tisdag 29 juni 2010

Ett hundkoppel för lite

Midsommarhelgen har varit trevlig och lugn ute på skärgårdsön. Eller så lugnt som det nu blir med tre småungar och åtta vuxna i ett och samma hus... Vägen dit var desto tuffare... Jag brukar alltid passa på att uträtta en massa ärenden och shoppa i storstan medan jag väntar på båten. Optimistisk som jag var tänkte jag göra det även denna gång. Vad jag inte hade tagit med i beräkningen var att jag nu har två barn att hålla reda på och att den stora är i en väldigt nyfiken ålder...

Första stopp var Biltema. Där skulle jag köpa lite billiga leksaker för storasyster att ha på ön. Det gick bra ock leksaker blev det. Sedan var det dags för själva innerstan. Första problemet var att hitta en tillräckligt stor parkeringsplats där båda bakdörrarna skulle gå att öppna på vid gavel. Hittade en till slut alldeles vid väggen i p-huset. Nästa problem. Att få ut barnvagnen. Som naturligtvis var underst i berget av packning i skuffen på bilen. Ut med alla väskor och grejer, ut med vagnen och sedan in med allt det andra í bilen igen... På stan var det fullt med folk, det var ju eftermiddag dan före midsommarafton.... In på gallerian. Två olika sorters te hann jag med att inhandla. Sedan köpte jag något som jag inte köper varje dag, det var nog ungefär tre år sen sist, nämligen mascara. Hela tiden med full koncentration på vad storasyster hittade på och på att lyckas manövrera barnvagnen utan att köra på någon. Sedan slöt svägerska Å och lilla kusinen upp. Dags för lunch. Vi hade gott om tid till båten tyckte vi så vi åt i lugn och ro. Det var bara inhandling av lite midsommargodsaker kvar att göra... Då ringde telefonen.

Sambon, som skulle ta hunden, hade glömt att packa kopplet och tyckte att jag skulle fixa ett nytt. Nu var det helt plötsligt inte så gott om tid längre. Vi chansade på att lilla ICA-butiken i hörnet skulle ha hundkoppel. Det hade den inte. Butiken var trång och både jag och storasyster var trötta och jag var stressad över det glömda kopplet. Att baxa runt en barnvagn mellan skeppen i butiken var ingen lek, att dessutom hålla reda på storasuster som drog varukorgen och samtidigt försöka hitta allt vi behövde var på gränsen till övermäktigt. Lång kö tll kassorna och mobilen som ringde just när vi höll på att plocka smågodis gjorde inte stressen mindre direkt. Storasyster kunde nämligen inte låta bli att provsmaka av lösgodiset och just då var jag deinitivt ingen pedagogisk och tålmodig mor... Till slut kom vi ändå genom kassorna och ut ur "little shop of horror". Tillbaka till bilen, ut med all packning, in med vagn, ungar och grejer och fortfarande inget hundkoppel. Nu var klockan också bara några minuter från utsatt båttid. Att i det läget tålmodigt tråckla ut bilen från p-fickan närmast väggen i p-huset, dessutom med nästan obefintlig sikt bakåt på grund av fullpackad bil, det var över min förmåga. Så som minne av midsommarhelgen fick vi en krossad baklykta och intryckt kofångare på stora bilen.

Jag sket i kopplet, hunden fick sitta fast i ett spännband hela helgen. Och till båten i tid han jag också. Men jag var totalt slut när vi väl var framme på ön. Och allt var ett hundkoppels fel.

torsdag 24 juni 2010

Glad midsommar!

Idag styr vi kosan ut till skärgårdsön så nu blir det tyst här i några dagar! Men datorn ska få följa med så kanske kommer det nåt litet inlägg ändå, det vet man aldrig!

tisdag 22 juni 2010

Om jag ändå hade varit en prinsessa

Så här i prinsessbröllopstider har jag funderat en hel del på det där med kungligheter. Jag har kommit fram till att Daniel Westling, numera prins Daniel, måste vara en extremt modig person. Hur många svenssonkillar skulle över huvud taget våga limma på en kronprinsessa för att inte tala om att gifta sig med henne och ge upp hela sitt eget liv för kärlekens skull. Jag vågar inte ens gifta mig med en vanlig Svenssonkille för att det skulle medföra att jag måste gå utklädd till gräddtårta i en dag och dessutom måste jag ge upp mitt efternamn. Nej, bröllop är inget för mig.

Att jag är mer intresserad av action än romantik stod helt klart när jag och sambon satt och tittade på det omtalade bröllopet på tv. Att jag har läst betydligt fler deckare och thrillers än sagor stod också klart när jag började lyssna till mina egna kommentarer: "-En sån lång kortege måste vara en mardröm ur säkerhetsynpunkt" konstaterade jag sakkunnigt med filmen Bodyguard i minnet." "-Det skulle ju vara hur enkelt som helst för en prickskytt att träffa dem när de åker i en öppen vagn" konstaterade jag också, den här gången med någon thriller av Ken Follet i tankarna. En stund senare hör jag mig själv utbrista "-Om någon skulle vilja invadera Sverige så skulle det ju passa bra, eftersom hela Sveriges försvar befinner sig i Stockholm". Eller vad sägs om den här: "-Jodå, visst hade Kronprinsessan en vacker brudklänning. Undrar hur mycket den väger, med allt det där tyget?"

Prins Daniel refererade ju själv till sagornas värld i sitt berömda tal, han liknade sig själv med en groda som var tvungen att bli kysst (och säkert påsatt också men det sa han inte) av prinsessan många gånger innan han blev en prins. Själv kom jag flera gånger under kvällen osökt att tänka på sagan om Dummerjöns. Ni vet den om bondpojken som charmar prinsessan med en träsko fylld med lera och en död kråka och vinner henne och halva kungariket i konkurrens av snobbiga adelsmän och lärda tråkmånsar. I 2000-talstappning har Prins Daniel bytt ut träskon mot en jogginsko, leran mot svett och kråkan mot ett low carb-mål från MAX (givetvis måste norrlandskillen Daniel köpa sin snabbmat därifrån?).

Idag har sagan om Askungen varit den saga som legat närmast till hands för mig. Jag har skurat hela källaren inklusive vårt extremt sunkiga badrum med duschkabin och allt. När jag stod där på knä och skurade golvet hade jag faktiskt kunnat tänka mig att byta liv med en prinsessa. Då hade jag inte behövt skura mitt duschrum själv och om jag mot förmodan hade gjort det hade jag inte haft ett så sunkigt badrum att det hade krävts rotborste och ladugårdsrengöringsmedel för att få det något sånär rent. Men jag hade inte heller fått känna mig så sanslöst nöjd med mig själv som jag gör just nu. För det kom inte någon prins ridande med min ena sko i ena handen och nåt avlägset kungarike i den andra. Tack och lov.

söndag 20 juni 2010

Rabarberpaj utan chili

Jag hade längtat efter rabarberpaj i flera dagar innan jag äntligen fick tid att baka en. För att vara lite modern och nytänkande satte jag lite chiliflakes och kanel i pajen. Sambon tog den första tuggan. Fyy faaaan vilken sur rabarber, den riktigt bränner i munnen var hans kommentar. När han fick höra varifrån den brännande smaken kom blev jag maximalt idiotförklarad. Han tyckte att det var självklart att man inte kan kombinera rabarber och chili. Riktigt så självklart tyckte inte jag att det var, chili ger en häftig smakbrytning till många efterrätter, varför inte till rabarber. Men det häftiga var, att smakerna i rabarber och chili gifte sig på sämsta tänkbara sätt. Det sura i rabarbern blev ännu surare och det brännande i chilin kändes jätteobehagligt i munnen. Jag har testat många konstiga och mindre lyckade smakkombinationer men det här var den sämsta.

Istället ska jag ge er ett recept på en annorlunda men garanterat chili-fri smulpaj. Mandelmassa ger en god och knaprig yta och en väldigt lyckad smakbrytning i smuldegen. Smuldegen passar bra till rabarber, men även till alla frukter och bär som man brukar göra paj av. Om man använder andra frukter och bär än rabarber räcker det med någon matsked socker i fyllningen.


Rabarberpaj med mandelmassetäcke

Fyllning:
ca 4 stjälkar rabarber
1 dl socker
½ tsk salt
1 tsk vaniljsocker
1 tsk kanel

Smuldeg:
150 g smör
1½ dl vetemjöl
1½ dl havregryn
1 dl socker
150 g mandelmassa

Sätt ugnen på 225 grader. Skala rabarbern och skär den i ½ cm tjocka skivor. Fördela rabarbern jämnt i en pajform. Strö över socker, salt, vaniljsocker och kanel och rör om så att allt fördelas jämnt i formen.

Blanda alla torra ingrdienser till smuldegen i en bunke. Fördela smöret i mjölblandninge till en grynig massa. Bryt till sist ner mandelmassan i klumpar i smuldegen. Häll smulorna i ett jämnt lager över rabarbern i formen. Grädda 25 minuter mitt i ugnen. Servera med glass, vaniljsås eller vispad grädde!

Den uppmärksamme ser att detta inte är någon smulpaj. Det här är den väldigt snygga, men väldigt oätliga, berömda chilipajen. I smulpaj ligger fyllningen under ett lock av deg.

fredag 18 juni 2010

Ett trädgårdsland

rädgård är inte mitt mest levande intresse, men ibland får jag inspiration till något litet trädgårdspyssel. Några sommarblommor har jag inte inhandlat ännu och lövkojorna som jag har drivit upp från frö står ute på bron i sina små plastkrukor. Jag har ingen aning om vars jag ska sätta dem och små och taniga är de, jag kan inte tänka mig att de ska hinna blomma i sommar. Blomlådan under köksfönstret huserar fortfarande förra årets sommarblommor och den i gigantiska rabatten vid garaget växer både vitklöver, åkerfräken, rölleka och andra väldigt vilda blommor mellan de tama som tappert kämpar om sitt utrymme.


Ogrässanerad rabatt


Igår fick jag trots allt upp ett planteringsil. Medan lillasyster vilade förmiddag hann jag rycka bort gräs så att min pion och min gamla rosenbuske kom fram vid uthusväggen. Det är den enda rabatten jag har som ligger i riktigt gynnsamt läge, tyvärr har kvickroten och renfanan också upptäckt hur härligt det är där vid söderväggen, och då har andra växter väldigt liten chans att hävda sig. Pionen har dock hittills klarat sig så jag ryckte bort allt gräs jag kunde, sedan lade jag på ett lager fräsch jord runt omkring den. Jag vågar inte gräva runt så mycket runt pionen, jag är rädd att skada rötterna på den.

Jordgubbarna i pallkragen fick också en omgång, där finns inte mycket ogräs trots att pallkragen har stått oplanterad i säkert två år innan jag satte jordgubbar i den förra sommaren. Lite ny jord fick jordgubbsplantorna också. En planta blommade redan! Av det fina jordgubbslandet fick jag inspiration att anlägga en pallkrage till, helt oplanerat!


Ett splånkarns nytt trädgårdsland! I bakgrunden syns den gamla pallkragen med jordgubbar.


En pallkrage hade jag hemma. Eftersom den gamla pallkragen har klarat sig från ogräs så bra gjorde jag likadant den här gången. Först ett tjockt lager med gamla tidningar i botten, som jag dränkte in med vatten till de var helt genomblöta. Sedan på med jord ur komposten. Vi har en jättestor, proppfull trädgårdskompost som vi nästan aldrig tar jord från eftersom vi sällan planterar något. Men vilken otroligt fin matjord det är i den när man börjar gräva lite. Tyvärr brukar jag också lägga i en hel del kvisktar och ris i komposten och det gör att den blir väldigt svårgrävd om man vill använda jord ur den. Samtidigt gör kvistar och ris att komposten blir mindre kompakt och att det kommer in luft även inuti komposten, så det är på gott och ont med ris. Ovanpå kompostjorden fyllde jag en halv säck köpt jord och i det gjorde jag fem rader där jag planterade rättika, mangold, morötter och sallad. Tyvärr rymdes det inga rädisor :-(


Här ska växa blåklint om allt går som planerat!

När jag rotade bland mina fröer hittade jag en gammal påse med blåklintsfrön. Den fick bli experimentrabatt. Jag använde samma princip som i pallkragen, lade ett tjockt lager tidningspapper direkt på gräset i rabatten med pionen och rosenbusken. Sedan blötte jag tidningspappret rejält, sedan på med kompostjord i ett ganska rejält lager och så på med fröna. Det blir intressant att se om tidningspappret klarar av att hålla även kvickroten i schack. Om det funkar ska jag göra samma sak i hela rabatten! Jord har jag ju gott om!


Fröerna som följde med mitt vårsköna bokpaket är redan planterade sedan några veckor och de har grott jättefint! Nu gäller det bara att hålla i och vattna alla planteringar.


När all plantering var färdig satt det fint med lite kaffe och saft på bron!

onsdag 16 juni 2010

Svartvintern av Marianne Cederwall



Det här är en bok som jag snubblade över en gång när jag slösurfade på Bokus hemsida. När jag läste infon om den tyckte jag den lät bra, men just då var min att-läsahög så stor och min lästid så liten att jag absolut inte kunde bygga på högen med fler böcker. När jag nu har fått upp ett läsil igen hade jag naturligtvis glömt bort både vad boken och författaren hette, så jag fick leta planlöst ett  bra tag innan jag hittade igen den.

Svartvintern är en fristående fortsättning på Svinhugg av samma författare, den har jag inte läst men det gick väldigt bra att läsa den här boken i alla fall. Jag kan på en gång säga att det var värt besväret att leta efter den här boken. Jag valde att låna den som streamad ljudbok från biblioteket och ljudboksformatet passade den här berättelsen bra. Inläsare är Susanne Alfvengren och Gun Olofsson. Det är ett perfekt upplägg. Susanne Alvfengren gestaltar den gotländska Miriam och de andra sörlänningarna och Gun Olofssom gör tornedalingarna rättvisa med sin sköna dialekt. Ett väldigt fint grepp med två dialekter som ger ljudboksverionen ett mervärde gentemot en vanlig "tyst" bok.

Gotlänska Miriam flyr upp till sin väninna Hervor i den lilla byn Kuivalihavaara utanför Kiruna efter att nästan ha tagit död på en efterhängsen friare på ett ovanligt sätt. Hervor, även känd under namnet Lapplandshäxan kastar sig genast på ett plan hem till Kuiva för att hjälpa Miriam. Samtidigt händer det styora saker i byn. Den världsberömda operasångaren Ralph har överraskande fått ärva byns hotell av ett av sina trognaste fans. Det här ger oändligt med stoff till den så kallade Kuivaradion, dvs gamla hederliga byskvallret. När dessutom begravda hemligheter dyker upp i det gamla hotellet kommer ingenting mer att vara sig likt i Kuivalihavaara. Något som givetvis inte gillas av alla.

Den här boken har precis den hårfina balansen mellan det trovärdiga och det absurda som jag tycker är så himla kul. Det är fördomar och stereotyper men också ett stort stort hjärta och en kärlek till alla sköna lantisar från nord till syd. Dessutom bjuder den kära lapplandshäxan Hervor på en del välgörande trolldom!

Den här boken tillhär samma genre som filmerna Änglagård och Så som i himmelen eller böckerna av Anne B. Ragde som Berlinerpopplarna och Karin Brunk Holmkvists böcker. Gillar man dessa filmer och böcker, då kommer man att gilla Marianne Cedervalls böcker också. Det vimlar av sköna karaktärer och härliga detaljer. Till exempel Gerda som använder ett par gamla trosor som hårnät när hon baka mjukkakor. Eller Gunnar som har ett par röda damstövlar i sin jaktkoja. Och givetvis räcker det inte med att de inflyttande storstadsborna är berömda, de är dessutom homfiler och väldigt mjuka män. Med röd sidenscarf runt halsen istället för en rejäl hemstickad halsduk.

Jag hade tänkt föreslå att vi ska läsa Svinhugg, den första boken om Hervor och Miriam i min bokcirkel, men jag kommer inte att kunna vänta så länge med att läsa den, så kära bokcirkelvänner och alla andra: Läs Marianne Cedervall, eller ännu hellre, lyssna som ljudbok i bilen i sommar!

tisdag 15 juni 2010

Geocashing med våffla!

Tyvärr så kom inte den vackra utsikten som vi tittar på till sin rätt på bilden. Den uppmärksamme ser att hunden inte är likadan som den som jag brukar ha bilder av i vanliga fall här på bloggen. Vår egen hund fick stanna hemma idag och den här svarta skönheten tillhör brorsan och svägerskan C. Svägerskan C själv stod bakom kameran, så henne får ni inte heller se!



Sambon och jag tycker att vi behöver någon ny gemensam hobby som passar hela familjen bättre än våra enskilda hobbysar som ridning och mc-körning. Därför har vi ett tag pratat om att börja geocasha. Det går ut på att man med hjälp av GPS letar skatter ute i naturen, sen lämnar man sin signatur och om man har en liten grej med sig att lämna i skattkistan kan man om man vill ta en ny grej med sig.

Idag kar vi sökt vår första geocashing-skatt. Faktiskt blev det många premiärer i ett. Först och främst första skatt jakten, dessutom eller rättare sagt, en förutsättning för att det skulle funka, var att vi kunde få med oss barnen också ut i skogen. Då kom lördagens loppisfynd, bärstolen, till pass, så den blev invigd ikväll. Första geocashing-målet var också givet för min bror gräddade nämligen våfflor på ett berg i grannbyn och på det berget fanns det givetvis en geocashskatt också. Med moraliskt stöd av svägerskan C, brorsans fru, så klättrade vi upp på bergstoppen och letade skatten. Precis lagom klurigt, så vi fick söka lagom länge, låg så skatten. Vi hade med oss en liten samurajgubbe som vi bytte bort mot en PIXI-bok. Givetvis fick storasyster välja skatt ur skattkistan!

Efter den lyckade skattjakten satt det fint med en våffla och kaffe en bit längre ner på berget. Det här kommer vi att göra om! Både att besöka våffelgräddningen och att geocasha!

Högsäsong för loppis!

En sväng till kommunens återvinningsmarknad gav några fynd som jag faktiskt behövde! Och ett som det visade sig att jag inte behövde...


Jag älskar tekannor och skulle mer än gärna börja samla på dem om det inte vore för att de är ganska skrymmande att förvara och förvaring är något jag inte har. Dessutom har jag något djupt rotat emot att skaffa saker som jag inte kommer att hinna använda. Men förra veckan gick handtaget sönder på min gamla tekanna, så nu behövde jag verkligen en ny. På riktigt. Men nog hade jag kunnat välja en som var lite mindre lik den gamla...


En plättlagg är något jag har letat länge på loppis - äntligen låg den där, i perfekt skick! Med två liter utgången mjölk i kylen och den här fina plättlaggen på hyllan i loppisen hade jag inga middagsbekymmer igår. Det blev plättar till storasysters glädje. Själv hade jag fikat blåbärsbakelse medan barnen sov middag så jag var måttligt sugen på söt middag men plättarna gick ner ändå.

När jag städade den lilla bodan på gården hittade jag en bortglömd paradhanddukshållare. När jag  bokstavligen gick in i den här fina maskinbroderade paradhandduken bestämde jag mig för att ta in hållaren. Men väl hemma kom jag fram till samma slutsats som när jag bar ut hållaren i bodan, det ryms inte någon paradhanddukshängare i mitt kök! Så den här kommer att bli en hyllvärmare...

söndag 13 juni 2010

O.P. Condor av Ricardo Canto Leyton



Den här boken vann jag i ett lotteri anordnat av "En bok om dagen". Jag tyckte att den lät ganska bra när hon på sin blogg refererade till baksidestexten, men det faktum att hon inte hade orkat läsa den var ju inget gott tecken. Nåväl, jag vann boken. Men när jag väl fick den i min hand så kände jag mig inte längre så sugen på att läsa den. Hela bokens utsida skrek nämligen "snustorr kurslitteratur från universitetet" till mig. Därför hamnade den snabbt ganska långt ner i min "att läsa-hög". Men det var ju trots allt en vinst och jag hade ju någonstans ändå fattat intresse för bokens innehåll så jag kände mig lite tvingad att ändå ge boken en chans.

Boken handlar om Alexander, en ung, riktigt omogen svensk kille i 25-30-årsåldern. Han lever livet med polarna och hans största problem är vem han strulade med på den senaste festen. Plötsligt en dag ringer en gammal man på hans dörr. Han kommer med ett paket från Alexanders döda farmor i Chile. Paketet innehåller en nyckel och ett fotografi av en ung flicka samt ett meddelande att han skulle leta reda på något viktigt om diktaturen. Trettio år tidigare, i Chile, blir en ung journalist arresterad. Han tillhör den Chilenska motståndsrörelsen och har gett ut ett nyhetsblad för seras räkning. Boken börjar med att han torteras till döds. Sedan får vi omväxlande följa Alexanders sökande efter sin farmors hemlighet. Det visar sig att hon har varit en väldigt central person i de chilenska motståndsrörelsen under Pinochetdiktaturen och allt eftersom rullar den ena hemskheten efter den andra upp sig. Vi får följa med i fängelsehålor och hos sexsadister. Det dyker upp kopplingar både till USA, Sverige och nazityskland under resans gång. Och en del i allt detta är operation condor. Vad det är kommer jag dock inte att avslöja.

Jag tycker att det här är en väldigt ojämn bok, ofärdig skulle jag nästan vilja kalla den. Bokens styrka, och det som gör att jag faktiskt kommer att komma ihåg den är skildringen av statskuppen i Chile och vad som hände då. Det är trovärdigt och berättar om en bortglömd del av världen för oss svenskar. Att allt väsentligt är belagt med citat från tortyroffer och officiella dokument gör att det kommer ännu närmare. Bipersonberna i den här boken består av ganska sköna karaktärer, både Alexanders nördiga kompis Peter och actionhjältarna Nicholas och Pedro lockar fram en del leenden i mellan tragedierna.

De delarna av boken som utspelar sig på svensk mark håller tyvärr inte alls samma kvalitet. Det känns banalt och doftar allt för mycket högstadieelevuppsats. Språket i den här boken är inte heller direkt glimrande, det är väldigt vardagligt, lättläst men utan finesser. Att det dessutom har slarvats mer än lovligt med korrekturläsningen gör att alldeles för många rena språkfel stör läsningen. Flera gånger vill jag plocka fram rödpennan och stryka i texten, det är helt enkelt för många onödiga transportsträckor och ovidkommande beskrivningar för att kännas serieöst. Jag tror att den här boken hade vunnit på att bli utgiven på ett större och mer kommersiellt förlag, så att Leyton hade fått hjälp av en erfaren förläggare med sista handen på boken.

Jag tror att många killar i högstadie och gymnasieåldern skulle gilla den här boken, det är action, grymheter och en väldigt klassisk dramaturgiskt upplägg som jag tror skulle tilltala dem. Jag tror också att språket och den banala ramberättelsen skulle gå hem hos den kategorin läsare. Problemet är att bokens yttre inte skulle få någon av dessa att ens öppna boken. Och den kategorin läsare som inte räds snustorr universitetskurslitteratur, de lägger ifrån sig boken direkt när de börjar läsa på grund av språket och de banala inslagen. Men mitt råd, oavsett vilken sorts läsare du är, ge den här boken en chans, för under den banala ytan så vill den berätta om något viktigt.

En annan tanke som blev tydlig när jag läste den här boken är vilka enormt häftiga berättelser vi skå få om alla våra invandrare skrev ner sin egen berättelse. Alla som har flytt till vårt land har ju gjort det av en anledning och den anledningen och många gånger även själva resan hit till Sverige, är säkert stoff till minst en roman. För en av de verkligt stora styrkorna med O.P. Condor är att den berättar om statskuppen i Chile inifrån men hela tiden med svenska glasögon.

lördag 12 juni 2010

Lördagsloppis

En söt hängare till storasysters egenhändigt gjorda halsband..

Sambon är på egna äventyr i helgen. Då passade det bra att gå på loppis med svägerskan i lugn och ro. Så mycket lugn och ro nu man får med två ungar i släptåg. Tillräckligt många fynd gjorde jag i alla fall, jag handlade upp både mina egna pengar och svägerskans innan jag helt enkelt lämnade walk over trots att alla borden inte var genomsökta.


En bärstol, perfekt när man är på ställen där det inte funkar med barnvagn.

Storasysters egna val, ett pussel och två klotsar med ryska motiv.

En present till sambon, en älgjaktstavla. Sambon har redan en ärvd tavla av samma konstnär föreställande en auktion. Gubbarna på bilden är så underbart uttrycksfulla. Klicka på bilden för att se den i större format - tyvärr blev det blänk i fotot. Är det förresten någon som vet vem konstnären är?

Garn som ska förvandlas till en klänning åt lillasyster - redan påbörjad.


torsdag 10 juni 2010

Jobbupptakt

Alla andra lärare trappar ner så här näst sista dagen med elever för det här året. Jag trappar upp och börjar så sakterliga starta upp hjärnan för jobb igen. Jag börjar nämligen jobba till hösten. Helt nya elever och dessutom ny hk-kollega.

Idag har jag varit på friluftsdag och träffat min nya klass. Det verkade vara ett jättehärligt gäng och några av dem har jag haft hemkunskap med när de gick i femman. Det ska bli riktigt kul, om än jobbigt, att börja om att jobba igen. Att det dessutom kommer ny kollega som jag ska jobba nära ihop med känns både spännande, kul och nervöst. Men just nu känns det mest trist att min gamla hk-kollega inte kommer att finnas kvar, hur ska jag nu klara mig?? Nästa vecka blir det en arbetsdag till innan jag går på riktigt oförtjänt semester :-) Det tråkigaste med att vara hemma på heltid är faktiskt att jag inte känner någon sommarstämning.

Det hör likson ihop med sommaren att tiden mellan påsk och examen ska vara en stegrande stresspiral som kulminerar på examen för att sedan trappas ner veckan efter examen och avslutas med en lång suuuck när sista arbetspasset är gjort någon gång i slutet av veckan efter examen. Nu glider bara alla dagar omkring i en stilla ankdamm som jag helt plötsligt en dag kommer att upptäcka är täckt med is och det visar sig vara vinter igen.

tisdag 8 juni 2010

Välplanerad

En lugn och stilla morgon, båda barnen sov, den lilla väckte mig, var vaken någon timme och somnade sen om, den stora sov till halv 9. Förmiddagen var också lugn, lillasyster fortsatte att sova, storasyster lekte i sandlådan (det bästa jag har gjort, ungen så gott som bor i sandlådan) och jag kunde sitta i lugn och ro och läsa en bok. Jag har två riktigt bra böcker på gång nu, recension kommer. Sedan lunch, lillasyster var vaken lagom länge för att hinna provsmaka lite majspuré och få en ny blöja. Därefter eftermiddagspromenad med svägerskan och invigning av lillasysters doppresent, en sulky (sittvagn).  Lite te drickning och prat i godan ro.

Sedan blev det bråttom. Jag svängde ihop en pannkaka. Väckte barnen, bytte blöjor, fick hem sambo från jobbet, tog ut pannkaka ur ugnen, packade in familjen i bilen och drog iväg på bal. Det var storkusinen som tar studenten så vi var ju tvugna att se när hon tågade in på röda mattan. Hon var riktigt vacker. Lillasyster tyckte att det var jättespännande att titta på alla vackra bilar och människor, hon skrek, skrattade och tjoade i en hel timme! Bästa ekipaget var killen som skjutsade sin brud på packmoped!

Efter balvandringen for vi hem, kastade i oss pannkakan, jag gjorde ett snabbt klädbyte och stack iväg till stallet med ambitionen att hinna hem lagom till barnens läggdags. Det sket sig. Sambon hade nämligen lastat ur ridhjälmen ur bilen, så väl vid stallet var det bara att vända om och fara hem och hämta hjälmen. Ridningen var trevlig men hästen tyckte att det var läskigt. Exakt vad som var läskigt lyckades jag inte lista ut, men det redde upp sig. Väl hemma var läget under kontroll, barnen sov och sambon var på bra humör, slutet gott, allting gott!

lördag 5 juni 2010

Pyssel

Plockade fram lilla pyssellådan igår tillsammans med storasyster och lilla kusinen S. Vi ska döpa lillasyster och då tänkte jag göra några ljuslyktor i samma stil som servetterna. Jag målade vanliga glasburkar med vitt frostlack för glas, sedan klippte jag ut hjärtan från servetterna vi ska ha på dopet och klibbade fast i det våta lacket. Sedan penslade jag på mer lack och som grädde på moset rejält med rosa och rött glitter.

Mina burkar

Barnen var betydligt mer kreativa än mig. De ville att färgen skulle täcka bättre, så de målade sina burkar med allmogefärg innan de dekorerade.

Lilla kusinen S 5 år är designern till de här burkarna. Ett tjockt lager med gult och rosa glitter på den vänstra ch servetthjärtan på den högra. Lägg märke till nyckeln på locket!


Vår egen tvååriga stoasyster har gjort dessa burkar. En med glitter och en med grå bakgrund och sådana där pappdekorationer som är tänkta till scrapbooking, de har säkert nåt flashigt namn på engelska. När burkens yta inte räckte till för alla som hon ville rymma så satte hon helt enkelt flera på varandra. Tydligen är inte syftet att dekorationerna ska synas utan att de ska finnas där!

Den mörka ängeln av Mari Jungstedt



Den här boken bytte jag till mig på bibliotekets bokbyte på världsboksdagen i april. Det gick till så att man kom till biblioteket med en eller två egna böcker och fick ta med sig lika många böcker som andra hade lämnat in. Det var alltså inte biblioteksböcker man bytte till sig. En rolig grej som jag hoppas återkommer.

Den mörka ängeln känns som en ganska vanlig deckare. Den var lättläst, Mari Jungstedt skriver på ett ganska vardagligt språk med korta kapitel så boken gick fort att läsa. Handlingen var också utan krusiduller. Visby har fått en ny kongresshall och på invigningsfesten går självaste festfixaren och blir mördad. Kommissarie Anders Knutas (oj vad jag har svårt att skilja på alla dessa kommissarier hit och dit i alla deckarna) måste försöka lösa fallet. Även tv-journalisten Johan Berg rotar i fallet och hans fru, Emma Winarve hamnar på ett ganska långsökt sätt i livsfara. Givetvis får man även i en parallellhistoria lära känna mördarens motiv. Som en fjärde bihistoria blir en tonårig pojke misshandlad till döds utanför ett diskotek i Visby.  

Mari Jungstedt vill nog få oss att fundera över föräldraskap och vad det kan leda till om föräldrar inte ser sina barn och det är gott och väl och budskapet går fram. Jag tycker däremot inte att hon får ihop historien på ett snyggt sätt, det fyra olika spåren löper parallellt och knyts ihop på slutet men nä, det känns mest konstruerat. Det verkar som att Jungstedt har velat diskutera ungdomsvåldet och problemet med egoistiska föräldrar som inte ser sina barn men att hon har haft för lite materiel för att göra två böcker och därför stoppar in två olika historier i en bok. Tv-journalisen Johan Berg och hans fru Emma Winarve tycker jag hänger helt i luften, de tillför ingenting till handlingen utan finns mest med för att de har varit med i henes tidigare böcker om Knutas (jag har nog bara läst en tidigare och den satte inte heller några djupa spår i mig).

Boken funkar nog bra som strandläsning eller som semesterläsning, eller att börja med om man inte har läst vuxenböcker eller deckare tidigare.

onsdag 2 juni 2010

En dag på Edet Zoo

Marsvin på sommarbete.


Unge i sandlåda. En ytterst vanlig vy här på zooet nu för tiden!


Vem har sagt att maskrosor är fula? Jag kunde inte låta bli att fota ett helt fält med gula maskrosor framför ett rött torp  som jag passerade igår när jag var ute och gick. Efter att jag fotat fick jag se att det satt en karl och solade framför huset. Undrar om han förstod vad jag fotade... Ni får se bilden jag tog efteråt, med bara det väsentliga!


Titta vilken fantatisk vacker kakburk jag hittade på budgetaffären idag! Förmodligen kostade burken mer än de smaklösa småkakorna som var i. Men när väl köpeskakorna är uppätna ska den fyllas med mina goda kakor!


Just nu. (Men bilden ljuger, för det visade sig vara omöjligt att se skärmen i solen, så jag fick krypa in i skuggan för att kunna skriva inlägget.)