Äntligen en chans att röra på sig!

Det krävdes en gräsklippare för att få igång mig. Jag har knappt lyft ett finger sedan före midsommar, varken med löpning eller ridning. Löpningen kom av sig för några veckor sedan, ungefär samtidigt som jag bröt en tå. Den gör ont än dessutom. Ridningen fick sommarlov efter midsommar för då blev favvohästen avlivad. Efter betesperiod och semestervila för både folk och fä är det meningen att jag ska återuppta ridningen på andra favvohästen. Det känns spännande och kul att återse henne efter ett års uppehåll!

De senaste veckorna har jag knappt ens promenerat men i helgen har det blivit en del hundpromenader ändå för vi har passat mina föräldrars hundkille. Konstigt att man är mer noga med att sköta om andras hundar än sin egen även om även våran hund har fått följa med på promenad med hundkillen. Egentligen borde jag ersätta ridpassen med hundträningspass för jag och den lånade hundkillen ska nämligen på utställning om två veckor. Det känns som att vi kan behöva träna ihop oss så att vi vet var vi har varann innan dess så att vi inte skämmer ut oss allt för mycket.

Ikväll var det dock gräsklipparen som skulle motioneras. Jag tror att den blev glad över att få arbeta lite för den startade glatt på första draget. Gräset var långt så arbeta fick den. Men det blev fint och det kändes skönt att ta en dusch för att man faktiskt var svettig och inte bara för att man var allmänt sunkig. Och så skönt det var att få tillbringa kvällen till ljudet av en brummande gräsklippare istället för av två ylande ungar. Det blev sambons lott den här gången. Är det ett tecken på ett extremt tråkigt liv eller på ett man är väldigt lättroad när man tycker att gräsklippning är det bästa sättet att tillbringa en tisdagkväll?