Alla helgonsfunderingar

Vi har gjort en kyrkogårdsturné ikväll, sambon och jag, och tänt ljus på våra avlidna mor- och farföräldrars gravar. De ligger begravda på tre olika kyrkogårdar i kommunen. Det är otroligt vackert att se alla ljus på gravarna på allhelgonakvällen. Men jag måste erkänna att jag är lite för konservativ för att tycka att batteriljus hör hemma på kyrkogården. Vad är vitsen med det?

Lite börjar jag fundera också. De gravarna som inte har ett enda ljus tänt - är de helt bortglömda av sina anhöriga? Har de ingen som saknar dem? Har de sina anhöriga långt bort? Finns det religiösa eller andra ideologiska skäl till att man inte tänder ljus på gravarna? Kommer jag någon gång i framtiden att ligga i en grav helt utan ljus på alla helgons dag? Det är en sorglig tanke. Och vad säger vett och etikett om ljus på gravar, vi brukar alltid få ett ljus över eftersom de alltid säljs i par och vi har ett udda antal gravar att tända ljus på, kan man då tända ett ljus på en grav till någon man kände men som man inte var släkt med, eller anses det som ett övertramp in i något privat?

Att man ska uppträda respektfullt på kyrkogården och inte väsnas eller märkas för mycket är också något som är självklart, och därför blir det också mycket mer uppseendeväckande när något bryter mot normen. Idag såg vi till exempel en bil som körde okring mellan gravarna på kyrkogården, det störde mig enormt, men samtidigt vet jag ju inte vilka skäl den personen hade till att köra bil på kyrkogården, förhoppningsvis var det inte bara någon lat typ utan någon som verkligen var handikappad och inte orkade gå ända fram till rätt grav.

För några år sedan blev vi vittne till ett riktigt pinsamt uppträde på en av kyrkogårdarna, ett uppträde som till och med fortsatte i lokaltidningens insändarspalt. En barnfamilj hade en liten hund i koppel med sig på kyrkogården, trots att det är hundförbud på alla kyrkogårdar. Plötsligt hör vi ett argt rop från andra änden av kyrkogården:
-Det är hundförbud på kyrkogården ta bort hunden härifrån.
Hundägaren ropade då till svar över hela kyrkogården:
-Jag lyder inte dig för jag hör att du är en ragata.
Ett svar som naturliggtvis gjorde hundhataren ännu mer upprörd och diskussionen fortsatte, skrikandes tvärs över kyrkogården, där hundägaren och "hundhataren" ropade svordomar och andra grova tillmälen till varandra. Det var riktigt pinsamt att höra hur vuxna människor lät, dessutom på en plats som ska vara fridfull en dag som ska vara vikt för eftertanke och till minne av de döda. Den enda som inte sa något var hundstackaren. Det hela slutade med att de båda antagonisterna stegade iväg åt var sitt håll. Men några dagar senare fortsatte dispyten på lokaltidningens insändarsida, där de båda höll på och tjafsade ganska många veckor innan striden rann ut i sanden. Visst ska man lämna hunden utanför kyrkogården, men i det fallet kan jag lugnt meddela att människorna, framför allt hon som började skrika störde friden betydligt mer än vad själva hunden gjorde...

Jag avslutar som Astrid Lindgren sägs ha inlett sina telefonsamtal till sin syster: Döden, döden, sjukdom, sjukdom. Så var de samtalsämnena avklarade så att de kunde prata om roligare saker!

Döden, döden!