Ofrivillig humor!

Ett säkert hösttecken är att min virkinspiration kommer tillbaka. Jag plockade fram koftan som jag började med i vintras. Anledningen till att den kom av sig var att den andra ärmen blev en decimeter bredare än den första, detta upptäckte jag natruligtvis när det bara var några centimeter kvar att virka på den. Nu, efter ett drygt halvår hade jag ork att riva upp och börja om. Att virka kläder är dömt att misslyckas, det är helt omöjligt att få till rätt storlekar, för mig hjälper det inte att byta virknål, det blir fel ändå...

Slutresultatet blev nog ändå rätt storlek enligt mönstret, det var bara det att jag var för lite för liten för storleken, skulle ha satsat på s/m istället för l/xl med facit i hand. Om det hade varit en LITE mer normal design på koftan hade den ju kunnat bli en present till någon, men den här skapelsenm kan minsann inte skänkas bort till någon med hedern i behåll. Först och främst färgen, vem vill ha en jeansblå kofta? Svart eller vitt hade ju varit ANINGEN mer lättburet... Och sen modellen, vem vill klä sig i något som ser ut som en bordsduk med ärmar??? Jag förstås, men det är jag nog tämligen ensam om... Och inte kommer jag att ha den på mig bland folk. Eller kanske tar jag på den på jobbet imorgon, bara för att ge mina arbetskamrater ett gott skratt... Vi får se hur humoristisk jag känner mig imorgon bitti!

Att sedan fota eländet när man är ensam hemma var en dolda-kameran-aktivitet i sig:

Framsidan var inga större problem att fota även om inte färgen riktigt stämmer.

Baksidan var lite svårare... -Lite snett.

Lite lågt...

Ganska okej med tanke på mönstret, men modellen syns inte riktigt...

Lite snett igen... Men inte fullt lika snett.

Och så lågt igen, men intre riktigt lika lågt...

Ja, det där fick duga..