Boken handlar om Alexander, en ung, riktigt omogen svensk kille i 25-30-årsåldern. Han lever livet med polarna och hans största problem är vem han strulade med på den senaste festen. Plötsligt en dag ringer en gammal man på hans dörr. Han kommer med ett paket från Alexanders döda farmor i Chile. Paketet innehåller en nyckel och ett fotografi av en ung flicka samt ett meddelande att han skulle leta reda på något viktigt om diktaturen. Trettio år tidigare, i Chile, blir en ung journalist arresterad. Han tillhör den Chilenska motståndsrörelsen och har gett ut ett nyhetsblad för seras räkning. Boken börjar med att han torteras till döds. Sedan får vi omväxlande följa Alexanders sökande efter sin farmors hemlighet. Det visar sig att hon har varit en väldigt central person i de chilenska motståndsrörelsen under Pinochetdiktaturen och allt eftersom rullar den ena hemskheten efter den andra upp sig. Vi får följa med i fängelsehålor och hos sexsadister. Det dyker upp kopplingar både till USA, Sverige och nazityskland under resans gång. Och en del i allt detta är operation condor. Vad det är kommer jag dock inte att avslöja.
Jag tycker att det här är en väldigt ojämn bok, ofärdig skulle jag nästan vilja kalla den. Bokens styrka, och det som gör att jag faktiskt kommer att komma ihåg den är skildringen av statskuppen i Chile och vad som hände då. Det är trovärdigt och berättar om en bortglömd del av världen för oss svenskar. Att allt väsentligt är belagt med citat från tortyroffer och officiella dokument gör att det kommer ännu närmare. Bipersonberna i den här boken består av ganska sköna karaktärer, både Alexanders nördiga kompis Peter och actionhjältarna Nicholas och Pedro lockar fram en del leenden i mellan tragedierna.
De delarna av boken som utspelar sig på svensk mark håller tyvärr inte alls samma kvalitet. Det känns banalt och doftar allt för mycket högstadieelevuppsats. Språket i den här boken är inte heller direkt glimrande, det är väldigt vardagligt, lättläst men utan finesser. Att det dessutom har slarvats mer än lovligt med korrekturläsningen gör att alldeles för många rena språkfel stör läsningen. Flera gånger vill jag plocka fram rödpennan och stryka i texten, det är helt enkelt för många onödiga transportsträckor och ovidkommande beskrivningar för att kännas serieöst. Jag tror att den här boken hade vunnit på att bli utgiven på ett större och mer kommersiellt förlag, så att Leyton hade fått hjälp av en erfaren förläggare med sista handen på boken.
Jag tror att många killar i högstadie och gymnasieåldern skulle gilla den här boken, det är action, grymheter och en väldigt klassisk dramaturgiskt upplägg som jag tror skulle tilltala dem. Jag tror också att språket och den banala ramberättelsen skulle gå hem hos den kategorin läsare. Problemet är att bokens yttre inte skulle få någon av dessa att ens öppna boken. Och den kategorin läsare som inte räds snustorr universitetskurslitteratur, de lägger ifrån sig boken direkt när de börjar läsa på grund av språket och de banala inslagen. Men mitt råd, oavsett vilken sorts läsare du är, ge den här boken en chans, för under den banala ytan så vill den berätta om något viktigt.
En annan tanke som blev tydlig när jag läste den här boken är vilka enormt häftiga berättelser vi skå få om alla våra invandrare skrev ner sin egen berättelse. Alla som har flytt till vårt land har ju gjort det av en anledning och den anledningen och många gånger även själva resan hit till Sverige, är säkert stoff till minst en roman. För en av de verkligt stora styrkorna med O.P. Condor är att den berättar om statskuppen i Chile inifrån men hela tiden med svenska glasögon.
2 kommentarer:
Ungefär så där kände jag också efter att ha läst en bit i boken; inte en bok för mig med alla de språkliga och berättartekniska bristerna, men ändå en bok med ett intressant innehåll.
Tack för att du tog dig tid att läsa min bok. Jag håller med om det mesta i din kritik och tar det med mig, om det någonsin blir fler böcker. Precis som du påpekar, så hade jag behövt mycket mer hjälp med text/korrektur, för uppenbarligen räcker jag inte till på det området. Tyvärr blev det inte så.
Det var härligt att läsa det du skrev i sista stycket. Jag önskar också att man kunde läsa om invandrarnas berättelser någonstans, och att de/vi fick den hjälp de behövde att skriva dem.
mvh,
Ricardo Canto Leyton
Skicka en kommentar