Skräckens skidtur

Jag skaffade mitt första par vallningsfria skidor när hunden var valp. Tanken var att vi skulle kunna åka ut på skidturer och att hon skulle kunna prova dra ibland. Att jag skulle bli skidfrälst och hunden en riktig pärla i dragselen var inget jag hade trott då. Det första paret skidor var så gott som uppnött efter 4-5 vintrar, så nu ingår faktiskt två par längdskidor i mitt "stall" och jag lyckas faktiskt riktigt ofta med vallningen!

Ända sedan dess har jag ihärdigt försökt frälsa alla mina bekanta att också börja åka längdskidor, det skulle vara så kul med en skidkompis!!! Denna vinter lyckades jag. Brorsan och svägerskan Å har skaffat längdskidor! Jag är som ni säkert har märkt ett stort fan av att åka på isen, framför allt för hundens skull, dessutom är det bekvämt att kunna spänna på sig skidorna och åka direkt från ytterdörren. Jag brukar ofta åka när det är mörkt, ibland med pannlampa, men oftast i kolsvart mörker.

Igår skulle svägerskan Å inviga sina nya skidor. Givetvis övertalade jag henne att vi skulle åka på isen. Det var bara det att det var stenhårt på isen, så hårt att jag några timmar tidigare hade sparkat med bebisen i sparklådan där. Det innebar att det var skitsvårt att åka, skidorna for som Bambis ben på isen. Dessutom var det en kolsvart kväll, inte minsta tillstymmelse till måne eller någon annan ljuspunkt. Förutom två bilar (?) som körde omkring på isen... Vi åkte ca 2 km innan vi vände. Å var smart, hon tände lampan på sin mobiltelefon och klämde fast den innanför mösskanten! När vi vände hade nog bilarna upptäckt våra svårigheter, så de kom och körde efter oss och lyste åt oss, så då gick det betydligt bättre att åka. TAck för det bilarna!

Nu är jag mest orolig att jag har lyckats avskräcka den enda skidkompisen jag har haft. Jag har haft dåligt samvete hela natten över att jag inte tänkte ut en roligare skidtur när det var premiär och allt. Inte ens semlorna som vi åt när vi kom tillbaka smakade bra, jag råkade nämligen sockra dem så mycket att de smakade illa :-(