Nostalgi

Idag fick jag min efterlängtade skotertur! Medan barnen sov middag tillsammans med sin mormor och morfar passade jag och sambon på att fara ut på en skotertur. Det enda tråkiga var att jag inte körde min egen skoter. Istället lånade jag pappas eftersom den är mer anpassad för ospårad körning. Trodde jag i alla fall. Det var precis som i gamla tider. Jag och sambon skulle köra upp skoterleden till svågern och svägerskan. Sambon hade kört där dan innan så vi förväntade oss inga strapatser direkt. Det är bara några kilometers körning och det var plusgrader ute, så jag hade bara vindbyxor på mig. Sambon hade riktiga varma skoterkläder. Det visade sig att jag hade gjort det bästa klädvalet.

Mitt och sambons förhållande har prövats och svetsats ihop i skogarna mellan vår stuga och svågerns, redan på den tiden innan han var vår svåger. Vi skulle köra skoter dit, det fanns inga färdiga spår och vi var dessutom inte säkra på vägen. Och vi bar skotrar. På den tiden var det alltid djupsnö på vintrarna (vad jag minns åtminstone, och åtminstone just där). Vi försökte hitta. Misslyckades, turades om att köra fast på kalhygget var femtionde meter. Vi bar, svettades, svor och skrek. Men vi lärde känna varandras baksidor, ni vet när det handlar om att hitta Den Rätta handlar det inte om hur underbara hans bästa sidor är utan om man kan stå ut med de sämsta. Och inte minst om han kan stå ut med dina sämta sidor! De sidorna hittade vi igemn hos varandra där ute i djupsnön på kalhygget. Med tiden lärde vi oss att hitta skotervägen till svågern och vi kanske blev bättre på att köra skoter också, framför allt sambon så fastkörningarna har nått en mer lagom nivå de senaste åren.

Idag fick vi en deja vu av gamla tider. Vägen till svågern gick för ovanlighetens skull smärtfritt. Där var ingen hemma, istället for vi en liten sväng efter en oplogad skogsbilväg innan vi vände hemåt. Oplogade skogsbilvägar där ingen har kört innan brukar vara varje skoterförares våta dröm. Det blev det för oss också, dvs. en svettvåt dröm. Jag lyckades nämligen med dagens första fastkörning. Stridsvagnen till skoter lekte prästens lilla kråka, än slank den hit, än slank den dit och än slank den ner i diket. Jag stod och hängde och hoppade för att försöka påverka skotern att köra dit jag ville,men det var lönlöst. Sambon var dock bättre på att bemästra järnhästen så han lyckades köra upp den ur diket. Vi fortsatte hemåt efter samma spår som vi hade kommit på. Det går över en älv med ganska branta brinkar. Där, uppför älvbrinken, var det dags för mig att fastna nästa gång. Som tur var för min stolthet (och för min konditionsträning) så lyckades inte sambon heller få skotern uppför backen på normalt vis (körande alltså). Istället fick vi omväxlande gräva, bära, dra och svära skotern uppför backen. En oslagbar metod för att få upp ankrade skotrar. Sambon stod för svärandet, bärandet och dragandet, jag grävde och gasade, det var en bra arbetsfördelning. Framför allt svordomarna är viktiga för att lyckas. Till slut kom vi faktiskt upp på toppen av älvbrinken. En liten fastkörning till hann jag med innan vi var hemma igen lagom till barnen skulle väckas från middagsvilan.

Andra par bokar in romantiska hotellnätter eller trerätters restaurangkvällar. Lite fastkörda skotrar var precis vad vårt förhållande behövde som omväxling till alla svartsjuka, hundskålsbadande och skrikande ungar som vårt liv mest består av nu för tiden!