Din kompetenta familj av Jesper Juul

Den här författaren har jag hört talas om genom jobbet, förut när jag har gått olika utbildningar tillsammans med förskollärare och senast för någon vecka sedan när kuratorn på jobbet talade varmt om honom. Jesper Juul är familjeterapeut och han har skrivit böcker om barnuppfostran och familjeliv tidigare, Konsten att säga nej och Ditt kompetenta barn. Det är boken Ditt kompetenta barn jag har hört talas om mest sedan tidigare. När den här boken stod på bibliotekets nyhetshylla så passade jag på att låna hem den.

Boken är en fackbok Jesper Juul skriver om familjer och barn utifrån sin yrkesroll och precis som titeln säger så inriktar sig den här boken mot familjeliv. Här avhandlas mycket av det vi råkar ut för i vårt liv hemma men framför allt står konflikter av olika slag i centrum. Några exempel på kapitel i boken är Ansvar eller lydnad, Gränser, Trotsåldern-finns den?, Aggressivitet, Oro, Barns behov av uppmärksamhet och boken avslutas med kapitel om gemensam vårdnad och Vi och våra rådgivare-konsten att ta emot råd. Jesper Juul skriver enkelt och lättfattligt om sådant som alla som lever i en relation med andra människor kan känna igen sig i och han tar upp problem och konflikthärdar som det är lätt att känna igen sig i. Men han ger också många konkreta råd och exempel på hur man bör agera som vuxen i de olika situationerna.

Den kompetenta familjen ger mig som förälder många tankeställare och jag hinner både känna mig som världens bästa och världens sämsta förälder under de timmarna som det tog mig att läsa boken. Tyvärr kände jag mig mest illa till mods efter att läst ut boken. Jag tror att det har med bokens dramaturgi att göra, alltså i vilken ordning de olika kapitlen är indelade. I början av boken känns det lösningsorienterat och jag får konkreta råd kring hur jag ska hantera familjelivets olika konflikter men någonstans så känner jag att Jesper Juul tycker att alla föräldrar mest gör fel i samspelet med sina barn. När han dessutom avslutar boken med råd om hur man hanterar gemensam vårdnad och skilsmässa och hur man bör förhålla sig när familjen behöver gå i terapi så känns det rätt hopplöst. Det verkar som att alla familjer förr eller senare kommer att genomgå skilsmässa och att alla barn kommer att behöva psykoterapeutisk behandling.

Det värsta av allt varr att jag började tvivla på mitt eget liv efter att ha läst boken. Jag funderar på om jag kommer att ge mina barn framtida psykiska besvär på grund av de val jag har gjort under deras spädbarnstid. Kommer de att sluta som anorektiker för att de råkar växa upp med en mamma som är en engagerad pedagog, och dessutom inom hemkunskap? Och när kommer vi att skilja oss- vårt förhållande som jag har upplevt som tryggt och relativt normalt, när ska det rasa? Jesper Juul får helt enkelt det konfliktfyllda och problematiska att verka normalt. Om jag hade läst boken i ett skede av livet att jag verkligen hade upplevt problem i familjelivet tror jag att jag hade uppfattat Jesper Juuls råd annorlunda, men mitt råd måste ändå bli att läs inte böcker om familjeterapi och barnuppfostran vid de tillfällena i livet när du inte upplever att du har problem med de bitarna.