fredag 13 februari 2009

Enmansteater


Åttorna på vår skola blev kommenderade att titta på teater idag. Ja, det är faktiskt just kommenderade de blir, många av dem skulle mycket hellre ha vanliga lektioner istället för att sitta av tiden på en mer eller mindre konstig teaterföreställning. Jag tror till och med att många skolteaterföreställningar skrämmer bort elever från teatrarna för resten av livet.
Felen med skolteaterföreställningar är framför allt två. Det ena är att de ofta dåligt anpassade till åldersgruppen och elevernas erfarenhet av mediet, alltså teater. Det andra, som förstärker det första är att förhandsinformationen om föreställningarna ofta är obefintlig. Föreställningarna köps oftast in centralt i kommunen, och vi på skolorna får veta att eleverna ska på teater en viss dag en viss tid, punkt. Ibland visar sig teaterföreställningen vara en konsert eller en dansföreställning. Då har föreställningen ingen chans redan från början. Som lärare har man ingen chans att ge eleverna någon förförståelse och då är också risken stor att de, och man själv, upplever att man inte förstod något. Att följa med högstadieelever på teater är alltid en pärs, för när 100 tonåringar upplever att de inte förstår så börjar de med en massa andra saker, har man tur så surrar de bara, har man otur kan de hitta på nästan vad som helst


Idag har jag varit på en skolföreställning som inte levde upp till mina negativa erfarenheter. Precis som brukligt hade vi inte ens fått veta vad föreställningen hette i förväg, och det kändes faktiskt pinsamt när skådespelaren Örjan Hamrin frågade eleverna om de visste vad föreställningen hette. Vi hade fått veta att det var en enmansföreställning, det var allt. Men Örjan Hamrin tog genast kontakt med publiken och sedan behöll han greppet i en hel timme. Han berättade en skröna, skriven av Dario Fo, pjäsen hette Johan Padan upptäcker Amerika.
Berättelsen i kombination med ett levande kroppspråk lyckades faktiskt fängsla högstadieeleverna och mig, det var en riktigt positiv teaterupplevelse. Jag kan känna att det berättas alldeles för lite i vårt samhälle, att lyssna på en duktig berättare är en upplevelse. Örjan Hamrin började föreställningen med att ge oss i publiken den viktiga förförståelsen, han satte oss in i tiden när det utspelade sig och han berättade lite om formen som inspirerats av gamla tiders gyckelspel. Handlingen låter tråkig, den handlar om en man, som mer eller mindre av en slump hamnar på ett av Columbus skepp till vad han trodde var Indien. Där träffar han indianer och det blir många kulturkrockar.

Inga kommentarer: