Nu har jag lyssnat färdigt på Människohamn. Äntligen kanske jag kan börja få något gjort här hemma igen! Ajvinde är duktig på just det som alla stora skräckförfattare är duktiga på, att väva in övernaturliga fenomen i en alldeles vardaglig och idyllisk miljö. Han lyckas nästan ännu bättre i sin första (tror jag) bok "Låt den rätte komma in".
Hur som helst blev jag trollbunden av en här boken. Ofta när man lyssnar på talböcker så måste man lyssna ungefär en timme innan man är inne i handlingen, men här satt jag fast redan efter några minuter. Ni som har hängt med på min blogg ett tag vet att jag bitvis var riktigt rädd också. Konstigt nog är man (eller i alla fall jag) mest rädd någonstans i mitten, när man bara vet att det är något läskigt som händer, men fortfarande inte har fått grepp om vad. Ändå är det inte en särskilt skrämmande roman. Och det som gör den så bra är allt det andra. Miljöerna, personerna, språket, den suggestiva stämningen, den historiska anknytningen. Den förra boken jag recenserade här på sidan, Kleopatras kam, handlade om hur det förflutna påverkar människors handlande. Den här boken har samma tema, men i större format, här handlar det om hur det förflutna påverkar en människa, men också flera generationer människor och ett helt samhälle.
Ajvinde lyckas väva ihop en alldeles egen historia med svensk folktro, hela boken bygger egentligen på talesättet "havet ger och havet tar". Mer än så ska jag inte avslöja om handlingen. Jo förresten. Om det inte vore för slutet så skulle man nog kunna läsa den här boken som en psykologisk studie om hur en förälder gör för att bearbeta sin sorg efter ett förlorat barn. Men det är ju inte lika kul, det här är en historia som man ska läsa med öppet sinne och inställningen att allt är möjligt.
Läs den, även om detta inte är den genre som du läser i vanliga fall!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar