Anna Gavalda var en väldigt trevlig bekantskap för mig tidigare i höst när jag läste Tillsammans är man mindre ensam, så när jag trillade över Jag älskade honom så hade jag väldigt höga förväntningar. Kanske är det mina höga förväntningar som gör att jag inte är så begiestrad av den här boken. Att den var barmhärtigt tunn och att temat verkade ovanligt och intressant när jag läste baksidan skruvade ytterligare upp mina förväntningar.
Boken handlar om Chloé som precis har blivit lämnad med sina två söner av sin man. Hon söker tröst hos sina svärföräldrar och tillbringar en helg ensam med sin svärfar Pierre, en person som hon alltid har upplevt som formell och reserverad och det är en person som Chloé inte har någon kontakt med. Men under helgen så tvingas Chloé tala med sin svärfar och han berättar sin livs historia för henne.
Idén till boken är bra tycker jag. Jag har aldrig förr läst eller sett någon historia som behandlar relationen mellan en kvinna och hennes svärfar. Och även i verkligheten - hur vanligt är det att svärfäder och svärdöttrar har någon riktigt djup relation?
Men trots att svärfar har en intressant historia att berätta så blir jag inte gripen. Jag upplever boken som alldeles för "pratig". Det är för att Anna Gavalda har valt att låta sina huvudpersoner berätta historien själva, med undantag för några korta meningar som berättar vad de gör så består boken bara av dialog och det får mig att tröttna.
Jag tyckte att den här boken var ganska tråkig att läsa, men nu när jag har harvat mig igenom den så kan jag ändå tycka att den nog var läsvärd. Om man orkar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar