Busters öron av Maria Ernestam

Oj vad jag tyckte om den här boken. Den är trivsam och makaber på samma gång och på något vis tilltalar den udda blandningen mig.

Boken handlar om Eva, en ganska vanlig medelålders kvinna som lever tillsammans med sin Sven i en liten stuga på västkusten. På sin 56-årsdag hon får en dagbok med rosor på av sitt mest knepiga barnbarn, med orden :

-Det har du önskat dig länge. Eva börjar skriva på nätterna och dagboken blir en biografi över ett liv och en person som visar sig vara mycket mindre alldagligt än vad det verkar på ytan. Färsta meningen i dagboken blir nämligen: "Jag var sju år när jag beslöt mig för att döda min mamma. Men jag hann bli sjutton innan beslutet kunde verkställas." En bok med den inledningen kan i alla fall inte jag lägga ifrån mig.

Boken handlar om hur man kan bryta ner ett barn och hur man som barn kan klara sig och skapa sig ett bra liv ändå. Jag tror att det jag tycker om mest i den här boken är att Eva ser till att skapa sitt eget öde istället för att bara vara ett tyst offer. Jag tror också att det är så alla barn som växer upp under svåra förhållanden måste göra för att klara sig även om det är väldigt tur att de flesta inte väljer Evas väg att forma sitt öde. Nu kan man kanske tro att det här är ytterligare en tragisk barndomsskildring av Pojken som kallades Det-stuk, men det är så långt därifrån man kan komma. Det här är en litterär historia som är väldigt snyggt komponerad och jag märker att varje ord, varje plantering är vägd på guldvåg, att läsa den här boken är som att plocka kronbladen från en vacker ros. Den liknelsen skulle bokens Eva ha gíllat.

Av en slump har det blivit så att jag har upptäckt Maria Ernestams böcker bakifrån, jag började med att läsa Kleopatras kam, hennes tredje bok. Busters öron var hennes andra och i väntan på hennes fjärde bok måste jag naturligtvis läsa hennes debutroman Caiprinha med döden.

Ni som inte redan har upptäckt Maria Ernestam ni har missat något!!