Nu var det ett tag sen jag skrev igen. Det är den förlamande kylan som gör att mina skrivfingrar stelnar till. Jag får absolut ingenting gjort, varken inomhus eller utomhus. Rent teoretiskt borde inte 30 minusgrader hindra en från att rensa garderober eller plocka undan ungarnas leksaker eller skura toan eller dammsuga men av någon konstig anledning gör den det. Huset ser ut som ett bombnedslag, vårsolen gör inte direkt saken bättre, varenda dammkorn och vattenstänk lyser obarmhärtigt i solljuset. Men inte städar jag, näää, "det är ju för kallt".
Om inte annat borde jag ju sitta och sticka för brinnande livet på lillasysters overall, så att hon hinner få någon nytta av den nu när hon behöver den som bäst. Jag har köpt knapparna (men jag råkade köpa fem istället för sex stycken). Och jag har kompletterat med ett extra garnnystan. Men inte stickar jag...
Bara för att ha något att dela med mig av till er här på bloggen så tog jag en promenad i kväll. En promenad i -26,8 graders kyla kan ju åtminstone vara något att skriva om i nästa års nyårskrönika. Hunden följde tappert med. Ungefär 200 meter. Sedan fick jag vända om och gå hem med henne. Själv fortsatte jag tappert rundan varvet runt. Jag ljuger inte, det var faktiskt riktigt skönt. Det gäller bara att gå tillräckligt fort. Och givetvis att ha tillräckligt mycket kläder. En fördel med att vara ute i kylan är att det går åt någon extra kalori. Hur många vet jag faktiskt inte. Kallast idag var ändå en av mina elever som hade missat att vi skulle göra studiebesök i byabutiken på dagens hk-lektion. Han fick promenera kilometern till butiken i bara tröja. Tack och lov för ungdomarnas mössmode, den hade han i alla fall inte glömt!Termometeren visade på obarmhärtiga -30,4...
1 kommentar:
He he, ibland får eleverna lära sig den hårda vägen :)
Skicka en kommentar