Skidtur!!

Efter förkylning, tre veckors kyla och två omgångar snökaos så kom jag äntligen ut på skidorna ilväll. Jag hann faktiskt börja misströsta om jag skulle ta mig ut ikväll heller, bebisen grät så förtvivlat så fort hon märkte att vi lämnade henne sovrummet. Nu gäller det att tänka ut en taktik för att ge henne tryggheten att somna utan att man måste ligga med henne hela kvällen. Det vill jag för allt i världen undvika, det skulle innebära att jag skulle somna klockan åtta varje kväll och det känns inte så kul direkt. Lite mer vill jag få att livet än att jobba, äta middag och sova...

Att kunna hinna med en liten skidtur, hundpromenad eller löptur vill jag helt enkelt inte missa... Till slut somnade bebisen i alla fall så att jag kunde smita iväg. Jag var trippelt taskig ikväll, mot bebisen, mot sambon som var tvungen att vara hemma med en gnällig unge och framför allt mot hunden. Hon var gruvligt besviken när inte hon fick följa och hon hälsade inte på mig när jag kom hem. Jag tänkte att jag skulle prova på att åka i lite mer kuperad terräng än på isen där jag brukar hålla till med mina skidturer. Det är tråkigt att hundar inte brukar vara välkomna på preparerade skidspår (även om man har dem kopplade och verkligen åker skidor).

Det visade sig att det fanns en annan anledning förutom hundförbudet till att jag i alla år har undvikit skidspår. Jag känner mig totalt bortkommen där. Det går spår kors och tvärs, det är nästan omöjligt att veta vilket spår som är vilket, två gånger idag hamnade jag på 11 km-spåret när jag skulle åka 2,3 km-spåret. Flera gånger fick jag vända om för att jag helt plötsligt hade lyckats hamna mot åkriktningen. Som tur var fanns det inga andra skidåkare där just ikväll. De är väl och åker vasaloppet allihopa skulle jag tro! Dum känner jag mig hur som helst.

Trots att det är mycket plattare att åka på isen upptäckte jag att det är betydligt enklare att åka i ett skidspår, när man väl har lyckats lista ut hur spåren går vill säga. Det kommer inga oförberedda knölar under skidorna, och man ser, det är jag inte bortskämd med på isen, där får man åka på känn. Dessutom är jag specialist på att glömma pannlampa! Det var inte lika jobbigt heller att åka på egen hand som att åka med hunden. Dels blir det ingen stakträning när jag åker på egen hand och dels kan jag ju åka i min egen takt, jag behövde inte hålla upp tempot för att hnden ska orka dra. Med andra ord, jag kommer att återgå till isen och låta hunden följa med. Härligt med en skidtur var det hur som helst!