Jag har läst några av Karin Alvtegens tidigare böcker ur hennes serie om skuld, saknad, svek, skam och skugga. Jag har tyckt att de har varit okej, de senaste två minns jag som riktigt bra. Det här är en "vanlig" roman om det nu finns vanliga romaner.
Helena var sommarbarn hos en familj i norrland under sin barndom och när gården hon gästade på somrarna blir till salu köper hon den för att bygga om den till hotell och samtidigt ge sin dotter den idylliska barndomen på landet som hon själv bara fick se en glimt av som sommarbarn. Efter två år flyttar hennes man ut tillsammans med en av hotellgästerna och lämnar Helena och dottern Emelie i ett tomrum. Hela Helenas dröm om kärnfamilj och trygghet rasar. Anders hamnar på Helenas hotell efter ett självmordsförsök. Av en ingivielse erbjuder Helena Anders jobb för att fixa upp hotellet och på ren impuls antar Anders erbjudandet. Helena och Anders lär känna kufen Verner och Helena börjar se sin barndoms stora idol och hennes enda vän i byn, Anna-Karin med nya ögon. Under en vår vänds både Anders och Helenas liv upp och ner och de tvingas konfrontera sina bortgömda sidor hos sig själva.
En sannolik historia handlar om hur våra föreställningar och fördomar fomar oss men också om att vi själva är vår egen lyckas smed. Det här är en trivsam och lättsam bok men med ett budskap. Det är ännu en bok i raden "storstadsbor flyttar till landet och vänder den lugna landsortsidyllen upp och ner". Boken handlar om att man inte ska vara så snabb på att döma andra och att våra fördomar och föreställningar om hur saker och ting "är" kan ställa till det för oss. Så långt är allt gott och väl. Jag gillar den här typen av böcker och jag börjar ha läst en hel radda av dem vid det här laget.
Men kanske är det för att jag börjar ha läst för många "lantisidyllböcker" som jag plötsligt känner mig så trött på att lantisar alltid framställs som bakåtsträvande, homofobiska (givetvis kommer det en homosexuell till byn också) och rädda för det som är annorlunda. Igenkänningsfaktorn är hög, men jag vägrar tro att lantisar är mer fördomsfulla och snävsynta än storstadsbor, jag tror att vi är lika goda kålsupare allihop när det gäller fördomar. Däremot kanske fördomarna ser olika ut i storstaden och på landet. Och varför skildras alltid kvinnorna som de mest fördomsfulla i denna typ av berättelser (tänk Änglagårdsfilmerna) medan gubbarna framstår som vidsynta och kloka? Min erfarenhet är att det i verkligheten lika ofta är tvärtom, att karlarna är rädda både för bögar och för storstäder...
Dessa synpunkter är dock ingen kritik mot bara Alvtegens bok utan mot hela genren. Boken är bra, ger både feelgood och några små tankeställare och som sagt en hel del igenkänning, väl värd att läsas!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar