Det här är första gången jag läser Maeve Binchy, och egentligen hade jag ingen aning om vad jag förväntade mig för typ av bok när jag ramlade över den här på Röda korset i våras.
Boken handlar om den lilla sömniga byn Mountfern någonstans på den irländska landsbygden (den som är mer insatt i Irlands geografi kanske skulle kunna placera den mer exakt). Den utspelar sig på tidigt sextiotal, en brytningstid där gamla traditioner krockar med den moderna världen. Katolska kyrkan har en stark ställning, det är verkligen katolska värderingar och traditioner som styr människors tanke och handling kanske är det fortfarande så på Irland, jag vet inte... Hela byn ställs på ända när en stenrik amerikan köper en gammal herrgårdsruin i byn för att rusta upp den och bygga ett lyxhotell för rika amerikaner. Vi får följa människorna i byn på samma sätt som i en tv-såpa, det finns inga solklara huvudpersoner även om familjen Ryan och framför allt mamman Kate och de äldsta tvillingarna Dara och Michael får mest utrymme tillsammans med familjen O´Neill, den rika amerikanska familjen som kommer till Mountferm för att bygga hotellet är de som får mest utrymme i boken. Precis som i en tv-såpa så får vi följa byns invånare genom sorg och glädje, ända till hotellets invigning.
Det här är en mysig bok som ger en skön lite vemodig känsla när man läser den men det är ingenting som stannar kvar när man har läst ut den. Den är tjock, 691 tätskrivna sidor, så om man vill ha ganska många timmars förströelse så är den här boken perfekt.
Ibland associerar hjärnan lite lustigt, och när jag hade läst ut boken började jag fundera på bokens budskap och det som dök upp i hjärnan var några strofer ur en sångtext av en grupp från Piteå, Euskefeurat: "Det är lika bra att sluta drömma, det går åt helvete i alla fall..." Så kan man sammanfatta boken, kanske är det helt enkelt så att svensk eller irländsk glesbygd, mentaliteten är densamma? Även om jag nu kom fram till att bokens budskap är en aning deprimerande så är inte boken det, det finns både hopp och glädje likväl som dramatik och tragedi i den här boken.
2 kommentarer:
Binchys böcker gillar jag! De är oftast så där stillsamt sköna - fast inte så schablonartade som en såpa, utan mer som en dramaserie tycker jag. Jag gillar också det där att det pendlar mellan sorg och glädje. Och att det är rätt vardagsnära!
Och så vill jag alltid ha en AGA-spis, en gård på engelska landsbygden och en blöt, snäll hund när jag har läst Pilcher eller Binchy.
Precis! Såpa kanske var lite slarvigt uttryckt, dramaserie var bättre beskrivet!
Skicka en kommentar