Älskad-saknad handlar om Nicki, en tjej i trettioårsåldern som lever ett ganska "trendigt" liv i en större stad. Hon jobbar som journalist för en tidning, har en betydlligt äldre gift älskare, och har en "rockig" outfit. En dag hittar Nicki sin mamma brutalt mördad i sitt eget hem. Boken handlar om året som går efter mordet och om hur hon försöker bearbeta sin sorg och lära känna sin mammas verkliga jag.
Det här låter som upptakten till en riktigt bra bok och spännande uppslag saknas inte. Men av någon anledning lycks inte Oates berätta historien på ett sätt som intresserar. Jag fick tvinga mig igenom boken. Jag kände helt enkelt inte att jag brydde mig om hur Nicki valde att agera och hennes agerande kändes inte heller trovärdigt i mina ögon. För att ni inte ska behöva slösa bort dyrbar tid ska jag återberätta boken för er.
Nicki tar över mammans hus, hennes receptbok, hennes almanacka och börjar leva sin mammas liv. Hon bakar mammans bröd, går på pensionärssimning och kyrkans symöte och börjar umgås med mammans vänner. Mördaren åker fast väldigt tidigt i boken och sedan sitter han i fängelse och väntar på rättegång fram till slutet av boken. Man får inte veta mer om mammans och pappans liv än det ytliga, pappan höll sig på sin kant gentemot grannarna och var noga med trädgården, mamman hade sina aktiviteter, djupare blir det inte. Relationen med älskaren rinner ut i sanden och istället inleder hon en relation med den sunkiga polisen som utreder mordet. Boken slutar när mammans almanacka slutar och då har Nicki mognat på så sätt att hon har bytt älskare, fått en mer alldaglig stil och alltså tagit över sin mors hobbies. Boken slutar med att hon och polisen åker på kärleksweekend till samma hotell som föräldrarna hade firat smekmånad, ingen ljusning om att hon skulle skapa något eget liv alltså.
Oates laddar för att något överraskande ska 
komma fram om älskaren, föräldrarna, systern, men hon släpper alla sådana trådar utan att låta något hända, hon laddar och laddar och laddar, men sätter aldrig i något skott. '
komma fram om älskaren, föräldrarna, systern, men hon släpper alla sådana trådar utan att låta något hända, hon laddar och laddar och laddar, men sätter aldrig i något skott. 'Bokens röda tråd är som pälsgarnet till bebisens
kofta, tråden i mitten är ganska trist, och trådarna
som sticker ut är avkapade och spretiga -
intressant när det gäller garn, men mindre
lyckat som intrig i en bok, där ska trådarna
vävas ihop i slutet...
4 kommentarer:
Snygg liknelse med garnet!
Visst! Jag kan också vara poetisk! Nästan som Joyce Carol Oates :-)
Och jag som tyckte att den var så bra! Du är kanske för ung(?) men jag som förlorat min gamla mamma kände igen så mycket i boken!!!
Det är ju det som är så kul med böcker, att man kan tycka olika, och läsa dem på olika sätt. Antagligen är det så att jag är för ung, eller att jag har fel sorts erfarenheter för att kunna ta till mig boken. Och till bokens försvar kan jag säga att det var länge sedan en bok fick mig att tänka till som den här gjorde, det provocerade mig nämligen att jag inte tyckte om den, och det var nog det som gjorde att jag ändå läste ut den. Jag ska ge den en ny chans om 10 år, då är det mycket möjligt att jag tycker annorlunda.
Skicka en kommentar