Jag har nämligen tappat rösten. Jag pratar och pratar men det kommer bara konstiga väsningar ur min mun. Mina elever som skulle skriva nationellt prov idag fick sina instruktioner skriftligt på tavlan. Plötsligt inser jag hur mycket man egentligen pratar på en dag. Och framför allt hur mycket man använder rösten som lärare. När man vaktar på ett nationellt prov är det ganska praktiskt att inte ha någon röst, det är nämligen bland det tråkigaste som man gör som lärare och därför brukar jag ha väldigt svårt för att inte börja surra och störa mina elever när de skriver. Det problemet slapp jag idag!
Att ha hemkunskapslektion och ha genomgång om snabbmat är aningens mindre lämpligt när man inte har någon röst, jag insåg att jag lika gärna skulle kunna släppa lös eleverna vind för våg ensamma i köket som att försöka undervisa dem i hk utan att kunna tala. Därför for jag hem efter provet. Som tur var fick vi tag på en vikarie som får ta skräpmatsdiskussionen istället för mig.
Skönt med en ofrivillig långhelg men himmel så trist att inte kunna prata. Jag känner mig så ensam när jag inte kan kommunicera till folk, bara från dem! Som tur var skickade svägerskan M hem en hel bunt med kommissarie Linley-filmer. Passar bra att titta på eftersom jag just nu håller på att läsa Innan döden kom av Elizabeth George.
1 kommentar:
Men så trist! Känner du dig krasslig i övrigt? Eller är saknaden av rösten värst? Fy, så tråkigt! Tänker på dig Krya på dig- kram!
Skicka en kommentar