Första stegen mot milen

I flera år har jag haft som mål att jag under löpsäsongen ska orka springa en mil. Första året jag hade satt upp målet klarade jag det på håret. Jag sprang min första milrunda, på under timmen dessutom. Efter den dagen visade det sig att jag var gravid med storasyster och min kondition rasade till noll inom loppet av en vecka. Jo, det är alldeles sant. Två veckor efter min milrunda orkade jag knappt promenera min kortaste runda. Året därpå vågade jag inte löpträna så mycket eftesom jag ammade och tyckte att jag gick ner för mycket i vikt av att löpträna samtidigt, så den sommaren blev det mest promenader, ridning och någon kortare löprunda. Och den här sommaren var jag igång, sprang som längst 7 km i maj, sedan visade det sig att jag var gravid igen och återigen var första tecknet (som jag inte ens förstod då) att kondisen försvann i princip över natten.

Nu står jag på noll konditionsmässigt, har inte kunnat promenera regelbundet sedan i våras och än mindre träna något mer krävande än så. Det värsta med att stanna av så totalt att man inte ens kan promenera är att man tappar rutinen att ta sig ut varje dag. Konditionen kommer ju tillbaka så fort man börjar röra på sig, det jobbiga är bara att komma igång igen. Att jag dessutom mår psykiskt dåligt när jag inte kommer mig ut i luften gör att mina promenader är ett måste, framför allt när det händer stora saker i mitt liv. Att promenera är mitt sätt att bearbeta allt.

Jag tror dock att jag redan är på väg att hitta igen rutinen, fyra kvällar i rad (jag har bara varit hemma från BB i sju kvällar än) har jag och hunden vankat oss ut på en kort kvällsprommis. Jag vet inte vem som uppskattar det mest, jag eller hunden, men det är underbart att ens kunna gå. Fortfarande gör det ganska ont så det är en bit kvar till milen om man säger så, har nätt och jämt gått en kilometer som längst än så länge, men som sagt, jag jobbar mest på att få igång rutinen än så länge. Att hunden fortfarande är konvalescent efter sin knäoperation passar perfekt, sakta men säkert ska vi bägge två träna upp oss till vår vanliga form. Men om jag ska vara ärlig så blir nog milen ett tvåårsprojekt, att jag skulle springa en mil redan i höst känns osannolikt...