Maria Ernestam har blivit en av mina favoritförfattare med sina otroliga intirger och många twister. Den här boken är inte lik hennes tidigare böcker på det sättet, här förstår man ganska tidigt i boken hur det hänger ihop på det stora hela, istället är det själva berättelsen som är den här bokens styrka.
Boken rör sig i tre olika tidsperspektiv och man kan säga att den faktiskt har hela fyra parallellhandlingar, ändå känns det aldrig rörigt eller svårt att hänga med. I nutid handlar boken om Inga, en medelålders fotograf som ganska nyligt har förlorat sin make i hjärtinfarkt efter ett långt och lyckligt äktenskap. Hennes son har flyttat hemifrån och efter några klumpiga kommentarer från några av hennes så kallade vänner blir det för mycket och hon tar sin tillflykt i släktens sommarhus på Marstrand. För att skingra tankarna börjar hon städa i en bod på tomten och hittar en låda med gamla papper och ett brev som visar sig ha tillhört hennes farmor Rakel. Hon har aldrig träffat sin farmor och brevets innehåll får henne att söka upp gamla släktingar för att ta reda på mer om farmodern och hennes väninna Lea, som är brevets avsändare.
Bokens andra handlingsspår är Rakels sista dagar på ett sjukhem, hon är döende i leukemi året är 1959, och Ingas mamma är höggravid med Inga, som kommer att födas några dagar efter sin farmors död.
Det tredje och viktigaste handlingsspåret utspelar sig 1916, mitt under brinnande världskrig. Rakel är 16 år och hon tvingas flytta från familjens gård till Göteborg för att ta plats som husjungfru hos skofabrikör Ottos (de heter så i efternamn). Det leder till händelser som senare kommer att färga både Ingas och många andra personers liv i flera generationer framåt. Det är det här som är boken, Ingas sorg efter maken och farmoderns tid på sjukhemmet är klister som ramar in berättelsen och som tar den steget in i nutiden men det är historien om Rakels tid hos familjen Otto som engagerar, berör och överraskar.
Första världskriget är det fjärde spåret i den här boken, det kommer att påverka Rakel och Lea på ett alldeles särskilt sätt.
Precis som Maria Ernestams övriga böcker är den här boken enormt väl komponerad. Hon berättar väldigt "filmiskt", jag ser den här boken framför mig som film med Lena Endre i rollen som Inga, många scener är så väl beskrivna att det nästan känns som om jag har sett filmen trots att den inte finns ännu. Många miljöbeskrivningar från 1916 känns så levande att jag kan höra ljuden och känna dofterna framför mig när jag läser utan att det blir "överlastat" eller för segt som utförliga miljöbeskrivningar ibland kan bli.
Sensmoralen i den här boken är att de handlingar som en människa utför, men också de handlingar som man väljer att inte utföra kan påverka andra människor i många generationer framåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar