Igelkottens elegans av Muriel Barberry

Den här boken har legat på soffans armstöd ända sedan före jul. Jag köpte den för att ha lite trivsam julläsning och den räckte betydligt längre än så...

Boken handlar om Renée Michel. Hon är portvakt i en flådig överklassfastighet i ett av Paris finaste kvarter. Hon älskar "fin" mat, konst, musik och litteratur men det är hennes väl bevarade hemlighet. Utåt sett är hon asocial, sur och "enkel". Hon köper hem sådan mat som hon tänker sig att en portvakt ska tycka om men längst ner i kassarna under morötterna och kålen gömmer sig gåslever och andra delikatesser. Den stuvade vitkålen och köttgrytan göder hon katten med medan hon själv frossar i betydligt finare mat. I rummet närmast ytterdörren står en tv påslagen med skräniga såpor och talkshows medan hon sitter längre in i lägenheten och tittar på djupa filmer eller läser världslitteratur. Men givetvis kan en sådan hemlighet inte vara för evigt. När hon lär känna grannflickan Paloma, som har bestämt sig för att till våren ta livet av sig och sätta eld på familjens lägenhet, samtidigt som en av de andra lägenheterna i huset byter ägare sätts hela hennes hemlighet på spel.

Som ni förstår med tanke på hur lång tid jag har hållit på att läsa den här boken så upplevde jag den inte direkt som någon bladvändare. Hela bokens idé störde mig, varför skulle inte en portvakt kunna ha finkulturella intressen? Jag tyckte dessutom att boken var rätt seg, det tog 3/4 av den innan vändpunkten kom. Samtidigt så har den hållit mitt intresse så pass levande att jag ändock läste ut den. Med facit i hand så är jag glad att jag gjorde det, slutet var nämligen riktigt bra. Men som så många andra gånger på senare år, så tycker jag att boken var för lång. Man hade kunnat kapa en del i de första 3/4 utan att budskapet hade gått förlorat. Då hade jag nog orkat med den bättre.

Sammanfattningsvis kan jag säga att läs boken om du känner för en långsam och eftertänksam bok, det finns faktiskt en del tänkvärdheter i den. Språket är också vackert. Däremot känns paradoxalt nog miljön ganska sjabbig trots att den utspelar sig i en av Paris mest överdådiga miljöer. Man får liksom se överklassen bakifrån på ett ovanligt sätt. Baksidestexten pratar om att det är en rolig bok, kanske är det så enkelt att jag känner till bokens miljö för dåligt för att se satiren och humorn i den?