Åsa Larsson är tillbaka igen och när jag börjar lyssna på den här boken inser jag att jag har saknat hennes böcker. Det är Katarina Ewerlöf som läser talboken, med den äran som vanligt.
Det jag tycker bäst om med den här boken är språket. Jag tror att det är för att jag får den uppläst den här gången som jag känner så starkt för dialogen i boken. Den är så äkta. Det är första gången jag hör någon annan än min mormor säga kaffe med doppa, eller att det ligger bås på golvet. Hon har fångat det norrländska bättre än någon annan författare som jag har läst, det dialektala ger färg utan att störa. Mer namnkunniga författare, som Torgny Lindgren och Kerstin Ekman är ju kända för att ge sina karaktärer dialektalt liv, men oftast stör dialekten mig mer än den tillför när jag läser deras böcker, det gör den inte här. Jag tycker att hon har lyckats fånga det norrbottniska även i karaktärerna, t.ex. Rebecka Martinsson själv, som är en person i sitt Stockholmsliv och en annan i sitt Kirunaliv, vi är ju alla olika i olika sammanhang, och jag tycker att Åsa Larsson skildrar det fint.
Även personskildringarna, åkarpojken Hjalmar som egentligen hade velat studera, AnnaMaria Mella som går in på toa för att kunna prata i telefon, Wilma som lever ihop med sin älskade mormorsmor Annie , Sivving sopm har flyttat ner i pannrummet av praktiska skäl och alla andra i boken...
Något annat som jag har tänkt på i den här boken som jag inte har reflekterat över i de tidigare böckerna är hur Åsa Larsson beskriver människornas relationer med sina hundar. Några av de starkaste scenerna i hennes tidigare böcker har haft hundar inblandade och även i den här boken är hundarna väldigt viktiga för människorna. Något som är lite extra passande eftersom Kiruna är Sveriges hundtätaste kommun. I Åsa Larssons böcker får hundarna vara hundar, precis så kloka och dumma och trogna som hundar är, det är inga disneyhundar utan fria lyckliga men väldigt vanliga hundar som får vara med i Åsa Larssons böcker. Det finns anledning att förvänta sig hundar även i hennes kommande böcker.
Boken hendlar om Wilma och Simon som bestämmer sig för att dyka efter ett plan som störtade och hamnade i botten av en sjö i Kirunatrakten under andra världskriget. Ungdomarna blir mördade men Wilma följer utredningen av sin egen död med stort intresse från den andra sidan eller vad man ska kalla det. Det här lyckas Åsa Larsson med så att det blir fint och inte det minsta patetiskt eller B-skräckis. På köpet får man veta en hel del om hur den tyska permitanttrafiken genom Sverige, och framför allt Norrbotten påverkade människorna i länet.
Till dess din vrede upphör är en vacker bok tycker jag, läs den!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar