Idag har vi plockat fram våran kreativa ådra och byggt snögubbe med tillhörande snöhhäst. Eller rättare sagt jag har byggt en snögubbe och en snöhäst som såg mer ut som en hund. Storasyster tyckte att det var skittråkigt och letade reda på närmaste vattenpöl att plaska i medan jag byggde snögubbar. Men jag hade kul! Bra att ha någon att skylla på, jag kan ju låtsas att det var för barnens skull jag byggde. Lillasyster sov sött i sin vagn så hon var inte heller det minsta intresserad av mitt byggande (och tur var det annars hade det inte blivit något byggt).
På eftermiddagen smet jag hemifrån, först för at handla mat till smågrisarna i källaren (marsvinen) och sen direkt till stallet. Fortfarande känns ridningen riktigt bra, däremot ska jag säga att det kändes i kroppen att jag har ridit och sprungit varannan dag fyra dagar på raken. Skulle tro att min sits var bedrövlig för både magen, ryggen och benen kändes alldeles ihåliga. Men hästen lydde och gjorde sitt bästa. Jag hittade på en egen övning, jag jobbade i en stor volt. Red 10 steg i skritt, gjorde halt i 10 sekunder, skritt 10 steg till, trav 10 steg, skritt 10 steg och så jobbade jag på så och omväxlade mellan skritt, halt, skritt, halt, skritt, halt, skritt, trav, skritt, trav huller om buller. Det var en nyttig övning både för ringrostiga mig och för hästen som ibland kan ha en tendens att bli lite stressad. Han tyckte först att det var helkonstigt att han skulle stå stilla i mer än 2 sekunder (är det så jag brukar rida kanske...), men efter en stund så accepterade han det jättebra och jag upplevde att han blev mindre stressad när han väl hade förstått att han skulle stå stilla en stund (10 sekunder är ju inte direkt någon evighet).
Kvällens oförutsedda hände när jag skulle hem från stallet. Jag hade lovat familjen att jag skulle vara hemma till middagstid kl 17. Åtta minuter i klev jag ut från stallet, i perfekt tid! Och upptäckte att jag hade punka på ett bakdäck. Det var helt platt! Stallägaren var inte hemma, hästägaren hade precis kommit hem efter en vecka i fjällen och hade ingen pump. Det var bara att börja byta till reservdäcket. För att inte stora bilen ska börja lukta häst kör jag oftast lillbilen (sambons direktiv, motorsågar och bensindunkar och annat äckligt får ligga och stinka i bilen hur mycket som helst, knappast att mina hästkläder sprider en värre odör än så, dessutom händer det faktiskt att jag tvättar dem mellan varven, det är mer än vad man kan säga om hans arbetkläder). Den bilen hade bara ett gammalt rostigt, sprucket och rundnött fälgkors som bara trillade runt bultarna på däcket. Det var bara att ringa sambon och be honom bylta på två hungriga ungar och komma till undsättning. Han var måttligt glad, framför allt när han plockade fram ett jättefräscht däcksbytarverktyg ut bilens verktygslåda, jag hade bara inte fattat vad det var för något. Som plåster på såren lovade jag att bjuda familjen på pizzerian. Väl där upptäckte jag att handväskan låg hemma (brukar inte behöva läppstiftet i stallet om jag nu hade ägt något läppstift). Mer än en timme senare än beräknat var jag så ändå hemma. Sambon han for hemifrån innan jag ens hade hunnit in genom ytterdörren och han har inte kommit hem än.
Här är reservdäcket på plats med hjälp av det medföljande däcksbytarverktyget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar