I det sista regnet av Janesh Vaidya

I fredags träffades vår bokcirkel för en kvälls prat och mat. Maten vi fick var en jättegod pastagratäng med lax, och pratet handlade som vanligt om väldigt mycket mer saker än boken vi läst.

Boken, det var I det sista regnet av Janesh Vaidya, en indisk bok om en man som återvänder till sin hemby efter många år på resande fot runt om i världen. Jag hade faktiskt inte gjort min läxa, jag hade nämligen bara läst halva boken. Då kan man ju lätt tro att boken är dålig, men  det är den inte. Det är en vacker bok med ett väldigt poetiskt språk. Mannen, huvudpersonen, har blivit hemkallad till sin barndoms by för att något har hänt (eftersom jag bara har läst halva boken fick jag aldrig veta vad som hade hänt). Den sista biten är vägen ofarbar och han måste lifta på grönsakshandlarens oxkärra. Det är ett långsamt färdsätt och mannen får tid att tänka på sitt liv hemma i byn. Det är de tillbakablickarna som är bokens handling. Vi får följa mannens barndom i anekdoter. Han levde med sin mor och sin farmor, sin farbror häxmästaren och sin far. Allra viktigast var farmordern. Hon framställs som en så genomklok kvinna att det helt enkelt inte kändes trovärdigt. Även mamman och farbrodern häxmästaren framstår som alldeles för visa och kloka för att jag ska tro på det. Den enda som viasar på lite mänskligt beteende är mannens pappa, som i gengäld är alldeles urbota korkad och han skapar därmed en självuppfyllande profetia (mer berättar jag inte).

Varför slutade jag då läsa? Jo, det blev helt enkelt för mycket. Det poetiska språket, med visdomsord inte bara här och var utan flera gånger på varje sida. All denna klokhet från dessa perfekta kvinnor, det stod mig till slut upp i halsen. Det som däremot var lite kul att läsa var alla traditioner och andligheten som är helt naturlig i den lilla indiska byn. Jag gillade bilden Janesh Vaidya målar upp av elefanterna som är på väg till en fest som tar rast utanför pojken hem, vilken värld va! Eller mannen på oxkärran som berättar om när han så guden Kali med egna ögon. Och pojkens replik -Tänk om han hör oss! (Kali alltså). Det är fina små anekdoter om livet i en liten indisk by men de vill inte riktigt beröra mig. Jag får istället känslan av att Janesh Vaidya har skrivit den här boken nästan som en reklamtext där ett bättre, klokare och mer andligt liv kan vara lösningen för schablonbilden av stressade och andligt sökande västerlänningar. Han målar upp en bild av en bättre värld, Grekland, Spanien och Thailand har blivit överexploaterade och nu ska vi i väst få upp ögonen för Indien, för "äkta", genuin, visdom eller något i den stilen. Antagligen ligger min skepsis i att jag inte kan tänka mig att ett land som har varit kolonialmakt under engelska drottningen i hundratals år skulle vara så "oförstört" av väst. Ja, så tolkar jag den här boken, 2000-talet svar på Den siste mohikanen, de sista "civiliserade vildarna" och det tycker jag är en orättvis och fördomsfull tolkning, både mot oss västerlänningar och mot indierna.

Som ni förstår så blev det en intressant diskussion i vår bokcirkel och jag kan också säga att jag var ganska ensam om min tolkning av den här boken. Men en sak var vi överrens om. Det var att det här är den bok som ska läsas långsamt och med eftertanke, kanske bara något stycke i taget. En av oss hade läst den vid datorn och letat upp bilder och filmer som visade de traditioner och fester som boken beskrev och det var nog en bra idé. Jag ska fortsätta att läsa den här boken men utan deadline. Istället ska den få ligga i badrummet och så ska jag läsa ett kapitel varje gång jag ligger i badet, en perfekt plats för eftertanke och kloka ord.