Om jag ändå hade varit en prinsessa

Så här i prinsessbröllopstider har jag funderat en hel del på det där med kungligheter. Jag har kommit fram till att Daniel Westling, numera prins Daniel, måste vara en extremt modig person. Hur många svenssonkillar skulle över huvud taget våga limma på en kronprinsessa för att inte tala om att gifta sig med henne och ge upp hela sitt eget liv för kärlekens skull. Jag vågar inte ens gifta mig med en vanlig Svenssonkille för att det skulle medföra att jag måste gå utklädd till gräddtårta i en dag och dessutom måste jag ge upp mitt efternamn. Nej, bröllop är inget för mig.

Att jag är mer intresserad av action än romantik stod helt klart när jag och sambon satt och tittade på det omtalade bröllopet på tv. Att jag har läst betydligt fler deckare och thrillers än sagor stod också klart när jag började lyssna till mina egna kommentarer: "-En sån lång kortege måste vara en mardröm ur säkerhetsynpunkt" konstaterade jag sakkunnigt med filmen Bodyguard i minnet." "-Det skulle ju vara hur enkelt som helst för en prickskytt att träffa dem när de åker i en öppen vagn" konstaterade jag också, den här gången med någon thriller av Ken Follet i tankarna. En stund senare hör jag mig själv utbrista "-Om någon skulle vilja invadera Sverige så skulle det ju passa bra, eftersom hela Sveriges försvar befinner sig i Stockholm". Eller vad sägs om den här: "-Jodå, visst hade Kronprinsessan en vacker brudklänning. Undrar hur mycket den väger, med allt det där tyget?"

Prins Daniel refererade ju själv till sagornas värld i sitt berömda tal, han liknade sig själv med en groda som var tvungen att bli kysst (och säkert påsatt också men det sa han inte) av prinsessan många gånger innan han blev en prins. Själv kom jag flera gånger under kvällen osökt att tänka på sagan om Dummerjöns. Ni vet den om bondpojken som charmar prinsessan med en träsko fylld med lera och en död kråka och vinner henne och halva kungariket i konkurrens av snobbiga adelsmän och lärda tråkmånsar. I 2000-talstappning har Prins Daniel bytt ut träskon mot en jogginsko, leran mot svett och kråkan mot ett low carb-mål från MAX (givetvis måste norrlandskillen Daniel köpa sin snabbmat därifrån?).

Idag har sagan om Askungen varit den saga som legat närmast till hands för mig. Jag har skurat hela källaren inklusive vårt extremt sunkiga badrum med duschkabin och allt. När jag stod där på knä och skurade golvet hade jag faktiskt kunnat tänka mig att byta liv med en prinsessa. Då hade jag inte behövt skura mitt duschrum själv och om jag mot förmodan hade gjort det hade jag inte haft ett så sunkigt badrum att det hade krävts rotborste och ladugårdsrengöringsmedel för att få det något sånär rent. Men jag hade inte heller fått känna mig så sanslöst nöjd med mig själv som jag gör just nu. För det kom inte någon prins ridande med min ena sko i ena handen och nåt avlägset kungarike i den andra. Tack och lov.