Säg den glädje som varar

Målning av huset stod på programmet i helgen. Egentligen målade vi huset förra sommaren, men då hade vi ingen skylift, så de värsta delarna hade vi kvar att måla, vindskivorna, underspikningen och en liten trekant på 11 m höjd precis under gavelspetsen. I helgen har vi, under uppbådande av allt vårt mod, målat klart. Helt underbart så här efterhand. Tack för hjälpen med vindskivorna svågern L!

För att arbetet inte skulle bli alltför lugnt och stillsamt så var jag tvungen att fylla år i helgen, så hela fredagen och lördagen hade vi en jämn ström av tårtälskande kompisar och släktingar på besök. Kanske var det också så att några var intresserade av att kolla in hur rädda vi var i skyliften? Det är hur som helst trevligt att få besök när man jobbar.

På söndagen hade vi slut tårta, så då kom inga besökare, men däremot regnet. Hela förmiddagen regnade det och jag började tro att den omålade triangeln skulle förbli omålad ett år till. Men efter lunch sprack himlen upp, solen kom fram och huset blev till slut FÄRDIGMÅLAT!!!!!!!! Minst 20 år till nästa gång! Min lycka var total, jag slet av mig arbetskläderna, slängde in dem i tvättmaskinen och tog på mig vanliga kläder. Sen skulle jag ringa skyliftuthyraren och säga att vi var på väg tillbaka med skyliften men jag hittade inte mobilen.

Vi hade bråttom så vi for iväg och när vi kom hem igen, två timmar senare fortsatte jag leta mobilen. En tanke slog mig att snickarbyxor har MÅNGA fickor... Bävande gick jag nerför trappan till tvättstugan. Mycket riktigt, innanför tvättmaskinens fönster låg min mobil. Ren och fin. Jag har hört talas om mobiler som har överlevt olika sorters bad utan att gå sönder, så jag håller tummarna, men mest troligt är det här min mobiltelefons dödsruna. Farväl. Du var med mig i alla lägen.

Lite presenter och vackra blommor fick jag av mina tårtälskande släktingar. Tack för allt!