Rida rida ranka eller koack kack kack? Eller vad sjunger egentligen en korp?

Så var det måndag och riddag igen. Det gick så bra att det egentligen inte finns något att blogga om. Synd att jag inte har råd att fara på kurs om några veckor, det skulle behövas en rejäl intensivkörning så att jag får ordning på kroppen. Hur som helst var det härligt att det var så varmt att det gick att rida i ridbyxor istället för tre lager långkalsonger och täckbyxor på det... I fortsättningen blir det att ta med ridstassen till jobbet så att jag har en chans att hinna ut medan det är ljust. Nu finns faktiskt den möjligheten för det är VÅÅÅR!

I helgen när vi var ute med skotern sjöng till och med korparna. Jag säger som Caroline af Ugglas, alla kan sjunga, varför skulle inte en korp få sjunga även om han inte har världens vackraste sångröst?

Billig psykoterapi

De senaste veckorna har jag känt mig illa till mods. Jag har känt mig allmänt kass, både på jobbet och hemma, hemma delvis på grund av Jespers Juuls bok som jag skrev om för ett tag sen. Rent personligt har jag känt mig avvikande och "fel" på alla möjliga sätt och vis, ja, helt enkelt nere och lite deppig.

Så blev det mildväder och en hel helg utomhus. Som för att verkligen bevisa hur udda och avvikande jag är, kom jag efter nio i kväll (efter att vi hade badat och lagt barnen samt betalat alla räkningar -ångestframkallande bara det) på att jag skulle dra på mig skidorna och fara ut på en liten tur. Granngubbarnas fina skidspår tror jag att jag har berättat om tidigare, alltid perfekt preparerat. Men hur normalt är det på en skala att fara ut och åka skidor, i becksvart mörker utan pannlampa vid en tidpunkt när resten av Sverige kryper upp framför senaste svenska deckaren på tv? Fast när jag hade åkt en bit så kom jag på att en så normal skidtur har jag sällan gjort någonsin. Oftast brukar jag åka i becksvart mörker på översnöade skoterspår, blankis eller flödvatten mitt ute på isen. DET är inte normalt. Genast kände jag mig mycket mindre onormal och faktiskt lite mindre illa till mods inuti.

Efter ytterligare en stunds åkning kom tankarna in på mitt familjeliv och efter en stunds ältande hit och dit kom jag fram till att jag ändå är nöjd med hur mina barn artar sig, alltså kan jag inte vara helt kass som förälder.

Sista halvan av min åktur funderade jag på mitt jobb och efter en stund så hade jag kommit fram till anledningen till varför jag har känt mig så dålig trots att jag inte har gjort något direkt annorlunda än vad jag brukar och trots att mina elever faktiskt har presterat bättre än vad de brukar på ett prov som jag ganska nyligt har haft. Dessutom hann jag tänka ut en konkret plan på hur jag ska göra för att få rätsida på en del saker som har upptagit mycket tankekraft både dag och natt den senaste tiden.

Så trettio minuters skidåkning var väl investerad tid, både själsligt och ekonomiskt. Tänk vad trettio minuter hos en psykolog skulle ha kostat, och inte skulle jag ha fått lika bra svar heller! Men tänk också vad fort man glömmer. Jag vet och har vetat ända sen jag var i tonåren, att får jag inte minst 3-4 promenader, skid- eller löpturer varje vecka så blir jag alltid illa till mods och självförtroendet dippar. Att kroppen mår bra av det, det är en bieffekt, för mig är den psykologiska biten den absolut viktigaste anledningen till att röra på sig.

Dagens coolaste?

Nu var det ett tag sen jag skrev igen. Det är den förlamande kylan som gör att mina skrivfingrar stelnar till. Jag får absolut ingenting gjort, varken inomhus eller utomhus. Rent teoretiskt borde inte 30 minusgrader hindra en från att rensa garderober eller plocka undan ungarnas leksaker eller skura toan eller dammsuga men av någon konstig anledning gör den det. Huset ser ut som ett bombnedslag, vårsolen gör inte direkt saken bättre, varenda dammkorn och vattenstänk lyser obarmhärtigt i solljuset. Men inte städar jag, näää, "det är ju för kallt".

Om inte annat borde jag ju sitta och sticka för brinnande livet på lillasysters overall, så att hon hinner få någon nytta av den nu när hon behöver den som bäst. Jag har köpt knapparna (men jag råkade köpa fem istället för sex stycken). Och jag har kompletterat med ett extra garnnystan. Men inte stickar jag...

Bara för att ha något att dela med mig av till er här på bloggen så tog jag en promenad i kväll. En promenad i -26,8 graders kyla kan ju åtminstone vara något att skriva om i nästa års nyårskrönika. Hunden följde tappert med. Ungefär 200 meter. Sedan fick jag vända om och gå hem med henne. Själv fortsatte jag tappert rundan varvet runt. Jag ljuger inte, det var faktiskt riktigt skönt. Det gäller bara att gå tillräckligt fort. Och givetvis att ha tillräckligt mycket kläder. En fördel med att vara ute i kylan är att det går åt någon extra kalori. Hur många vet jag faktiskt inte. Kallast idag var ändå en av mina elever som hade missat att vi skulle göra studiebesök i byabutiken på dagens hk-lektion. Han fick promenera kilometern till butiken i bara tröja. Tack och lov för ungdomarnas mössmode, den hade han i alla fall inte glömt!Termometeren visade på obarmhärtiga -30,4...

Två vårtecken och lite skapande!

Vad föreställer konstverken? Hitta hunden, apan och björnen!

Man blir så hungrig när det är kallt! Därför blev det kakbak ikväll när sambon for iväg för att fixa till bilen. En kakdeg går superfort att köra ihop i matberedaen men storasyster som hatar allt som låter illa garderade sig och lillasyster med höselkåpor så fort jag tog fram matberedaren. De satt på tills jag hade gjort degen färdig och ställde tillbaka den i skåpet igen! Lillasyster satt i barnstolen och tjöt (som hon alltid gör medan jag och storasyster bakade gubbar och apor och allt möjkligt och omöjligt annat. Sen blev det så klart fika med mjölk till kvällsmat.

Jag gjorde två små vanliga mördegar, en brun och en vit. Det här är ett bra grundrecept som ger lätthanterlig deg och goda kakor: Lagom stor sats också om man vill göra lite kreativa former, man hinner inte bli så less att baka ut den! Och skulle man bli less är det ju bara att trilla ut dem till två länga "snören", tvinna ihop dem och skära till småkakor. Vill man vara ännu mer kreativ färgar man en del av den via degen med karamellfärg!


Ätliga "modellera"-kakor


Här ska ni identifiera två ormar, två bilar, en häst och en giraff!



Vit deg:

  125 g smör
½ dl socker
2½ dl vetemjöl
1 tsk vaniljsocker

Brun deg:
125 g smör
½ dl socker
2 1/4 dl vetemjöl OBS mängden!
2 msk kakao
2 msk O'boy

Blanda alla ingredienser till resp deg i meberedare (om du börjar med den vita degen slipper du diska emellan). Forma kakor i valfri form. Grädda i 175 grader ca 12-15 minuter eller till de vita delarna är gyllenbruna. Låt kallna på plåt. Förvara ev överblivna kakor i tät burk.


Förresten, är det någon som är nyfiken på de två vårtecknen?

Det första var att två stackars småfåglar satt i ett träd och sjöng när jag for till Ica på lunchen. Det andra är att vår skäldpadda, "hon" Hugo, har lagt sex ägg idag. Det brukar hända på vårvintern varje år men så många som sex ägg har det aldrig blivit förr. Sköldpaddor är ju dock ganska ociviliserade djur, så¨medan sambon räddade två av äggen passade fde stolta (eller hungriga) föräldrarna på att äta upp övriga fyra ägg. Kanske det som kallas energiåtervinning?


Två söta små ägg, men även om mamman Hugo är stor så är ändå äggen gigantiska med tanke på att sex sådana här har rymts inne i henne!



En lat jävels guide till MVG i alla ämnen av Douglas Berglund

Den här boken köpte jag för att dela med mig till mina elever, det är klart att jag vill unna dem alla MVG i mina ämnen och då måste de ju få veta hur man gör! Douglas Berglund använder i stort sett samma taktik som jag själv gjorde när jag gick skolan även om jag inte hade förstått vikten av charm för att få ett bra betyg. Förmodligen är det därför jag alödrig fick ett högre betyg än 4 i något ämne under hela min skoltid.

En lat jävels guide till MVG är en handbok i studieteknik, hur man gör för att få högsta betyg med så liten ansträngning som möjligt. I stort sett håller jag med honom i hans analys av vad det är som ger höga betyg i praktiken, bortom kursplanernas fina ord. Då handlar det om att visa engagemang och intresse på lektionerna och att lyssna på vad lärarna säger och att räcka upp handen oavsett om man har något intelligent att säga eller ej, bara man håller sig till ämnet som Douglas Berglund skriver. Om man inte har något intressant att tillföra kan man alltid be läraren att upprepa vad han/hon senast sa. Att skapa ett seriöst intryck är viktigare än man tror...Att snabbt skaffa en känsla för vad ett ämnesområde handlar om i stora drag är ett anat hett tips. Att uttrycka sig säkert i tal och skrift är ovärderligt.Hur man läser en bok utan att läsa den genom att läsa recensioner/sammandrag samt början, vändpunkt och slut. Ja, det finns många praktisaka råd om hur man överlever skoltiden i den här boken.

Däremot känner jag mig lite kluven till om jag ska använda den här boken i min undervisning eller ej. Visserligen så ligger det faktiskt mycket i vad Douglas Bergkvist skriver, det underlättar om man har en seriös attityd och om man ägnar sitt pluggande åt rätt saker så kommer det att märkas på betygen. Samtidigt så är det inte så enkelt att det räcker med att bara verka engagerad för att få höga betyg i skolan. Och det skriver faktiskt Douglas Bergkvist också på flera ställen i boken, att det är inte så att man kan få MVG i allt utan att anstränga sig, utan det gäller att lägga energin på rätt saker.

Det jag funderade på när jag läste boken var huruvida jag ska använda den med eleverna eller inte. Är det rätt att som lärare lära ut hur man med minsta ansträngning fixar ett högt betyg? Eller är det just det en lärare ska göra, hjälpa eleverna även med de mest elementära grunderna till hur man skaffar höga betyg? Jag har ju faktiskt inget egenintresse av att eleverna ska sitta i flera timmar och plugga utan att sen lyckas på inlämningar och prov. Och sen är det faktiskt så att de eleverna som har höga betyg, de har redan förstått det som Douglas Berglund försöker förklara.

Hur det än är med de moraliska aspekterna av den här boken så är det en humoristisk, lättläst och underhållande liten bok som man kan läsa med behållning och igenkännande även om man har lämnat skolvärlden. Allra mest gillade jag kapitlet om hur man vinner i luffarschack, det skulle jag ha haft stor användning av under min skoltid!

Din kompetenta familj av Jesper Juul

Den här författaren har jag hört talas om genom jobbet, förut när jag har gått olika utbildningar tillsammans med förskollärare och senast för någon vecka sedan när kuratorn på jobbet talade varmt om honom. Jesper Juul är familjeterapeut och han har skrivit böcker om barnuppfostran och familjeliv tidigare, Konsten att säga nej och Ditt kompetenta barn. Det är boken Ditt kompetenta barn jag har hört talas om mest sedan tidigare. När den här boken stod på bibliotekets nyhetshylla så passade jag på att låna hem den.

Boken är en fackbok Jesper Juul skriver om familjer och barn utifrån sin yrkesroll och precis som titeln säger så inriktar sig den här boken mot familjeliv. Här avhandlas mycket av det vi råkar ut för i vårt liv hemma men framför allt står konflikter av olika slag i centrum. Några exempel på kapitel i boken är Ansvar eller lydnad, Gränser, Trotsåldern-finns den?, Aggressivitet, Oro, Barns behov av uppmärksamhet och boken avslutas med kapitel om gemensam vårdnad och Vi och våra rådgivare-konsten att ta emot råd. Jesper Juul skriver enkelt och lättfattligt om sådant som alla som lever i en relation med andra människor kan känna igen sig i och han tar upp problem och konflikthärdar som det är lätt att känna igen sig i. Men han ger också många konkreta råd och exempel på hur man bör agera som vuxen i de olika situationerna.

Den kompetenta familjen ger mig som förälder många tankeställare och jag hinner både känna mig som världens bästa och världens sämsta förälder under de timmarna som det tog mig att läsa boken. Tyvärr kände jag mig mest illa till mods efter att läst ut boken. Jag tror att det har med bokens dramaturgi att göra, alltså i vilken ordning de olika kapitlen är indelade. I början av boken känns det lösningsorienterat och jag får konkreta råd kring hur jag ska hantera familjelivets olika konflikter men någonstans så känner jag att Jesper Juul tycker att alla föräldrar mest gör fel i samspelet med sina barn. När han dessutom avslutar boken med råd om hur man hanterar gemensam vårdnad och skilsmässa och hur man bör förhålla sig när familjen behöver gå i terapi så känns det rätt hopplöst. Det verkar som att alla familjer förr eller senare kommer att genomgå skilsmässa och att alla barn kommer att behöva psykoterapeutisk behandling.

Det värsta av allt varr att jag började tvivla på mitt eget liv efter att ha läst boken. Jag funderar på om jag kommer att ge mina barn framtida psykiska besvär på grund av de val jag har gjort under deras spädbarnstid. Kommer de att sluta som anorektiker för att de råkar växa upp med en mamma som är en engagerad pedagog, och dessutom inom hemkunskap? Och när kommer vi att skilja oss- vårt förhållande som jag har upplevt som tryggt och relativt normalt, när ska det rasa? Jesper Juul får helt enkelt det konfliktfyllda och problematiska att verka normalt. Om jag hade läst boken i ett skede av livet att jag verkligen hade upplevt problem i familjelivet tror jag att jag hade uppfattat Jesper Juuls råd annorlunda, men mitt råd måste ändå bli att läs inte böcker om familjeterapi och barnuppfostran vid de tillfällena i livet när du inte upplever att du har problem med de bitarna.

Trettio grader kallt

Det är kallt! Det är det minsta man kan säga, termometern visade på -29,8 grader i morse när jag steg upp. Jag frös, bilen frös - tack och lov att vi har ett garage. Men elräkningen den här månaden vågar man väl inte ens öppna...

Det finns dock ett ljus i tunneln. En milstolpe är passerad. För första gången var det faktiskt fullt dagsljus när jag för hem från jobbet idag. Det var stort! Det finns faktiskt hopp om vår även om man inte kan tro det när man ser termometern!

Världen genom storasysters ögon

Storasyster har lärt sig att använda min mobilkamera så nu springer hon omkring och fotar allt som hon tycker behöver förevigas. Fotoexperterna brukar påpeka att vi amatörfotografer ofta fotar på för långa avstånd. Det gäller dock inte storasyster, hon går väldigt nära, många av hennes bilder är tagna på så kort avstånd att de bara blir röda eller vita.

Barnvagnen

Hunden

Pottan

Rumsbordet

Lillasyster

Också lillasyster... Inte alltid så lätt att veta vad som är upp och ner!

Skäldpaddorna

Jokern av Markus Zusak

Markus Zusaks stora genombrott kom för några år sedan med Boktjuven. Trots att den boken finns i klassuppsättning på jobbet så har jag inte kommit mig för att läsa den. När den här boken fanns med i bibliotekets nyhetsbrev så tänkte jag passa på att läsa den först. Jag är ju än en gång inte en person som "begränsar mig" till att läsa böcker i "rätt " ordning om det inte tydligt framgår av baksidestexten att boken ingår i en serie som ska läsas i följd (förresten är inte ens det ett skäl för mig att läsa böckerna i följd alltid...).

Jokern utspelar sig i en liten håla i Australien. Ed och hans vänner Marv, Ritchie och största kärleken Audrey (som är för god vän för att kunna bli en flickvän) är de som blev kvar bara för att de inte har kommit sig för att göra något annat. Deras liv består av öldrickande och kortspelande. De är riktiga loosers. Ända till de en vacker dag råkar avstyra et bankrån. Ed blir känd i den lilla hålan och några dagar efter rånarens rättegång får Ed ett spelkort, ruter Ess, med tre handskrivna adresser på. Ed får chansen att förändra främmande människors liv. Hur Ed löser utmaningen ska jag inte berätta här.

Det här är en bok som lite påminner om Skicka vidare om ni har läst boken eller sett den filmen. Den handlar helt enkelt om hur man som alldeles vanlig tråkig människa faktiskt kan bidra till en bättre värld och dessutom få ett rikare liv på köpet. Ett väldigt fint och tänkvärt budskap. Boken är ganska mysig och lite smårolig. Jag gillar Ed, även om han är en antihjälte är han en kille som redna från början är modig och som vågar säga vad han tycker, annars skulle han aldrig ha lyckats avstyra bankrånet som startar hela händelsekedjan. En bra och tankeväckande bok som gick hyfsat fort att läsa även om den är ganska tjock. Ett litet minus för slutet som faktiskt var ganska långsökt....

Matig minestronesoppa med bacon 4 port

Har ni sett Icas Billiga veckan-matsedlar? I en av dessa hittade jag det här receptet (men lite har jag som vanligt förbättrat det...). Det blev en väldigt matig och smakrik soppa. Perfekt barnmat också, lillasyster åt tre portioner + våfflor. Storasyster plockade ut makaronerna och morotsbitarna men dissade bönorna. Sambon, som i vanliga fall brukar dissa soppa helt och hållet klämde två portioner trots hägrande våfflor till efterrätt. Snabblagad var den dessutom. Pröva!

1 pkt bacon

1 morot

1 palsternacka

1 purjolök

vatten

1 grönsaksbuljongtärning

1 pkt krossade tomater

1 dl bruten spagetti eller makaroner

1 burk vita bönor i tomatsås

2 tsk torkad basilika

salt och peppar

Klipp bacon i mindre bitar och fräs det i sitt eget fett i en gryta.

Skala och skär morot och palsternacka i små kuber eller slantar. Strimla purjon. Fräs rotsaker + purjo  med baconet i grytan.

Späd med vatten så att det täcker det frästa. Smula ned buljongtärning och häll på krossade tomater. Låt sjuda ca 5 minuter.

Tillsätt pasta och vita bönor och låt sjuda tills pastan är mjuk. Krydda med basilika, salt och peppar.Servera med gott bröd.

Munnen rörs men inget hörs :-)

Man kan tro att det är skrivkramp jag har drabbats av när man tittar här på bloggen den senaste veckan, men närmare bestämt så är det faktiskt rösten jag har tappat. I kombination med lite allmän hängighet så har orken att skriva inte riktigt funnits. Brist på saker att skriva om har det däremot inte funnits. Jag har hunnit med både en bokcirkelträff, ett femtioårsfirande och en sväng till stallet sen jag senast skrev.

Bokcirkelträffen, den var i fredags och jag skyller mest på den att jag vaknade på lördag morgon nästan helt utan röst. Att ha timmeslånga genomgångar på varje lektion under en hel dag med lite halvrosslig hals och sen toppa dagen med flera timmars oavbrutet surrande, det blev helt enkelt för mycket för mina stackars stämband. Boken vi hade så väldans mycket att prata om, det var Svartvintern av Marianne Cedervall. Jag skrev om den boken här på bloggen redan i somras, därför får ni kolla länken om ni vill veta vad jag tycker om själva boken. Det var jag som föreslog att vi skulle ha den som bokcirkelbok, men inte hade jag trott att det skulle finnas så mycket att diskutera i den. Det verkade dessutom som att vi alla tyckte om boken, det är inte så vanligt att vi har samma åsikt om hur bra böckerna vi läser är. Att vi alla är norrbottningar och att boken utspelar sig i Tornedalen var visseligen en anledningen till vårt eniga "Gilla", men vi kom också fram till att de böckerna som vi alla har gillat har haft starka kvinnor som gemensam faktor och sådana finns det gott om i Svartvintern.

Femtioårskalaset, det var min morbror som egentligen fyllde år redan förra året, men i lördags fick han sin present av oss syskonbarn med respektive. Det blev en heldag med minigolf, så passande att födelsedagsbarnet själv var den enda som slog en hole-in-one (!), bowling, tydligen använder man samma muskler när man rider som när man bowlar för jag har faktiskt sluppit träningsvärk (!) och till sist blev det en trerätters middag, eller skulle ha varit en trerätters, vi som uppvaktade orkade inte pressa ner någon efterrätt (!) men det är ju ett bra betyg till varmrätten istället. Tyvärr kunde jag inte bjuda på något fyrfaldigt leve för födelsedagsbarnet, jag var faktiskt nästan helt tyst hela dagen. Eller rättare sagt så pratade munnen på som vanligt, det var bara det att det inte kom något ljud ur den.

Stallturen, den gjorde jag alldeles nyss. Idag har rösten kommit tillbaka nog mycket så att jag har kunnat jobba, men kroppen var riktigt sliten när jag kom hem efter en arbetsdag (egentligen skulle jag nog ha varit hemma idag). Stallturen blev därför kort, vi tog en liten promenad med grimskaft och det var alldeles nog, innan jag var tillbaka i stallet kändes benen som urlakad lutfisk eller nåt. Rösten, den lämnade jag nog också kvar där i stallet men jag försöker kurera mig med en kopp med mintte.

Temugg med urdrucket mintte (observera snorpappret i bakgrunden)

Lässugen

Åh, jag är så lässugen men jag vet inte vad jag vill läsa! Nu har nämligen lillasyster fått flytta ut ur vårat sovrum och in i den angränsande alkoven. Det innebär att jag för första gången på nästan tre år kan ha sänglampan tänd på kvällen. Problemet med brist på koncentrationsförmåga finns dock kvar och det gör att min nästa bok hör ihop med en massa inten. Det får inte vara för långt, inte för segt och inte för ytligt utan helst lättsmält men ändå tänkvärt. Någon som har något lästips?

Igelkottens elegans av Muriel Barberry

Den här boken har legat på soffans armstöd ända sedan före jul. Jag köpte den för att ha lite trivsam julläsning och den räckte betydligt längre än så...

Boken handlar om Renée Michel. Hon är portvakt i en flådig överklassfastighet i ett av Paris finaste kvarter. Hon älskar "fin" mat, konst, musik och litteratur men det är hennes väl bevarade hemlighet. Utåt sett är hon asocial, sur och "enkel". Hon köper hem sådan mat som hon tänker sig att en portvakt ska tycka om men längst ner i kassarna under morötterna och kålen gömmer sig gåslever och andra delikatesser. Den stuvade vitkålen och köttgrytan göder hon katten med medan hon själv frossar i betydligt finare mat. I rummet närmast ytterdörren står en tv påslagen med skräniga såpor och talkshows medan hon sitter längre in i lägenheten och tittar på djupa filmer eller läser världslitteratur. Men givetvis kan en sådan hemlighet inte vara för evigt. När hon lär känna grannflickan Paloma, som har bestämt sig för att till våren ta livet av sig och sätta eld på familjens lägenhet, samtidigt som en av de andra lägenheterna i huset byter ägare sätts hela hennes hemlighet på spel.

Som ni förstår med tanke på hur lång tid jag har hållit på att läsa den här boken så upplevde jag den inte direkt som någon bladvändare. Hela bokens idé störde mig, varför skulle inte en portvakt kunna ha finkulturella intressen? Jag tyckte dessutom att boken var rätt seg, det tog 3/4 av den innan vändpunkten kom. Samtidigt så har den hållit mitt intresse så pass levande att jag ändock läste ut den. Med facit i hand så är jag glad att jag gjorde det, slutet var nämligen riktigt bra. Men som så många andra gånger på senare år, så tycker jag att boken var för lång. Man hade kunnat kapa en del i de första 3/4 utan att budskapet hade gått förlorat. Då hade jag nog orkat med den bättre.

Sammanfattningsvis kan jag säga att läs boken om du känner för en långsam och eftertänksam bok, det finns faktiskt en del tänkvärdheter i den. Språket är också vackert. Däremot känns paradoxalt nog miljön ganska sjabbig trots att den utspelar sig i en av Paris mest överdådiga miljöer. Man får liksom se överklassen bakifrån på ett ovanligt sätt. Baksidestexten pratar om att det är en rolig bok, kanske är det så enkelt att jag känner till bokens miljö för dåligt för att se satiren och humorn i den?