid mig står ett urdrucket vinglas, det innehöll cider för en stund sen, jag lyxade till det med en cider till fredagsmiddagen, men tid att dricka ur blev det inte förrän nu. Barnen sover, har haft besök av favoritkusinen och faster och det blev tyst när de for hem... Jag och svägerskan drack en tekopp tillsammans och fantiserade (?) om att starta en pysselcirkel. Nu ska jag kolla facebook och sen leta reda på nån rolig serie att kolla på på webbtv. SVT:s serie Kvalster verkar bli bra, har sett första avsnittet. Jag längtar efter nya säsonger av Solsidan och Livet i Fagervik.

Så kan det vara på Edet zoo en ovanligt lugn fredagkväll.  

torsdag 26 augusti 2010

Tårtgeneralen av Filip Hammar och Fredrik Wikingsson



Jag är ingen jättefan av Filip och Fredriks tv-program, men serien de hade för några år sedan om udda personligheter runt om i Sverige - Hundra höjdare, har jag för mig att det hette, det tyckte jag var riktigt bra. Det programmet var för det mesta gjort med en lagom blandning fashination och respekt även om jag tycker att det ibland passerade gränsen till "freak show". Boken Tårtgeneralen är en fördjupad Hundra höjdare kan man säga. De har helt enkelt plockat ut en av alla dessa original, HasseP från Köping, och skrivit en del av hans livs historia. Samtidigt är det berättelsen om en ganska liten, ganska vanlig svensk stad, Köping.

Berättelsen utspelar sig 1984. Jan Guillou utnämner Köping till Sveriges tråkigaste stad i tv-programmet Rekordmagasinet. Detta utnämnande i kombination med IKEAs stängning samma år får Köping att helt tappa luften och självförtroendet som stad. Den relativt nyinflyttade Hasse P, han är vad jag skulle vilja kalla en riktig lirare, klarar inte riktigt av att se vilken sordi detta lägger på staden så redan dagen efter "Gilljos" utnämning har han planen kvar. Han ska bygga världens längsta smörgåstårta för att ge Köping upprättelse och sätta staden på kartan för ett bra tag framåt. Detta kommer att förändra livet både för Köping och för Hasse P.

Tårtgeneralen är en tragikomisk berättelse om en väldigt ovanlig man. Det är en underhållande berättelse om en väldigt ovanlig person men det är ingen rolig bok, utan en riktigt tragisk berättelse. Den är välskriven och Hasse P skildras hela tiden med respekt men inte okritiskt. Sammantaget en riktigt bra bok. Min pocketupplaga innehöll en hel del extramaterial och den rekommenderas till bokcirklar. Det tror jag också att den kan passa bra till. Det finns till och med diskussionsfrågor för bokcirklar i slutet! Dessa frågor låg dock över min intellektuella nivå!

onsdag 25 augusti 2010

Värmande kycklingsoppa med nudlar 1-2 port

Om det inte vore för att eleverna ska få laga den här soppan nästa vecka hade jag nog inte vågat bjuda på den här hemma. Sambon är nämligen inte alls förtjust i vare sig soppa, kyckling eller nudlar och storasyster brukar inte gilla soppa så oddsen var dåliga att detta skulle funka på Edet zoo. Döm om min förvåning när sambon åt två portioner och även storasyster begärde backning på sin portion. En riktig hit alltså. Lite trist utseende kanske, nästa gång ska jag fräsa med lite gurkmeja för färgens skull.



1 kycklingfilé
1 morot
10 cm purjolök
½ paprika
1 msk olja
(ev ½ tsk gurkmeja)
6 dl vatten
1 hönsbuljongtärning
60 g nudlar (en "kaka")
½ krm cayennepeppar
½ krm peppar
ev salt

Strimla kyckling, morot, purjolök och paprika. Fräs allt i oljan i en gryta. Strö ev över gurkmeja och låt fräsa med. Späd med vatten och buljongtärning. Låt koka upp, lägg ned nudlar, bryt gärna kakan i mindre bitar först. Låt koka ca 5 minuter. Krydda med peppar och cayennepeppar. Smaka av och salta om det behövs.

tisdag 24 augusti 2010

En fin liten present!

Ena sidan

Helt utan anledning så här i början av veckan fick jag en present av min kära mor! Det var en liten teburk för samovarte. Givetvis fick jag den för att jag fyndade en samovar på en auktion i somras. Nu måste jag snart skaffa en större tehylla!
Andra sidan


måndag 23 augusti 2010

Skarpt läge!






Nu är det slut med lull-lull och glassdagar på jobbet, idag kom ELEVERNA. De där huvudpersonerna som avgör om ens jobb är toppen av K2 eller Death valley. Just nu känns det som att påbörja en bestigning av K2, utmanande, livsfarligt, fruktansvärt jobbigt, men så väl värt det när man någon gång inom de närmaste två åren väl är där, på toppen.

Jag har bara nya elever i år, alla mina gamla har hunnit gå ut medan jag har skaffat barn och haft mig, så nu är det i första hand ett antal nya namn som ska läras in och sen lika många personligheter som ska läras känna. Jag har nått fram till foten och baslägret av mitt K2, har träffat mina båda svenskklasser varav jag ska vara mentor i den ena. Båda är åk 8:or. Jag ska dessutom ha majoriteten av eleverna från båda klasserna i hemkunskap. Imorgon ska jag träffa mina första hk-femmor och en av två nior, sen rullar det på med nya ansikten under hela veckan. Nu är det bara att hala fram klätterkrokarna, säkra och sätta igång att klättra!

söndag 22 augusti 2010

En krokodil

Det var nån gång i våras som storasyster beställde en virkad krokodil. Handläggningstiden har varit lång den här gången, det är inte ofta jag håller på ett halvår från att jag får en idé tills den är genomförd (jag tar mig helt enkelt inte an så långsamma projekt). Att virka en krokodil borde egentligen inte heller vara något halvårsprojekt, max en vecka borde det avklaras på. Den här gången var dock ett undantag. Först och främst hade jag ingen beskrivning på någon krokodil. Efter en del googlande hade jag fått en del idéer men ingen färdig beskrivning, så då började försköka virka en på fri hand. Det gick segt...

En möhippa blev räddningen. En gammal bekant som jag tack vare facebook vet brukar virka visade sig ha en beskrivning på just en krokodil (och en hel del andra roliga saker visade det sig). Hon jobbar och bor i andra ändor av kommunen än jag men kreativ som hon är så kände hon en av mina grannar som så snällt tog sig an att vidarebefordra mönstret. Lite pinsamt var det att jag inte hade någon susning om vem nämnde granne var och han hade nog ingen aning om vem jag var heller. Som tur råkade jag vara ute den enda gången någonsin som den grannen var ute på promenad och vi började prata. Hur det kom sig så visade det sig att han hade mina virkmönster. Jag vet fortfarande inte var denne ängel till granne bor och jag har inte sett honom sen dess, men någon vecka efter detta MÖTE så hade jag äntligen mitt krokdilmönster i brevlådan! Då hade jag redan hunnit påbörja mitt aningen brådskande klänningsprojekt till lillasyster, klänningen som blev så tråkigt misslyckad...

Nåväl bättre sent än aldrig blev "kjokodilen" så äntligen klar i torsdags. Nöjd som jag var ville jag överraska storasyster och låta henne hitta den själv i vardagsummet till morgonvällingen. På fredagmorgonen när jag kom ut från duschen möts jag av en upprörd och nästan tårögd storasyster vilt pekande mot tv-rummet. Stackarn hade direkt upptäckt krokodilen på bordet. Men reaktionen blev inte den jag hade förväntat mig. Hon var så rädd för krokodilen att hon inte vågade kliva över tröskeln. Så var det med den överraskningen... Som tur var tyckte lillasyster om den. Hon tycker det är supergott att tugga på alla utsickande ben, nos och svansdelar. Så den kom till nytta ändå!




Som bonus fick jag en del andra roliga beskrivningar med samma mönsterleverans, så nu ska jag bara bestämma mig för om nästa projekt ska bli en flodhäst, två kopior av våra alldeles egna marsvinspojkar eller om jag helt enkelt skulle ta och virka mig en ny badrumsmatta?

torsdag 19 augusti 2010

Hösttecken

Åhh vad jag är pysselsugen. Så pysselsugen att jag var tvungen att använda dyrköpt planeringstid till att slå in en kopieringslåda med blå papp på jobbet idag innan jag ens började fundera på vad eleverna ska få lära sig i svenskan i år. Att dessutom Pandurokatalogen har kommit gör mig inte mindre pysselsugen. JAg har inte hunnit titta i den än, storasyster påstår att det är hennes bok och låter mig inte läsa den. Jag tror att pysselsuget kommer att mättas bara av att bläddra i katalogen, det brukar göra det.

Hur som helst är ett pysselsug ett typiskt hösttecken. När jag dessutom lystet tittar på alla tomma barnmatsburkar i skåpen och tänker på alla ljuslyktor dom skulle kunna förvandlas till, då är det verkligen höst, både pyssel och ljus...

Nu ska jag stilla en del av pysselsuget genom att virka lite på storasysters "kjokodil" medan jag kollar på Ernst.

Grön röra med valnötter och fetaost

Ett supergott grönsaksfräs som passar perfekt som tillbehör till kött och fiskrätter, till räkor eller pasta. Jag använde några överblivna valnötter sedan i julas och mangold från mitt trädgårdsland!

Den här laddningen räcker till en person som ensamrätt t.ex. till pasta, och till två portioner som tillbehör till annan mat.

½ purjolök
½ pkt fryst eller 2 dl färsk bladspenat alt. mangold
1 vitlöksklyfta
olja att steka i
salt och svartpeppar
½ pkt fetaost
5-6 valnötter

Strimla purjolöken och skär ner spenaten ganska grovt. Hacka vitlöksklyftan fint alt. pressa. Fräs grönsakerna och nötternai i oljan på ganska låg värme. Salta och peppra lätt. Smula över fetaosten och låt den bli varm.

onsdag 18 augusti 2010

En ridtur full av faror (?)

Jag hade bestämt mig för att ta en härlig ridtur i skogen idag för att varva ner från allt ovant jobbande. Precis när jag ledde ut hästen från stallet startade en traktor vid grannens garage. Dessutom var det ganska mycket trafik på vägen mellan stallet och traktorn och jag kände inte för att sitta på en häst som studsade omkring mellan bilar och traktorer på vägen. Jag hade helt glömt bort att jag skulle rida en av världens snällaste och mest lydiga hästar, inte alls av samma kaliber som snyggingen som jag har ridit på under våren. När väl den traktorn hade stannat så jag vågade mig ut på vägen kom en traktor med stort läskigt släp efter sig och körde om oss. Jag var spänd som fiolsträng samtidigt som jag paniskt koncentrerade mig på att ANDAS. Hästen, hon kollade bara lite. Sedan red jag vidare in i skogen. Jag hörde ett konstigt visslande ljud. Det är ju allmänt känt att björnar visslar som varningssignal, benen skakade. Det var en fågel (tror jag). Uppäten av nån björn blev jag då inte... Sen hörde jag en bil som körde fort och bromsade och sladdade och hade sig. Började snegla över axeln om det skulle komma någon rallybil runt närmaste kurva. Hästen, hon var cool. Jag red en bit till, men all spänning blev för mycket för mina nerver så jag bestämde mig för att vända och rida hem igen. Väl på asfaltvägen så låg det en dimma över ängarna, en omisskännlig doft av bränt gummi och fullt av svarta sladdspår i asfalten, men bilen, den var sen länge borta. Då blev hästen skärrad. Som tur var är inte jag särskilt rädd för svarta bromsspår och gummilukt, så det var inga större problem att lugna hästen från den faran. Men väl tillbaka till stallet och tryggt på marken igen var jag helt slut och benen darrade fortfarande efter min skräckfärd.

Hästar är ju kända för att vara nervösa och lättskrämda, men människor är inte heller alltid så modiga...

tisdag 17 augusti 2010

Jordgubbsmilkshake som "köpes" 1 stort glas





Krämig, nästan som mjukglass blir den här milkshaken och med en underbar doft av jordgubbar. Inte alls olik den man kan köpa på snabbmatställen, men jag tvivlar på att den innehåller riktiga jordgubbar...


1½ dl frysta jordgubbar
1 mogen banan
1 dl mjölk
1 dl vaniljglass
1 myntakvist till dekoration (och smak)

Kör alla ingredienserna utom dekorationen i matberedare till en mjukglassliknande massa. Ös upp på glas. Dekorera med myntakvisten och drick genom grova sugrör.

måndag 16 augusti 2010

Vardag igen

Nu är det slut på en epok, mammaledigheten med lillasyster. Nu har jag lämnat över stafettpinnen till barnens far. Han ska vara hemmapappa åtminstone till i februari. Första dagen i den nya ordningen har varit super för alla inblandade, sambon var nöjd över att få vara med våra snälla, gulliga barn, jag var nöjd över att få komma ifrån våra små gangsters en stund, storasyster hade haft roligt på dagis och båda barnen verkade nöjda över att ha fått vara med pappa.

I fredags var det annat ljud i skällan här hemma. Jag hade velat vara en sån där supermamma som är glad och pedagogisk och positiv. Och jag hade velat hitta på något kul med barnen sista dagen vi hade tillsammans på det sättet. Istället slutade jag min karriär som mammaledig med en hel dag full av bottenkänningar från min sida och det blev en riktig skitdag. Jag på dåligt humör redan när jag vaknade på morgonen. Barnen hade jag inget tålamod alls med, jag skrek och röt med dem, tyckte att dom var allmänt jobbiga och att tänka ut några smarta avledningsmanövrar eller att lirka mig till saker och ting var totalt omöjligt. Det enda jag ville var att de skulle sova middag så att jag skulle få vara ifred en stund. Lillasyster sov sammanlagt inte ens en timme under hela dagen, vilket inte direkt gjorde henne till någon solstråle när hon var vaken. Storasyster sov inte alls. Dessutom var det så helvetiskt varmt att jag inte visste vars jag skulle ta vägen.Till slut ringde jag sambon och hävde ur mig all frustration. Ham gav mig order att fara ut med bilen och maximal AC. Det krävde en kraftansträngning utöver vad jag egentligen fixade men jag fick in ungarna i bilen och kom iväg. Kylan gjorde underverk med mitt humör, dessutom somnade båda barnen. Jag firade med en glass innan jag for hem för att försöka vila lite för egen del också. Men det var ju fredagen den trettonde, tror ni inte att det passerade en man med en konstant skällande hund precis när jag hade lyckats transportera över lillasyster från bil till vagn i sovande skick. Slut på friden... När väl sambon till slut kom hem från jobbet hade vi opackat för stugresan. Det var inte bara barnen som var lättvaggade den kvällen. Man kan inte vara på topp jämt, men nog hade det känts bättre med en bättre avslutning än så på min föräldraledighet...

En sån här gång kan jag tacka min lyckliga stjärna över bloggen. När jag bläddrar tillbaka och ser vad jag har gjort under mitt mammaår så har jag svart på vitt att jag inte har varit en skitmammma varje dag, det är ju det trevliga stunderna man ska försöka komma ihåg i efterhand, inte de dagarna man inte räcker till. Och ikväll, sen jag kom hem från jobbet har jag faktiskt varit en sån supermamma som jag alltid skulle vilja vara, både glad och pedagogisk och tålmodig. Jag har nästan inte gjort något nyttigt utan bara umgåtts kvalitetstid med mina små gullungar.

söndag 15 augusti 2010

Framsteg

Motorsågsmassakern: Först såga upp timmerväggen för att frilägga reglingen på insidan.



Ytterligare en stughelg kan läggas till handlingarna. Helgens höjdpunkt var kräftorna på lördagskvällen men i det långa loppet var framstegen i stugbygget det bästa. I helgen har både ytterdörr och det stora fönstret kommit på plats. Det knivigaste var att få en snygg övergång mellan timmerväggen och själva reglingen på insidan. Dörr och fönster måste sitta i reglingen för att det ska bli isolering runt omkring, timmerväggen är ju helt oisolerad. Föra att få ihop det hela hade vi köpt jättebreda reglingsplankor, 45x195mm som sambon kapade till, lätt kilformade, för att det skulle passa väggens lutning. Sedan skruvade han fast brädan i dörregeln med långa skruvar. Samma visa för fönstret. För att få plats med den extra reglingen kapade han rakt genom väggen runt utsidan av den "vanliga" regeln runt dörr och fönster med motorsågen. Givetvis var det en och annan spik i från asfaltboarden i vägen...


Dörren på plats! Det som ser ut som foder är den extra reglingen. Det är inte dörren som lutar utan väggen som på klassiskt ladumanér lutar utåt. Hålet på sidorna av dörren där den gamla gluggen har varit ska döljas med breda brädor.

Sedan var det bara att ställa in karmen i dörrhålet, måtta och vattenpassa åt alla möjliga olika håll innan vi kilade fast karmen, borrade hål med en särskild karmskruvsborr (givetvis svindyr...) och drog fast karmarna. Sedan hängde vi på dörren, eller sambon och någon annan gjorde efter att jag i ilskan hade gått därifrån efter att ha fått en utskällning för att jag tydligen hade klämt sambon när vi skulle sikta in gångjärnen. Det var gårdagens jobb, dagens projekt var att göra om samma visa med förnstret. Nu blev vår stuga helt plötsligt ett hus!

Nästa helg ska det lilla fönstret på det som ska bli loft på plats dessutom ska det bli drevning, foder och annant lull-lull runt fönster och dörr.  

torsdag 12 augusti 2010

Ridminnen!

Då var man tillbaka på hästryggen igen! Den här gången på nygammal häst (igen). Jag har ridit den här damen i några år även om det periodvis har varit ganska sporadiskt på grund av gravidmagar och sånt. Däremot har hon flyttat. Så nu är jag kvar i samma stall som i våras men på hästen som jag red innan jag kom tillbaka till nygamla stallet tidigare i våras. Låter det komplicerat? Det var det som var meningen ;-). Kul var hur som helst att hon kände igen mig och verkade riktigt glad att se mig! Så fort jag klev ut bilen kom hon traskande mot mig genom hela hagen! Det var ömsesidig glädje!

Jag har två starka minnen av den här damen. Första gången jag red henne skulle vi korsa ett järnvägsspår. Precis när vi kom fram till järnvägen kom tåget i 100 knyck. Jag vet inte vem som blev räddast, jag eller hästen, säkert är då att jag kände varje muskel på hästen dallra under sadeln. Men hon stod kvar. Givetvis tack vare sin coola hästkompis och att hon hade sin älskade matte på honom.

Det andra minnet jag har av henne är mer komiskt. Det var när jag var rejält gravid med storasyster. Jag red efter en väg där jag brukade rida och hon hade gått där många fler gånger än mig. Det var bara det att just den här gången hade det hunnit bli advent och vid ett hus hade de satt upp en blinkande ljusslinga vid en portal ut mot vägen. Hästdamen vägrade passera. Jag ville inte provocera henne att göra något dumt, gravid som jag var utan smart (trodde jag) satt jag av och ledde henne förbi det "farliga". Jag har sällan haft några svårigheter att sitta upp på hästar, jag har långa ben och brukar vara hyfsat vig så jag hade inga betänkligheter mot att sitta av. Det var bara en sak jag inte hade tagit med i beräkningen innan jag hoppade av. Att jag var ungefär tio kilo tyngre än vanligt och att jag hade en stor pilatesboll till mage. Desstuom hade jag en bra bit hem och promenerat några längre sträckor hade jag inte kunnat göra på flera veckor. Det tog en bra stund och mycket trixande med stiglädren innan jag satt i sadeln igen och kunde börja rida hemåt igen. Efter det tittar jag mig alltid omkring efter bra ställen att sitta upp på innan jag hoppar av en häst under en ridtur...

onsdag 11 augusti 2010

Trendig trädgård


Jag har från flera säkra källor hört att det är vildvuxna trädgårdar som gäller i år. Jag ska bara visa er exakt hur trendig jag faktiskt är! Dessutom ska ni få se vad det har blivit av det som jag planterade i början av sommaren. Vill ni se före-bilder, klicka här.


Det här är den delen av min gräsrabatt som jag snabbfixade med hjälp av tidningspapper och kompostjord i våras. Det funkade klockrent, inget ogräs har trängt igenom. Däremot har mina blåklint inte kommit upp alls. Lövkojorna som jag drev upp själv från frön har faktiskt blommat lite i den här rabatten, men inte har det direkt varit någon anslående syn. Jag satte lövkojor i alla mina rabatter och blomlådor, det är bara dessa som över huvud taget har blommat. Fel på fröna eller på trädgårdsmästaren? Eller var det försommarens bladlusepidemi som åt upp löven på lövkojorna? Jag kommer hur som helst inte att satsa energi på att odla lövkojor fler gånger.



Samtidigt som jag fixade till rabatten på bilden ovan anlade jag en pallkrage enligt samma metod. Rättikan växer så det knakar ovan jord, själva roten, den man äter är fortfarande bara cm-stor och extremt stark. Salladen blev tråkigt nog ingenting alls, förmodligen var fröna för gamla. Morötterna har kommit upp men kvävs nog av sina grannar rättikorna för morotsblasten är fortfarande liten och förkrympt. Eller också har jag lyckats plantera någon extremt sen sort.

Här har ni min trendigaste (mest vildvuxna alltså) rabatt i sin helhet.

Om man tittar lite närmare så finns det en hel del guldkorn bland ogräset, bland annat har jag hela min kryddodling där, chokladmynta, timjan och citrontimjan, oregano, lavendel och gräslök. Det ni ser på bilden är ffröblandning för att locka fjärilar. Även här använde jag metoden med tidningspapper och planteringsjord direkt ovanpå ogräs och allt i rabatten, sen sådde jag fjärilsblandningen som storasyster fick i mitt bokutbyte i våras. Verkligen jättesöta blommor, hoppas att i alla fall några av dem fröar av sig och sprider sig i min kära slänt. Jag gjorde likandant på en annan fläck i samma rabatt där jag planterad vallmofröna från Skåne som också kom i det vårskäna bokpaketet. Tyvärr blev det inget alls av dessa, kanske är det för bistert klimat här uppe för skånsk vallmo??

Några närbilder på storasysters fjärilsblommor:






Det var också andra året jag har haft ett jordgubbsland. Ett litet ett i en pallkrage men det har blivit en del jordgubbar bara av det lilla, nästa år lutar det åt att jag anlägger en pallkrage till för gubbar. Det vore så himla gott att kunna frysa in till vintern eller koka egen jordgubbssylt!




tisdag 10 augusti 2010

Man kan inte lyckas varje dag


Ett projekt som har tagit hela sommaren är äntligen färdigt! Klänningen som jag har stickat till lillasyster tog en hel evighet och var ett av de tristaste projekten jag har gjort på länge. Anledningen är att kjolen var väldigt vid och garnet var väldigt tunt, så det tog lång tid att sticka. Tur att den var randig så att det ändå blev någon variation i stickandet. Det bittra är att nu när klänningen äntligen är färdig känner jag mig inte särskilt nöjd med den. Färgerna blev snygga och modellen och den lilla blomman var fin men beskrivningen var dåligt utprovad eller något, för den evinnerligt vida kjolen blev alldeles för vid tyckte jag och överdelen, själva linnet, fick också dålig passform, både i vidden och runt linningarna i halsen och ärmhålen. Det saknas en detalj som  jag inte har fått dit än, det är en gummisnodd precis i skarven mellan livet och kjolen, lite bättre kommer det att bli då, men inte ens en så liten unge som min kan leka eller röra sig med en så vid och tjafsig kjol runt kroppen. Trist men sant, den här klänningen kommer att bli en hyllvärmare.

Beskrivningen kommer från Järbos gratismönster på nätet. Kanske har den dåliga passformen med garnet att göra, den skulle egentligen ha stickats i Baby pascal men det fanns i så sanslöst bleka och trista färger att jag köpte ett annat garn, Himalaya Mercan för att få exakt de färgerna som jag ville ha. Det är ett syntetgarn som ska vara antibakteriellt säkert pissdåligt för miljön men faktiskt i riktigt skön kvalla.

Klänningen på sin ägare. Titta hur den hänger runt halsringningen och i ärmhålen. Bortse från att färgkombinationen med tröjan under inte var någon höjdare är ni snälla...


Idag har jag varit på Noliamässan och förutom en massa mat köpt färgglatt garn att virka amigurumis i. 10 kronor nystanet, det tyckte jag var riktigt fyndpris!

måndag 9 augusti 2010

Live to win - låtarna som skrev mitt liv av Andreas Carlsson



Den här boken har vi läst i min bokcirkel den här gången. Andreas Carlsson är den mörka killen som är med i Idol-juryn. Att han har skrivit hitlåtar åt världens mest kända artister var han mindre känd för ända till han hamnade i Idol. Det kan man dock inte missa när man läser hans bok. Man kan säga att det är en uppräkning över alla kändisar han har jobbat med och om hans hitlåtar. Om man som jag är totalt ointresserad av både musik och kändisar blir det här en helt ointressant bok. Jag hade förväntat mig att få lära känna denne framgångsrike man lite mer på djupet, men istället får jag bara en välpolerad yta. Det är kändisar, jetplan, snyga tjejer och pengar, resor tvärs över jorden och lägenheter i Miami, New York, Los Angeles... you name it. Samtidigt så säger han att det inte är allt detta som betyder något utan riktiga vänner och familj. Det är inte det budskapet som signaleras mellan raderna. Istället får jag intrycket av att Andreas Carlssson har jobbat i det närmaste dygnet runt i tjugo år och varken har hunnit med eller varit intresserad vare sig sina vänner, sin familj eller sin son. Om det är så sanningen är eller om han helt enkelt inte har velat lämna ut sin familj i sin biografi vet jag inte, men vilken är vitsen med att skriva sina memoarer om man inte är intresserad av att berätta något som är viktigt för en själv? Nej, efter att ha läst boken jag är faktiskt böjd att tro att Andreas Carlsson verkligen har velat berätta "allt", men att han helt enkelt inte har mer djup än så här. 

I bokcirkeln var vi inte jätteimponerade av boken som sådan eller av mannen Andreas Carlsson, men det var ändå en bra bokcirkelbok för vi hamnade i en intressant diskussion just om det här med yta och djup, vad som är en bra bok och vem som skulle vara en intressant person att läsa om. Dessutom kom vi fram till att våra liv förmodligen ligger så långt borta från kändisvärlden men att sådana saker som Andreas Carlsson skriver om faktiskt ÄR viktigt för många människor. För mig framstår Andreas Carlsson som en av de mest ointressanta människorna jag kan tänka mig efter att ha läst boken. Märk väl att hur en människa framstår för en läsare av en bok inte behöver ha något alls att göra med hur denne är i verkligheten, det är helt och hållet ett omdöme om boken. En bra bok ska istället få huvudpersonen att framstå som intressantare än vad han/hon är i verkligheten.

söndag 8 augusti 2010

Måla, måla, måla! del 2

Förra helgen var det fönstermålning som stod på programmet, den här helgen har jag målat svärföräldrarnas uthus. Storasyster, som redan förra helgen erbjöd sig att måla taket, tjatade även den här gången på att få måla taket. Hoppas hon är lika ivrig att måla tak om sådär fjorton, femton år... När hennes taskiga mamma inte lät henne måla taket hjälpte hon farfar genom att måla rödfärg på alla de svarta uthusdörrarna istället!

Resten av släkten har grävt jordvärme hos svärföräldrarna, så nu har den fina ängen nedanför huset blivit en leråker och stackars svärmor måste stiga upp i tidigt imorgon bitti för att släppa in rörmokaren som ska koppla in det sista. Det kan säkert vara värt en offrad sovmorgon för att slippa stiga upp i ottan och göra upp eld kalla vintermorgnar kan jag tänka...

Här hemma diskutera vi för fullt om vi ska gräva in värmekulvert till garaget. Jag tvekar. Sambon är klart för. Visserligen kostar garaget många tusenlappar att värma med ström varje vinter men jag är rädd att hela backen som garaget står på ska börja rasa om man gräver i slänten. Om jag ska vara riktigt ärlig kan det vara läge att ge sig i just den dispyten. Först och främst för att det är sambon som är proffs på det där med att gräva och han köper inte mitt argument. Dessutom måste jag faktiskt hålla med om att det är lyxigt att göda garaget med en massa tusenlappar som man kunde göra mycket roligare saker för. Problemet är att det finns risk att de sparade tusenlapparna i så fall hamnar hos någon grävmaskinsförsäljare istället för på något roligt ställe som till exempel IKEA eller så.

lördag 7 augusti 2010

Fisk i foliepaket 2 pers

Aluminiumfolie är något man ska tänka sig för innan man använder, för miljön skull, det har jag skrivit om förr här på bloggen. Men i detta recept använder man bara en enda kokplatta för att laga en hel måltid och det sparar ju en hel del ström och disk så sammantaget är det här en riktig miljömåltid! Man kan ju tänka lite extra på att se till att de använda arken hamnar i metallåtervinningen istället för i soporna bara. Det här är dock en rätt som passar bäst för den lilla familjen, om man ska göra en större laddning så ryms det inte i en enda kastrull, då är det bättre att lägga fisken med tillbehör i en ugnsfast form och ugnskoka i 225 grader ca 20-30 minuter.

5-6 "äggstora" potatisar
1 msk salt
1 block med sejfilé, 400 g
salt, vitpeppar
1 tskivad tomat
2 strimlade "blad" från en purjolök
2 dillkvistar
rivet skal från ½ citron
2 tsk margarin

2 rejäla dubbelvikta folieark

Skölj och skala ev. potatisarna.
Dela fiskblocket i två delar. Fördela margarin, fisk, tomatskivor, purjo, dill, citronskal, salt och peppar på de två foliearken. Vik ihop till två täta paket.
Lägg potatisarna i en stor kastrull, lägg foliepaketen ovanpå, häll på vatten så att det precis täcker och salta. Koka 20-25 minuter eller tills potatisen är mjuk. Då är fisken också färdig. Pressa gärna potatisen innan servering.

torsdag 5 augusti 2010

Laddar för jobb

Ett års ledighet är snart slut. Om en och en halv vecka börjar jag om att jobba. Nu gäller det att börja värma upp hjärnan... Det ska bli kul att komma tillbaka till jobbet samtidigt som det känns lite vemodigt, lillasyster kommer att vara precis sju månader när jag börjar jobba. Samtidigt ska det bli så sanslöst skönt att få komma ifrån och bara vara jag på dagarna. Att få tillbaka min identitet och "bli" någon igen. På något underligt vis är det som att man inte riktigt finns när man bara är hemma. Dessutom ska det bli skönt att få koncentrera sig på en uppgift i taget (i den mån man nu kan göra det som lärare...) varje dag. Men lite gruvar jag mig också. Mest för det praktiska. Jag befarar att allt hushållsarbete som jag automatiskt har skött när jag har varit hemma på heltid kommer att fortsätta att vara mitt även när jag jobbar och det vet jag inte hur jag ska fixa. Jag hoppas bara innerligt att jag har fel och att jag oroar mig i onödan!

På måndag ska storasyster börja skolas in på dagis. Det kommer att bli jättekul för henne, jag tror inte att det kommer att bli något större problem, hon börjar behöva mer social stimulans än vad vi  föräldrar och lillasyster kan ge. Men det blir spännande för mig, jag har knappt satt min fot i ett dagis i hela mitt liv och jag har ingen aning om vad som förväntas av mig som förälder eller hur det hela "går till".

Lika spännande som för mig att börja jobba tror jag att det blir för sambon att börja vara hemma på heltid. Han har liksom alltid kunnat luta sig mot mig när han har varit hemma och kunnat lita på att jag ska reda ut situationerna, snart måste han göra det själv. Det kommer han att fixa jättebra. Eller åtminstone inte sämre än vad jag har lyckats. Det finns nog inget jättebra sätt att reda ut situationen när en unge har skitit ner sig och den andra gallskriker efter mat precis när man själv hade tänkt sig till affären... Det blir liksom skrik hur man än bär sig åt...


Sista veckan innan jag slutade jobba kraschade min kaffemugg. Jag förbereder mig på arbetslivet genom att börja dricka in en ny!.


Nu vet ni vad mina tankar pendlar kring i dessa dagar. Men före det ska vi hjälpa svärföräldrarna att få jordvärme i huset (mest ska sambon hjälpa, jag ska vara hejaklack) och så ska jag på bokcirkelträff och förhoppningsvis ska jag lyckas klämma in åtminstone en ridtur också innan det är dags för jobb och därmed höst.

En sannolik historia av Karin Alvtegen




Jag har läst några av Karin Alvtegens tidigare böcker ur hennes serie om skuld, saknad, svek, skam och skugga. Jag har tyckt att de har varit okej, de senaste två minns jag som riktigt bra. Det här är en "vanlig" roman om det nu finns vanliga romaner.

Helena var sommarbarn hos en familj i norrland under sin barndom och när gården hon gästade på somrarna blir till salu köper hon den för att bygga om den till hotell och samtidigt ge sin dotter den idylliska barndomen på landet som hon själv bara fick se en glimt av som sommarbarn. Efter två år flyttar hennes man ut tillsammans med en av hotellgästerna och lämnar Helena och dottern Emelie i ett tomrum. Hela Helenas dröm om kärnfamilj och trygghet rasar. Anders hamnar på Helenas hotell efter ett självmordsförsök. Av en ingivielse erbjuder Helena Anders jobb för att fixa upp hotellet och på ren impuls antar Anders erbjudandet. Helena och Anders lär känna kufen Verner och Helena börjar se sin barndoms stora idol och hennes enda vän i byn, Anna-Karin med nya ögon. Under en vår vänds både Anders och Helenas liv upp och ner och de tvingas konfrontera sina bortgömda sidor hos sig själva.

En sannolik historia handlar om hur våra föreställningar och fördomar fomar oss men också om att vi själva är vår egen lyckas smed. Det här är en trivsam och lättsam bok men med ett budskap. Det är ännu en bok i raden "storstadsbor flyttar till landet och vänder den lugna landsortsidyllen upp och ner". Boken handlar om att man inte ska vara så snabb på att döma andra och att våra fördomar och föreställningar om hur saker och ting "är" kan ställa till det för oss. Så långt är allt gott och väl. Jag gillar den här typen av böcker och jag börjar ha läst en hel radda av dem vid det här laget.

Men kanske är det för att jag börjar ha läst för många "lantisidyllböcker" som jag plötsligt känner mig så trött på att lantisar alltid framställs som bakåtsträvande, homofobiska (givetvis kommer det en homosexuell till byn också) och rädda för det som är annorlunda. Igenkänningsfaktorn är hög, men jag vägrar tro att lantisar är mer fördomsfulla och snävsynta än storstadsbor, jag tror att vi är lika goda kålsupare allihop när det gäller fördomar. Däremot kanske fördomarna ser olika ut i storstaden och på landet. Och varför skildras alltid kvinnorna som de mest fördomsfulla i denna typ av berättelser (tänk Änglagårdsfilmerna) medan gubbarna framstår som vidsynta och kloka? Min erfarenhet är att det i verkligheten lika ofta är tvärtom, att karlarna är rädda både för bögar och för storstäder...

Dessa synpunkter är dock ingen kritik mot bara Alvtegens bok utan mot hela genren. Boken är bra, ger både feelgood och några små tankeställare och som sagt en hel del igenkänning, väl värd att läsas!

onsdag 4 augusti 2010

Potatissallad med gräddfil och örter

Goda potatistillbehör får man aldrig för många av så här i grilltider och jag tycker att färskpotatis är den allra bästa för goda potatissallader.

Vanlig svensk potatissallad 4 port

1 kg små färskpotatisar
1 purjolök
flingsalt, peppar
½ dl färska örtkryddor: persilja, dill, gräslök - en eller några blandade
1½ dl gräddfil
½ dl majonnäs
½ dl god senap, gärna söt-stark

Koka potatisen mjuk i saltat vatten. Häll av vattnet och låt potatisen kallna utan lock.
Blanda potatis, purjo, örter, salt och peppar i en skål.
Blanda gräddfil, majonnäs och senap i en egen skål. Vänd försiktigt ner blandningen i potatisenskålen. Servera till grillat eller på buffé.

tisdag 3 augusti 2010

En dag på landet

Idag har lillasyster varit på sin första cykeltur. Det var hembygdsområdet i byn som hade sin sista kulturdag för säsongen. Vi har inte lyckats pallra oss dit på hela sommaren, så nu var det sista chansen för det här året. Med ett mindre flyttlass på cykelkärret, ni vet, fika, extrablöjor och kläder samt bärsele till lillasyster blev ett rejält lass. Ändå blev jag tvungen att lämna barnvagnen hemma, jag trodde i min enfald att jag skulle lyckas få med mig den lilla sulkyvagnen också. Det gick inte. Någon telefon fick jag inte heller med mig så ni får klara er utan bilder.

Lillasyster verkade njuta av cykelturen, det gjorde storasyster också. Det var kanonfint väder och värme i kombination med obefintlig kondis och ett "tattarlass" i cykelkärret gjorde cykelturen dit ganska svettig. Väl där tittade vi på djuren. Storasyster vägrade i sten att åka hästskjuts. Men det fanns gris, kor, får och kanin att titta på förutom häst. Som vanligt var det jag som var mest intresserad av alla djuren. Storasyster hittade snabbt en rutchkana som blev dagens höjdpunkt för henne och lillasyster var mest nöjd över att få sitta och suga på en melonkyfta.

Nu är det mindre än en vecka kvar tills storasyster ska börja på dagis och mindre än två veckor tills jag börjar att jobba. Helt plötsligt känns det lite stressigt att hinna med allt som jag inte har hunnit med under mitt lediga år. Som att städa hela köket från golv till tak till exempel. Det kommer jag inte att hinna.

Grön pastasås 2 port

En riktigt snabb och god sommarmiddag som passar året runt. Jag råkade ha en påse med gammalt mangoldfrö hemma som fick åka ner i jorden i våras när jag planterade. Den mangolden blev perfekt i den här pastasåsen. Bladspenat, gärna fryst, eller varför inte nässlor funkar lika bra.

Spenat, mangold och rödbetor innehåller nitrat, ett ämne som bl.a. påverkar kroppens förmåga att ta upp syre. Därför bör man inte ge dessa grönsaker till barn under ett år och inte heller vuxna bör överkonsumera dessa grönsaker. Nitrat och nitrit är också ett konserveringsmedel som tillsätts charkvaror, något som de flesta av oss äter betydligt oftare än vad vi äter spenat. Om man förväller (kokar) grönsakerna så minskar man mängden nitrat (fryst spenat är redan förvälld). Många har frågat mig om man kan spara och värma spenat och andra nitratrika grönsaker och det kan man. Enligt Vår Kokbok ska man bara se till att dessa livsmedel förvaras i kylskåp.

Gröna bladgrönsaker som spenat och mangold innehåller naturligtvis inte bara nitrat. Det är också fullspäckade med vitaminer, mineralämnen och antioxidanter. Man får bland annat i sig både vitamin D, folsyra och järn när man äter spenat och mangold, tre näringsämnen som är extra viktiga för kvinnor att få i sig.

Nog med näringslära, här kommer receptet! Och du, har du någon champinjon eller annan svamp hemma, låt den också fräsa med i såsen!


150 g pasta kokas

1 pkt bacon
½ purjolök
ca 1 dl förvälld mangold, nässlor el spenat
ev. 1 pressad liten vitlöksklyfta
margarin
1-2 tsk vetemjöl
½ burk creme fraiche med svampsmak
1 dl vatten
½ buljongtärning
peppar

Strimla bacon och purjo och skär ner bladgrönsakerna i mindre bitar om det behövs. Fräs bacon och alla grönsaker i margarinet i en stekpanna.
Pudra över vetemjölet och späd med vatten och creme fraiche. Smula  ned en buljongtärning. Låt koka ca 3 minuter.

Servera med tomatsallad och den varma pastan.

söndag 1 augusti 2010

Släpp inte taget av Harlan Coben

Bilden lånad av Bokus.com


Den här boken följde med som bonus i en bokklubb annars skulle jag nog inte ha läst den. Men jag har läst en av Harlan Cobens tidigare böcker och den tyckte jag var okej. Den här boken var också okej, det är action och han har ett tänkvärt budskap om hur mycket föräldrar egentligen ska veta om sina barn och hur man ska kunna skydda dem från olika faror i vårt moderna samhälle. Däremot blir jag inte gripen av boken. Det är det ganska många parallellhandlingar med många olika personer och jag tycker att kopplingen mellan allt detta inte är så självklar ens i slutet när allt knyts ihop. 

Boken handlar om Adam, en 16-årig kille som plötsligt blir väldigt annorlunda än vad han har varit tidigare. Hans föräldrar blir oroliga och börjar spionera på sonens dator med ett superavancerat datorprogram. De får napp, Adam är verkligen inblandad i riktigt skumma affärer. När han dessutom en dag försvinner spårlöst är mysteriet i full gång. Samtidigt hittar polisen liket av en kvinna dumpat i en container i ett slumkvarter. Adams lillasyster Jills kompis Yasmine har problem med att en lärare har råkat säga att hon har hår på överläppen och blir mobbad. Familjens grannson är döende i cancer. Allt detta blir till bihistorier i boken och naturligtvis finns det också en galen mördare i handlingen. 

Den centrala frågan genom hela boken är vad gör man som förälder om man tror att man vet vad barnen sysslar med? Hur långt får föräldrar gå för att skydda sina barn från att hamna i trassel? Kan föräldrar lösa barnens problem? Viktiga frågor men i Cobens tappning får misstagen huvudpersonerna gör för stora konsekvenser, galningen är för osannolikt galen och den klyftiga lillasystern är lite för hårdhudad och förslagen för att det ska vara trovärdigt.

Sammantaget blir det bara för mycket och för långsökt för min smak. Men samtidigt ganska hårdkokt action så jag tror helt klart att det finns många som kommer att gilla den här boken.

Måla måla måla

Rubriken är en av storasysters favoritfraser, men i helgen har det varit jag som har fått sjunga måla måla måla! Helgens stugbyggesprojekt var nämligen fönster och dörrar. Vi började med att inhandla dem, de grävde ett ganska djupt hål i vår stugbudget trots att vi handlade på ett lågprisbyggvaruhus. Dörren blev en varmbonad förrådsdörr, vi var ute efter en dörr med ett rejält fönster eftersom vi bara kommer att ha ett enda normalstort fönster i stugan. Fönstret blev ett gammaldags kopplat tvåglasfönster, ni vet ett sådant som man måste dela på när man ska putsa det. Jag är väldigt nöjd med valet för fönstret har riktiga spröjs och inte något löst plastfejk. Inte någon fördel när fönstren ska putsas, men snyggare och mer "äkta". Dessutom ska vi ha ett litet fönster, 50x50 cm på loftet, även det kopplat och med riktiga spröjs.

Så långt var vi helt överrens, men visade det sig att vi inte hade diskuterat detaljerna. Jag hade efter noggrant övervägande med mig själv bestämt att vitt, färdigmålat fönster skulle var bäst. Sambon hade lika noga övervägt att ett trärent fönster skulle vara smartast. Så mellan hyllorna i byggvaruhuset blev det ett snabbt familjeråd. Det blev sambons linje som vann, trärena. Under kvällen funderade på hur vi egentligen ville ha våra fönster och vi kom fram till att vi ville att de skulle smälta in i ladan, grå alltså.

Dagen därpå blev det stan igen, den här gången till färgaffären för att välja ytbehandlingsmetod. Det vanligaste sättet att få nytt trä att se gammalt ut är att måla med järnvitriol. Men eftersom fönstren är en utsatt del av en byggnad och järnvitriol inte ger något direkt skydd av träytan valde vi i samråd med färghandlaren istället att lasera fönstren i en ganska mörk grå nyans. Supersmart! Burken kostade 40 kr. Ett ynka varv skulle penslas på och sen klart! Om vi istället skulle ha valt att måla skulle det ha krävts minst tre varv med torkning emellan. För att ge lite extra skydd valde vi ändå att lägga på ett extra lager ofärgad träolja ovanpå lasyren. I gengäld kommer vi att bli tvugna att olja in fönstren på utsidan varje eller vartannat år, så i det långa loppet kanske det ändå hade varit arbetsbesparande att måla men oj vad skönt det kändes nu!


En grå dörr...


Helgens mest spännande stod sambon för. Han var tvungen att såga upp dörröppningen med motorsågen. Vi har inte vågat det tidigare utan har klättrat in genom en liten glugg med allt byggmaterial och allt. Nu fick vi både dörröppning och en liten trappa! Så nu gäller det att dörren sitter där den ska! Nästa steg blir att montera in den nylaserade dörren och stora fönstret. Lilla fönstret får vänta till vi har loftet på plats.

Ett stort och litet fönster. Dessutom en liten glimt av fotografen, dvs. mig ;-)