Den här boken har legat inprogrammerad i min mobil länge, länge. Nu har jag äntligen lyssnat klart. Som ni förstår så är jag inte helbegeistrad, då skulle det inte ha tagit så länge att lyssna. Tidigare i somras lyssnade jag på fortsättningen till den här boken, Svartvintern och blev helsåld, jag tyckte att den var helt underbar. Jag har lyssnat på båda böckerna och även i Svinhugg är det gotlandstalande Susanne Alfvengren och tornedalstalande Gun Olofsson som läser och det är ett vinnande koncept, väldigt lyckat.
Svinhugg börjar på Gotlandsfärjan, Miriam och Hervor är på väg till Miriams nyinköpta gamla kapell i byn Karpe Kviar på Gotland. Ganska snart visar det sig att de inte bara är där för att renovera ett charmigt sommarhus på Miriams hemö utan att de har betydligt viktigare mål än så.
Det framgår ganska snabbt att det här är inga väna gamla ungmöar utan i högsta grad driftiga kvinnor som verkligen tar saken i egna händer för att få igenom sina syften. Här predikas det inte att man ska förlåta och gå vidare, Miriam vill ha hämnd, ivrigt påhejad av norrlandshäxan Hervor. Det är de tre affärsmännen Ivar, Torsten och Per-Henrik som ska bli föremål för Miriams hämnd, de har nämligen lurat Miriam ekonomiskt åtta år tidigare och försatt henne i personlig konkurs.
Det som var den stora charmen med Svartvintern enligt mig var persongalleriet, det var så helsköna människor i den boken. Týdligen är inte gotlänningarna lika charmiga, för här är persongalleriet inte särskilt spännande. Det är också ett evigt upprepande som blir jobbigt efter ett tag och det tar väldigt lång tid, minst halva boken, innan berättelsen tar fart på allvar.
Jag tycker definitivt att Miriam och Hervor är värda att lära känna, framför allt Hervor är en härligt färgstark person, men jag tycker att man kan hoppa över Svinhugg och gå direkt på Svartvintern, det är först där Marianne Cedervall har hittat rätt i sitt skrivande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar