Storasyster har börjat kunna lägga pärlbrickor. Gladast för det är jag! Änligen har jag en anledning att plocka fram pärlburken och ge mig i kast med delfiner, blommor, hundar och bilar. Jag har haft just en hund påbörjad på arbetsbänken i mer än en vecka och den har överlevt! Ända till idag, storasyster skulle hjälpa mig med den och på två röda sekunder var alla pärlorna tillbakahällda i burken... Givetvis hann vi ha halva pärlburken på golvet också, men det var inte med storasysters hjälp utan lillasyster som också ville pärla. Efter den "hjälpen" fick hon leka med pappa istället medan vi (läs jag) pärlade färdigt.
Förra gången vi pärlade gjorde storasyster en viktig upptäckt. Hon försvann helt plötsligt från mig och jag trodde att hon helt enkelt var less. Det var hon inte. Hon hade gått till sin pappa och bett honom "ta bort den". Han, som är den som tillbringar mest tid med våra barn för närvarande förstod direkt vad han skulle ta bort, det hade inte jag gjort när hon bad mig "ta bort pärla", jag trodde hon hade pärlat färdigt och började lydigt plocka ihop alla pärlattiraljer. Så var det inte, istället hade gjort en klassisk "Lisabet", nämligen petat in en pärla i näsan... Jag gick genast igenom husets tångförråd i huvudet och funderade på om vi hade någon tillräckligt smal tång att rymma i en tvåårings näshål. Sambon var smartare, han höll för munnen och ena näsborren på ungen och bad henne att blåsa. Som tur var lydde hon och pärlan flög ut ur näsan med en välda fart!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar