Pyssel eller hantverk?

Här på bloggen benämner jag ju allt jag tillverkar som pyssel, och jag är inte den enda kvinnliga bloggaren som använder den benämningen på sina alster. Idag läste jag en krönika som verkligen fick mig att fundera på detta. Det var Elin Ek som hade skrivit en krönika i senaste numret av Icakuriren om handarbete. Elin Ek har tydligen gett ut en bok med beskrivningar på olika handarbete (den har jag helt missat) men i samband med detta fick hon frågan av en kvinnlig journalist om hon hade hört talas om förspilld kvinnokraft. Elin Ek, hon bemöter detta förminskande uttryck i sin krönika, hon berättar som sin mormor som handarbetade och sålde sina alster på basarer och andra tillställningar till förmån för fattiga människor i andra delar av världen. Sedan frågar hon sig om duken som i förlängningen kanske blev en brunn i en fattig by eller en skola kan kallas förspilld kvinnokraft.

Varför kallas mäns skaparlust inte förspilld manskraft? En träsnidares alster kallas aldrig förspilld manskraft, en man som tillbringar timmar med att polera och smycka sin jänkare anses inte töntig, men en kvinna som stickar, virkar, broderar eller väver anses som både tråkig och töntig. Elin Ek ger också loppisexemplet. Inte säljs männens alster ihopklumpade i en påse märkt allt för 20 kr.
Det som jag tycker är allra värst, det är att det är vi kvinnor som inte värderar kvinnors arbete. Männen bryr sig inte alls om några grytlappar eller handbroderade lakan, men vi kvinnor, varför skäms vi över vad våra mormödrar och andra kvinnor har gjort? Är det för att vi nedvärderar oss själva? Vi kan ju inte betala andra mer än vad vi själva tycker att vi är värda? Eller är vi bara så lättledda av marknadskrafterna att vi luras att tro att masstillverkat sänglinne med en hårt marknadsförd designers namn är bättre än ett lakan som är helt unikt och handgjort. Hade det gällt vilka andra konstarter som helst hade svaret varit givet.

Jag har själv stått och vridit och vänt på handvirkade bakelser flera gånger och lämnat tillbaka dem till försäljaren med tanken att jag virkar egna gratis när jag kommer hem. Vad det egentligen för jäkla inställning? Och så tillbaka till benämningen. Varför kallar vi det pyssel, vi reducerar vårt eget arbete till dagisnivå, som Elin Ek uttrycker sig. Det är en kunskap som inte många har, det är tid och det är faktiskt även pengar, det är inte många handarbetande som får betalt ens för materialåtgången.

Tyvärr verkar inte Elin Eks krönika finnas på webben, men köp (eller låna på bibblan) ICA-kuriren nr 11 om ni vill läsa vad Elin Ek skriver om handarbete.