Jag har lyssnat på Camilla Läckbergs Sjöjungfrun i bilen på väg till och från jobbet de senaste veckorna. Som vanligt är det Katarina Ewerlöf som läser och hon gör det bra som vanligt. Vissa mornar har jag ångrat att jag satte igång stereon, boken är bitvis så hemsk att jag börjar må dåligt och det är ingen jättebra start på en arbetsdag.
Fjällbacka börjar bli som kommissarie Barnabys Midsomer, det känns som om halva Fjällbacka snart har blivit mördade men historien som Läckberg berättar den här gången känns genomarbetad. Trots en genomarbetad intrig så känns inte berättelsen riktigt trovärdig. Jag kan inte säga vad det är som får mig att tycka så, kanske är det helt enkelt så att det blir för mycket, jag vet faktískt inte.
Den här gången väntar Erica tvillingar samtidigt som hennes vän Kristian, Fjällbackas bibliotkarie, ger ut sin debutroman. Erica har varit nära involverad i Kristians skrivprocess. Men Kristian verkar inte enbart vara glad när hans debutroman har premiär. Erica, som är nyfiken långt över det anständigas gräns har snart snokat reda på att Kristian har fått hotbrev. Det här är bara början på en lång och skrämmande historia som Erica givetvis inte kan låta bli att nysta i. Poliserna i Tanumshede med Ericas man Patric i spetsen får fullt upp med att reda ut härvan. Med god hjälp av Erica naturligtvis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar