Ett litet snedsprång av Denise Rudberg

Lyxigare miljö än så här hittar man inte hemma hos mig...

Jag har redan skrivit ett inlägg om den här boken, men det verkar ha försvunnit, så jag gör ett nytt fösök med risk för att det gamla inlägget helt plötsligt poppar tillbaka, men då får det väl bli två recensioner av den här boken då...

Jag känner mest till Denise Rudberg för hennes chic lit-böcker. I den här boken har hon helt enkelt placerat in lite brottslighet i chic lit världen. Hon kallar sin deckare för elegant crime och lanserar det som om det vore något helt nytt. Jag håller inte riktigt med om det epitetet. Dels så är det långt ifrån något nytt grepp att förlägga deckargåtor till överklassmiljö, det gjorde redan Arthur Conan Doyle(Sherlock Holmes skapare) och Agatha Christie och många med dem redan för hundra år sedan. Dels så är brotten i den här boken långt ifrån eleganta, de är tvärtom ganska sjaskiga, precis som grova brott brukar vara. Dessutom tycker jag faktiskt inte att miljöerna och huvudpersonerna heller känns särskilt eleganta trots att det hela utspelar sig på eleganta Östermalm och trots att både mordutredare och misstänkta tillhör överklassen.

Boken börjar med att en rik och framgångsrik finansman blir överkörd och därefter överbackad flera gånger på öppen gata mitt på Östermalm i Stockholm. På lite långsökta och diffusa vägar blir det så att Marianne Jidhoff, åklagarsekreterare som egentligen tänkt pensionera sig hamnar mitt i utredningsarbetet. Hon är en ganska skön tant som jag inte kan låta bli att gilla. Möjligen har hon lite för dålig självkänsla och möjligen framstår hon som lite för perfekt av sin omgivning, men ändå, hon engagerar mig. Till sin hjälp har hon kriminalkommissarie Torsten Ehn och den relativt nybakade polisen med det ovanliga namnet, Augustin Madrid. Det blir en bra dynamik mellan dessa tre figurer, även om jag gärna hade velat lära känna den sista ännu bättre. Inte heller själva deckargåtan är särskilt elegant, tvärtom tycker jag faktiskt att det hela visar sig vara ganska långsökt i slutändan och upplösningen känns faktiskt inte särskilt trovärdig.

Om jag då ska återvända till begreppet elegant crime, så tänkte jag att jag borde få en inblick i hur de nu verkligen har det, de där rika. Jag blev faktiskt ganska besviken. Det kom inte fram  något som jag inte redan tror att jag vet, men jag tror att det är just det som är grejen, Denise Rudberg spär liksom bara på de schablonbilder som redan finns av överklassen. Det som kändes nytt var att kvinnorna inte verkar sminka sig och att de har håret ihopsatt i hästsvans (där kände jag genast en fin gemenskap). Däremot verkar det vara så att överklasskvinnor lever i olyckliga äktenskap, lider av viktfobi och verkar leva extremt långtråkiga och meningslösa liv. Jag hoppas verkligen att Denise Rudbergs bild inte passar in på alla fruar till framgångsrika män...

Även om jag nu har en hel invändningar mot själva marknadsföringen av boken så tyckte jag faktiskt om boken, den passade bra som avkoppling en ganska långtråkig söndag och jag kunde faktiskt inte låta bli att sträckläsa den, något som händer mer och mer sällan. Samtidigt är det något som jag brukar sakna, att bli så inne i en boks handling att jag glömmer tid och rum. Så visst, låt den här boken hänga med på fjällresan eller chartersemestern nu i sportlovstider!