onsdag 20 januari 2010

Typiskt svenskt?

De senaste två dygnen har vi tillbringat på sjukhuset. Förlossningen och BB är givetvis de avdelningarna som vi har besökt. Resultatet blev att idag kom vi hem med en ny familjemedlem, en liten tjej. Jag är inte direkt någon rutinerad sjukhusbesökare, min enda erfarenhet av det är mina två BB-vistelser. Men, det finns några inttressanta iakttagelser om oss människor som jag har gjort dessa två gånger.

Det ena som fashinerar mig, det är fenomenet gemensam tv och vad som ska tittas på på den gemensamma tv:n. På BB finns nämligen inte tv på rummen utan den enda tv:n finns i dagrummet. Det är inte direkt världens mest händelserika dagar man tillbringar på BB, det är mest som ett vacuum och det finns absolut ingenting att göra förutom att äta, víla och prata i telefon. Då inbillar man sig att man ska kunna fördriva åtminstone några kvällstimmar framför tv:n i dagrummet. I min värld är det självklart att om man råkar vara den som först får tag på fjärrkontrollen till en tv som ska delas av många så väljer man ett program som man tror att så många andra som möjligt också kan tänkas vilja se. Jag skulle till exempel inte välja att se på Antikmagasinet med Knut Knutsson på BB även om det är vad jag skulle titta på hemma utan istället skulle jag välja något mer populärt, om det till exempel var fredagkväll skulle jag välja Let's dance. Så tänker uppenbarligen inte alla. Istället skyndar sig någon sportfåne till pappa ut i dagrummet och knäpper på någon skitmatch i hockey eller som igår handboll. Att han fick sitta ensam i dagrummet och titta tog han inte som någon pik om att han ockuperade tv:n för alla andra på avdelningen. Förra gången jag var på BB var det precis samma sak, en ensam pappa satt hela kvällen och tittade på någon skitmatch i hockey medan alla andra nyblivna mammor och pappor gjorde en lov genom dagrummet innan de uppgivet gick tillbaka till sina rum. Finns inte orden hänsyn och kompromissande i dessa karlars värld. Tack och lov att jag inte har en sportintresserad karl...

Det andra intressanta fenomenet jag har iakttagit i dagrummet på BB är "bussfenomenet". En massa ensamma och par ska sitta och äta tillsammans. Alla har varit med om sin livs upplevelse och borde ha hur många gemensamma saker att prata om som helst. Och ändå är det knäppt tyst vid måltiderna. På sin höjd säger man hej till sina bordsgrannar, sedan sitter alla och försöker att tugga så tyst man bara kan för att inte knaprandet från knäckemackan ska eka för högt i tystnaden och jag lovar att ALLA tycker att det är lika jobbigt. Ändå bryter ingen isen. Inte jag heller även om jag inte brukar vara rädd för att prata med och inför folk i andra sammanhang. Och det behövs så lite för att bryta isen och få stämningen att lätta. Om bara någon vågade säga något... Vid frukosten idag så hände det. Det började med en så enkel sak som en kvarglömd snusdosa. Sambon frågade en annan pappa om han ägde den. Det ledde till att vi så några ord om pappornas extremt osköna sängar i rummen och sedan var obehagsstämningen bruten, det blev en helt annan luft i rummet. Bara för att någon vågade öppna munnen.

Varför är vi svenskar så extremt tillknäppta i vissa situationer? Så mycket trevligare det skulle vara att dela på utrymmet (det gäller ju alla situationer där vi ska dela plats med okända människor, bussar, tågkupéer, väntrum...) om vi vågade öppna munnen och byta några ord med våra medmänniskor. Och på en så spännande plats som på ett ¨BB skulle man ju få höra hur många glada, hemska, gripande och dramatiska historier som helst och dessutom ha folk som nyligen har gått igenom liknande saker att dela alla nya erfarenheter med. Vilken chans att lära känna nya människor för en stund som vi bara låter springa förbi... Och så mycket roligare BB-dygnen skulle bli!

Lite grand tror jag att det är en förmåga som kommer med åren. När mina mor- och farföräldrar har legat inlagda på sjukhus verkar de alltid ha skaffat nya bekantskaper på lasarettet. Det här är något som jag ska bli bättre på, våga bryta isen och börja prata med folk, det är egentligen mycket enklare än att tillbringa tiden i pinsam tystnad, för det är riktigt jobbigt. Dessutom skulle ju tv-problemet lösa sig av självt om vi bara vågade öppna munnen...

5 kommentarer:

Maud/En bok om dagen sa...

Grattis till lillan! Vad roligt att hon har anlänt! ;-)

Jag har aldrigt upplevt den där pinsamma tystnaden på sjukhus, faktist. När jag har fått barn har det surrats kors och tvärs om högt och lågt. Kanske det har ändrats med tiden? Det är ju ändå rätt många år sedan jag fick mina töser...

Grattis, igen!

Catta sa...

Jag håller helt och hållet med dig, kan vara för att jag har svårt att hålla munnen stängd- även när jag borde =)
Kram C

Matte Hartman sa...

Man får gratulera till det lilla livet!

Sen håller jag helt och hållet med dig, vi svenskar är alldeles för tysta. Vare sig det gäller mot varandra eller att uttrycka vårat missnöje mot något och än värre blir det ju större stad man kommer till.
Under mina 8 år i Stockholm pratade jag endast med en! enda granne, resten såg jag aldrig till. :)

Gun sa...

Nä men så häftigt, Grattis till dej och hela familjen!
Så skönt att få åka iväg några dagar innan, då slapp du få höra: när ska du egentligen fara på BB?
Man vill inget hellre men det är lite svårt att styra...
Hejsningar Gun

Karolina sa...

Grattis till lillan!
Jag hade nog tur när jag var på BB för då pratades det så där lämpligt vid måltider.
Passar på och hör om det kan vara så att du är intresserad av en tvilling/syskonvagn? Har en mycket fräsch marinblå Emmaljunga årsmodell -05 som är använd från april -06 tom sommaren -07 lite som sovvagn sommaren -08. Ser helt ny ut. Förvarad innomhus. Delade ryggstöd, selar, nätkasse, mjuklift för den minsta. 1000kr
Hör av dig om intresse finns :)
/Karolina