måndag 20 juni 2011

Min mamma är en persisk prinsessa av Sanna Sjöswärd

Omslagsbild: Min mamma är en persisk prinsessa


När Sanna var 4 år gammal kom det ett svenskt par till barnhemmet i Iran där hon bodde. De fick välja mellan en pojke och en flicka och de tog båda barnen med sig. Så kom det sig att Sanna hamnade i Sverige. Adoptionen blev inte särskilt lyckad, Sanna vart ett "svårt" barn och adoptivföräldrarna hade nog ingen beredskap för vad de hade gett sig in på och Sannas barndom och tonårstid i Sverige blev jobbig, hon kände sig alltid utanför och hon slutar aldrig drömma om och fantisera om sin riktiga familj i Iran. En dag får hon kontakt med sin biologiska släkt och hon börjar arbetet med att pussla ihop sin identitet.

Det här var vår hastigt påkomna bokcirkelbok den här gången. Jag fick boken sent och hade inte så mycket tid på mig att läsa och därför hade jag bara läst halva boken när vi hade vår träff. Då var jag måttligt förtjust, jag tyckte att boken hade ett dålig språk, en osympatisk huvudperson och att den var lite enformig där i mitten. När vi började prata om boken så var vi ganska överrens om allt det där men allt eftersom vi pratade så hittade vi fler och fler styrkor med boken och de som hade hunnit läsa ut boken kunde också ge den i början ganska omogna och osympatiska huvudpersonen upprättelse. Vi hade en riktigt intressant diskussion om hur familjen påverkar en människa och om hur alla barn som adopteras till Sverige egntligen upplever sin situation. Vi funderade också på om dagens adoptivföräldrar är bättre rustade att hjälpa sina barn med identitetsfrågorna än vad man var på 70-talet när det där med adoption var ganska nytt. Jag gick hem från bokträffen med ett helt annat intresse för boken än vad jag hade när jag gick dit. Vi tyckte också att man får en ganska bra bild av "vanligt folks liv" i Iran, något som inte är så lätt att komma åt kom vi på. Det är inte så många som har berättat om de fattiga kvinnornas vardag i Iran och det gört Sanna Sjöswärd, mer nyanserat ju längre in i boken man kommer.

Rent litterärt är det här ingen bok som kommer att bli någon klassiker, men som en tankeställare eller som diskussionsunderlag fungerade den väldigt bra. Dessutom är den ganska lättläst, något som inte är någon nackdel som jag ser det.

(Jag lånade bilden från Norstets förlag)

Inga kommentarer: