söndag 25 januari 2009

Drag

Som avslutning på en lugn hemmahelg (i stort sett) tog jag och hunden en tur på isen med längdskidorna. Idag vågade jag koppla för hunden, tassen har varit bra så pass länge nu utan återfall, och det var riktigt bra drag de första 3-4 km. Föret var ganska tungt, dessutom hade jag så bråttom ut att jag rationaliserade bort vallningen, så hunden fick jobba. Lite glidvalla i det här föret hade underlättat mycket. Ja, jag fick också jobba, mest med stavarna, när jag åker med hunden kopplad blir det mest stakåkning, benen hinner helt enkelt inte med i hundens löptempo. Hon tyckte att det var kul och hon var lika drag-glad som när hon var ung, även hon nu vid snart nio års ålder inte har samma fart som i unga år.

Ibland kan jag tycka synd om vår hund som hamnade hos mig och inte hos någon duktig skidåkare, jag tror att hon hade kunnat bli en riktigt duktig tävlingshund. Våran hund har nämligen en egenskap som inte många hundar har - hon slutar aldrig dra. Hundar är ju inga människor och man kan inte peppa och motivera en hund som inte vill till att kämpa på samma sätt som vi människor kan tvinga oss till att prestera. Åtminstone inte om inte hunden har en egen motivation att jobba. Många hundar älskar att dra, men när de börjar bli trötta och det börjar gå hemåt brukar de flesta hundarna börja lukta och pissa och rulla sig och äta snö och ha alla möjliga ursäkter för att stanna. Men så har aldrig våran hund hållit på. När hon blir trött drar hon långsammare, men hon har hela tiden sträckt lina och hon försöker hela tiden, även om det inte går så fort.

Några gånger när jag har åkt för hårt och varit riktigt trött har hundens dragvilja sett till att vi över huvud taget har kommit hem. Jag har nämligen en tendens att överskatta min förmåga. Bland annat skulle jag för flera år sedan åka skidor till vår stuga, det är 2,5 mil. Föret var uruselt, varje gång jag stack ner staven i snön sjönk den ner ända till gräset, så det gick inte att använda stavarna. Skidorna sjönk också ner, för att inte tala om hunden, inte ett enda steg höll för henne. När vi hade hunnit halvvägs var jag totalt slutkörd, jag orkade knappt flytta ena skidan framför den andra. Men hunden hon kämpade och försökte dra mig, som vid det laget mest var en tung heffaklump i kopplet. Som tur var hade jag saft och bullar med mig som färdkost och det var min räddning. Jag stannade och fikade och satt en stund innan vi fortsatte och vi kom faktiskt fram till slut. Men utan hunden och min hemkokta vinbärssaft hade någon fått komma och bärga mig ur skogen.

Idag blev det en betydligt snällare tur, men eftersom både jag och hunden har lika kass kondis så var vi båda två lagom trötta efter 5 km åkning på översnöade skoterspår. Riktigt nöjd är jag ändå för nu har jag tagit mig ut på längdskidorna flera gånger med någon dags mellanrum, så om jag kan fortsätta så här så kommer nog kondisen vad det lider.

2 kommentarer:

Catta sa...

Det är klart att kondisen kommer, du är jätteduktig! Ser Sintra framför mig när hon får använda alla muskler i kroppen, DET är en lycklig hund! Kram

Johan sa...

det kan ju vara bra för dig att hunden har dålig kondis. för då måste du ju kämpa lite mer.