Nu har det hunnit gå en och en halv vecka sedan jag var på den senaste bokcirkelträffen. I vanlig ordning fick vi god mat och mycket trevligt prat.
Boken vi läste var Senor Peregrino, en bok som vi hittade av en slump när vi surfade runt på jakt efter en lämplig bok. Vi har nämligen fått en ambition att försöka vidga våra geografiska vyer och läsa böcker från andra länder än de vi brukar läsa. Senor Peregrino börjar i Mexico, men ganska tidigt i boken flyttar huvudpersonen Jamilet från den lilla byn i Mexico till USA. Jamilet har ett gigantiskt födelsemärke över hela ryggen och byinvånarna och hennes mor tror att märket beror på att Jamilet är märkt av Satan. I den fromma katolska byn blir Jamilet utstött och mobbad. När modern dör bestämmer sig Jamilet för att fly till USA för att försöka hitta en läkare som kan operera bort det skamfyllda märket. För att tjäna ihop pengar till operationen tar hon jobb på ett mentalsjukhus. Hon blir vårdare till en enda patient, en väldigt speciell sådan. Han kallar sig Senor Peregrino och han berättar sin historia för Jamilet. Senor Peregrinos historia för oss till pilgrimsleden i Santiago de Compostela i Spanien och helt plötsligt fick jag en sådan enorm lust att pilgrimsvandra!
Det blev en ganska kul diskussion kring den här boken, för vi hade väldigt delade åsikter om den. Vissa av oss gillade den riktigt mycket och några av oss sågade den totalt. Jag tyckte att det var en trivsam historia med en fin stämning i. De som inte gillade den tyckte att den var ytlig och att den aldrig riktigt brände till, och flera av oss störde sig på att det gick lite för lätt för Jamilet att ta sig genom sina svårígheter. På omslaget sades att boken var en superbestseller i Norge och den jämfördes med bland annat Tusen strålande solar. Den likheten ser jag inte alls, och riktigt så bra är den inte, men en helt okej hängmatteläsning tycker jag.
Och när jag efter att ha läst ut boken satt på toa och bläddrade i Svenska Turistföreningens årsbok och där precis slog upp ett reportage om att pilgrimsvandra i Sverige, mellan Köping ochj Trondheim, efter Nidarosleden, ja då kände jag att det nog är mitt kall att någon gång pilgrimsvandra! Jag tänkte att det kunde vara en lämplig aktivitet för oss i bokcirkelgänget, men de andra verkade inte alls ha drabbats av samma vandringslusta som jag...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar