Det följde ett varuprov på en anti-rynkkräm med en veckotidning som jag läste i veckan. På Skavlan i fredags pratade Isabella Scorupco om hur hon ser yngre ut än sina jämnåriga hollywoodskådiskollegor tack vare att hon inte har lyft eller botoxat sig.
I morse tittade jag mig i spegeln (det är inte varje dag jag gör det...). Jag börjar ha en hel del rynkor i ansiktet. Och jag tycker om min rynkor, jag skulle aldrig vilja ansiktslyfta eller botoxa bort dem. De är som en karta över min historia. Skrattrynkorna runt ögonen och munnen berättar ju om alla glada och roliga ögonblick i mitt liv, allt roligt jag har sett och hört. Klokrynkorna i pannan som kommer från alla problem som jag har grubblat över och lyckats lösa eller rida ut. Väderrynkorna när jag kisat utan solglasögon under soliga dagar i snön och på vattnet eller när jag har knipit ihop ögonen för att rädda dem från yrsnö, ösregn eller vind. Men allra mest tycker jag om argrynkorna mellan ögonbrynen. De berättar om när jag har stått upp för mig själv och mina åsikter även om andra har tyckt andra saker och jag kanske har fått hårt motstånd.
Varför skulle jag inte vilja ha rynkor? Ett ansikte utan rynkor måste ju vara ett ansikte som inte har varit med om något. Jag har förmodligen en hel del rynkor kvar att få. Och anti-rynkkrämen från veckotidningen, den får nog ligga i badrumsskåpet och härskna i sin förpackning.
1 kommentar:
Jag håller fullständigt med dig om rynkorna :)
De och alla ärr man har är livserfarenheter och dom ska man vara rädd om ;)
Skicka en kommentar