måndag 28 september 2009

Caipirinha med döden av Maria Ernestam


Maria Ernestams debutroman blev den fjärde jag läser av henne. Precis som hennes senare böcker är den här helt annorlunda än andra romaner. Men precis som i hennes senare romaner så är döden central, något som till och med framgår av titeln. Men jag skulle nog vilja säga att det här är en filosofisk roman, många filosofiska frågor diskuteras här, livet efter döden; Guds, Jesus och Djävulens roller i människornas liv, meningen med livet, gentester och människans rätt att döma andras livsval. Bitvis fick jag associationer till den kända filosofiska roimanen Sofies värld av Jostein Gaarder, men ramberättelsen i Ernestams bok är betydligt intressantare, roligare och mer lättillgänglig.
Boken börjar som vilken chiq lit som helst. Erica blir dumpad av sin sambo sedan fem år tillbaka, Tom. Hon är helt oförberedd och bryter på kvällen ihop hemma i sin lägenhet. Plötsligt ringer det på dörren och där står Döden, med kåpa och lie och allt. Han har gått fel, var egentligen på väg till Ericas granne, men de börjar prata med varandra. Dagen efter kommer han tillbaka och efter någon dag har han flyttat in till Erica. Hon blir erbjuden anställning åt honom, hon ska åka runt till människor som dör och samla in deras själar. Hon får på eget ansvar välja ut vilka som ska dö och Döden blir hennes mentor och rådgivare.
Språket i den här boken är vardagligt, lättläst och boken följer chiq lit-dramaturgi förutom att huvudpersonerna och deras problem är aningen ovanliga. Maria Ernestams kan konsten att skriva om absurda händelser i alldeles vardagliga historier och få alltihop att verka totalt rimligt och trovärdigt. Den här boken är både underhållande och tänkvärd på samma gång. Har du fortfarande inte upptäckt Maria Ernestam trots all reklam jag har gjort för henne det senaste året har du något kvar! Jag väntar ivrigt på att hon ska komma med en femte roman!

Inga kommentarer: