Nu är det slut på en epok, mammaledigheten med lillasyster. Nu har jag lämnat över stafettpinnen till barnens far. Han ska vara hemmapappa åtminstone till i februari. Första dagen i den nya ordningen har varit super för alla inblandade, sambon var nöjd över att få vara med våra snälla, gulliga barn, jag var nöjd över att få komma ifrån våra små gangsters en stund, storasyster hade haft roligt på dagis och båda barnen verkade nöjda över att ha fått vara med pappa.
I fredags var det annat ljud i skällan här hemma. Jag hade velat vara en sån där supermamma som är glad och pedagogisk och positiv. Och jag hade velat hitta på något kul med barnen sista dagen vi hade tillsammans på det sättet. Istället slutade jag min karriär som mammaledig med en hel dag full av bottenkänningar från min sida och det blev en riktig skitdag. Jag på dåligt humör redan när jag vaknade på morgonen. Barnen hade jag inget tålamod alls med, jag skrek och röt med dem, tyckte att dom var allmänt jobbiga och att tänka ut några smarta avledningsmanövrar eller att lirka mig till saker och ting var totalt omöjligt. Det enda jag ville var att de skulle sova middag så att jag skulle få vara ifred en stund. Lillasyster sov sammanlagt inte ens en timme under hela dagen, vilket inte direkt gjorde henne till någon solstråle när hon var vaken. Storasyster sov inte alls. Dessutom var det så helvetiskt varmt att jag inte visste vars jag skulle ta vägen.Till slut ringde jag sambon och hävde ur mig all frustration. Ham gav mig order att fara ut med bilen och maximal AC. Det krävde en kraftansträngning utöver vad jag egentligen fixade men jag fick in ungarna i bilen och kom iväg. Kylan gjorde underverk med mitt humör, dessutom somnade båda barnen. Jag firade med en glass innan jag for hem för att försöka vila lite för egen del också. Men det var ju fredagen den trettonde, tror ni inte att det passerade en man med en konstant skällande hund precis när jag hade lyckats transportera över lillasyster från bil till vagn i sovande skick. Slut på friden... När väl sambon till slut kom hem från jobbet hade vi opackat för stugresan. Det var inte bara barnen som var lättvaggade den kvällen. Man kan inte vara på topp jämt, men nog hade det känts bättre med en bättre avslutning än så på min föräldraledighet...
En sån här gång kan jag tacka min lyckliga stjärna över bloggen. När jag bläddrar tillbaka och ser vad jag har gjort under mitt mammaår så har jag svart på vitt att jag inte har varit en skitmammma varje dag, det är ju det trevliga stunderna man ska försöka komma ihåg i efterhand, inte de dagarna man inte räcker till. Och ikväll, sen jag kom hem från jobbet har jag faktiskt varit en sån supermamma som jag alltid skulle vilja vara, både glad och pedagogisk och tålmodig. Jag har nästan inte gjort något nyttigt utan bara umgåtts kvalitetstid med mina små gullungar.
2 kommentarer:
Jamen, så är det ju. Det är inte solsken och himmelrike hela tiden; det är gnälliga ungar och pestiga mammor också. Man får räkna de lyckliga stunderna blott. Eller nåt. ;-)
Kan inte med annat än att hålla med föregående talare, för det har man lärt sig av barn: Det går inte att planera allt ;)
Tyvärr är det nog ganska lätt att, vid en snabb överblick, bara komma ihåg de tråkiga stunderna och tycka att man är en genomrutten förälder men om man tänker efter lite kommer alla de roliga och glada stunder till minnes och så blir man lite gladare :)
Man måste helt enkelt bara bli lite bättre på att tänka efter :)
Skicka en kommentar