Julgransjakt

Strålande solsken, gnistrande snö och - 10 grader. Och sambon hade tänkt gå ut på julgransjakt på egen hand. Det är något som vi alltid brukar göra tillsammans, så det blev jag tvungen att sätta stopp för. Istället blev det så att vi lastade hund (och koppel), Lillis och pulka i bilen och hängde på släpvagnet i dragkroken och for ut på julgransjakt. Färden gick till sambons familjs skogsskifte, så det är ingen stulen julgran hemma hos oss den här julen!

Många granar finns det, men inte många som duger som julgran. Vi såg en jättefin, tät, knubbig Kalle Anka-gran, perfekt ända tills vi höjde blicken och granskade toppen lite noggrannare, då visade det sig att den yttersta spetsen på alla grenar och hela toppen var helt barrlös. Sen gick vi efter isen på sjön, såg en helcharmig gran som vi bägge blev kära i, den var nästan lika bred som den var hög och jättetät. Det var bara det att den var säkert tre meter bred, den hade tagit upp hela vardagsrummet hemma i vårat lilla hus. Till slut hittade vi ändå en gran, med samma form som våra granar brukar ha, en lätt anorektisk modell: Vårat begränsade vardagsrum tar nämligen bort alla yviga Kalle-Ankagranar, så att vi får prioritera andra egenskaper hos våra julgranar. Jämn form och kraftiga grenar får kompensera en aning mager kroppsform på granen. Årets fynd är nog en av de smalaste någonsin faktiskt.

Spännande blir det att ta reda på om sviterna efter sommarens utbrott av skvattramsvamp kommer att märkas. Alla norrbottniska granar var nämligen gula och halvvissnade i somras och på nyheterna sa dom att julgranarna i år var hotade eftersom granar som lidit av skvattramsvamp skulle lukta väldigt illa när man tog in dom. Vi kände då ingen annan lukt än granlukt när vi högg granen, men vi får väl låta den stå inne en natt innan vi klär den så visar det sig väl. I värsta fall får vi väl göra en Ronny och Ragge-gran och klä den med Wonderbaum med skogsdoft i jul...