I fredags var jag på bokcirkel igen! Som vanligt var det god mat, en kryddig linssoppa med pitabröd och hummus och kladdkaka till efterrätt. Traditionsenligt var det också massor av prat om allt mellan himmel och jord men ovanligt mycket jobbprat faktiskt. Den här gången hade vi bestämt oss för att läsa en novellsamling, Jonas Karlssons Det andra målet. Den visade sig vara lite knepig att få tag på, den tog nämligen slut på förlaget precis när vi skulle köpa den. Dessutom fanns den bara i något enstaka ex på biblioteken i hela kommunen. Lösningen för mig blev att ladda hem den som e-bok från bibliotekets sajt. Det var premiär för att läsa bok på skärm för mig, har bara laddat hem kokböcker i det formatet tidigare. Det gick faktiskt över förväntan att läsa skönlitteratur på skärm, men det var ett misstag att tanka hem den i den stationära datorn istället för laptopen.
Boken innehåller ett femtontal ganska korta noveller. Vissa ganska obegripliga, andra riktigt bra. Det som retade vissa av mina bokcirkelvänner och tilltalade en del var att det fanns någon sorts luddig tråd mellan de olika novellerna. En röd tråd som anar men inte riktigt får fatt i. Flera av personerna och platserna i novellerna återkommer flera gånger. Jag känner mig kluven till bokens upplägg, idén med kopplingar mellan novellerna är kul, men Jonas Karlsson balanserar på fel sida om en gräns hela tiden. Gränsen mellan att låta läsaren tänka själv eller att lämna honom i sticket och få honom att känna sig dum. Tyvärr kände vi oss mest dumma som inte lyckades fånga den röda tråden.
Det fanns några riktigt bra noveller i samlingen, till exempel om pappan som vann på dagisets lotteri men blev av med vinsten till en annan pappa. Eller den nyblivna pappan som skulle hjälpa sin fru och valde mellan att laga en trasig porslinsfigur eller att ta reda på disken under den korta stunden som bebisen sov. Givetvis valde han fel. Eller hade han över huvud taget kunnat välja rätt? Novellen om pensionärerna som iakttar sin skumma granne fastnade också i minnet. Till slut kommer polisen, men vem är egentligen skummast, de som spionerar eller den som blir spionerad på? I sista novellen knyts trådarna ihop till en väldigt lös rosett, fortfarande är dock frågetecknen många.
Det här är ingen bok som jag skulle rekommendera, men den gav mig en del att fundera över och det gillar jag ju. Jag tyckte att den passade bra som bokcirkelbok för det fanns väldigt mycket att prata om och boken kändes faktiskt bättre efter diskusionen än innan trots att ïngen av oss var helt förtjusta i novellerna och ingen av oss kände att vi förstod den riktigt.
Om du är nyfiken på mer om hur vår bokcirkel fungerar kan du läsa mer här där min bokcirkelkompis "En bok om dagen" har skrivit om vår bokcirkel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar