Nu vet jag varför Karin Fossum är en av mina favoritförfattare! Jag läste många böcker av henne för flera år sedan, men sen blev jag lite less henne ett tag så det är några år sedan jag läste henne sist. Men oj, vad jag tycker om den här boken. Jag lyssnade på den som ljudbok. Det är Konrad Seijer som är polis i den här deckarserien, men varför heter polisens "hjälpreda" Skarre i "alla" norska kriminalromaner?
Två pojkar i 10-årsåldern försvinner från samma by inom loppet av en vecka. En av pojkarna återfinns och det finns tecken på att han har blivit sexuellt utnyttjad före sin död. Den andra pojken återfinns inte alls (förrän i slutet av boken). Det visar sig både vara som man tror, och inte som man tror, men det känns så otroligt realistiskt. Det här skulle kunna hända, faktiskt är det konstigt att det inte händer ganska ofta... Mer än så ska jag inte avslöja.
Karin Fossum har en förmåga att låta läsaren förstå och känna sympati med samhällets mest hatade människor, i den här boken pedofiler, och hon lyckas med det utan att ta parti för deras handlingar. Det är den förmågan som gör att jag tycker så mycket om Karin Fossums deckare. I den här boken får vi också följa paret som hittar den mördade pojken. Det här fyndet av den mördade pojken påverkar det här paret för resten av livet, och den aspekten brukar sällan deckare ta upp. Hur påverkas människor av att bli vittnen till hemska brott? Hur påverkas man av att hitta en död människa?
I den här boken funderar också Karin Fossum kring vad som egentligen är normalt, var går gränsen för sexuella övergrepp, och vad säger att just våra normer är "de rätta"?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar