I grevens tid

Jag har ju haft några schalprojekt den senaste tiden. Nyss blev den sista klar, och tur var det för jag ska ha den på mig på bröllopet vi ska på imorgon. Jag har virkat och virkat som en galning ikväll. Långst ut ska man trä på pärlor som man virkar fast och det tog TID. Det behövs ett stort nålsöga för att trä på dubbla garner på en nål, och det krävs ett fint nålsöga för att trä på pärlor på en tråd. Jag hade en nål som passade båda kriterierna någorlunda, men det blev nog för tufft för den, för efter en fjärdedel av allt som skulle "pärlas" gav nålen upp och gick sönder. Eftersom jag inte hade någon mer nål som passade så blev det bara pärlor på en bit av sjalen.

När jag hade blivit klar med mitt mästerverk så skulle jag bara plocka undan. Gissa vem som inte hade satt fast locket på pärlburken ordentligt? Exakt! ALLA pärlor på golvet... Det är så typiskt, det var bara att börja städa.

Sjalen är virkad med något som kallas kärleksknutar, det är kul att virka för det går extremt snabbt när man väl har kommit på hur man gör. Modellen är likadan på alla sjalarna jag har gjort den senaste tiden, däremot har jag experimenterat lite med olika garner. Den är virkad av ett mohair-garn, alltså ett lurvigt garn och så har jag låtit en turkos glittertråd löpa med hela tiden. Sedan har jag gjort en av vinrött lurvigt garn av akryl och polyamid, ett garn med otroligt fin lyster i sig själv, dessutom sticks det inte, en klar fördel gentemot ullgarner av olika slag, de sticks jämt, även de mjukaste. Den första sjalen gjorde jag av ett tjockt "olurvigt" garn, den blev helt annorlunda och med mer tufft stuk än de andra.

Jag älskade honom av Anna Gavalda

Anna Gavalda var en väldigt trevlig bekantskap för mig tidigare i höst när jag läste Tillsammans är man mindre ensam, så när jag trillade över Jag älskade honom så hade jag väldigt höga förväntningar. Kanske är det mina höga förväntningar som gör att jag inte är så begiestrad av den här boken. Att den var barmhärtigt tunn och att temat verkade ovanligt och intressant när jag läste baksidan skruvade ytterligare upp mina förväntningar.

Boken handlar om Chloé som precis har blivit lämnad med sina två söner av sin man. Hon söker tröst hos sina svärföräldrar och tillbringar en helg ensam med sin svärfar Pierre, en person som hon alltid har upplevt som formell och reserverad och det är en person som Chloé inte har någon kontakt med. Men under helgen så tvingas Chloé tala med sin svärfar och han berättar sin livs historia för henne.

Idén till boken är bra tycker jag. Jag har aldrig förr läst eller sett någon historia som behandlar relationen mellan en kvinna och hennes svärfar. Och även i verkligheten - hur vanligt är det att svärfäder och svärdöttrar har någon riktigt djup relation?

Men trots att svärfar har en intressant historia att berätta så blir jag inte gripen. Jag upplever boken som alldeles för "pratig". Det är för att Anna Gavalda har valt att låta sina huvudpersoner berätta historien själva, med undantag för några korta meningar som berättar vad de gör så består boken bara av dialog och det får mig att tröttna.

Jag tyckte att den här boken var ganska tråkig att läsa, men nu när jag har harvat mig igenom den så kan jag ändå tycka att den nog var läsvärd. Om man orkar.

Mellandagsrea

De senaste vardagarna har jag tillbringat trängandes på sta'n. Vi människor är lustiga, först trängs vi och stressar massor före jul på alla affärer för att hitta bra julklappar till våra nära och kära, sedan får vi en massa grejer på julafton och sedan trängs vi på sta'n under mellandagarna för att köpa ännu fler prylar. Snacka om att uttrycket "mycket vill ha mer" stämmer!

En mörklila skönhet, jag knep den sista, annars skulle den ha fått en kompis.

Det har stått en del i tidningarna om att säljsajter på nätet översvämmas av julklappar som folk vill sälja. I en undersökning, jag tror att det var i Aftonbladet jag läste det, så tyckte ungefär hälften av de tillfrågade att det var helt i sin ordning att sälja julklappar som man har fått. Det tycker inte jag. Om det är så att man vill välja sina prylar själv för att vara säker på att få exakt det man vill ha, då ska man avsäga sig julklappar redan före jul. Det är respektlöst att sälja sådant som människor som tycker om en har lagt ner tid, tankemöda och ibland mycket pengar på.

Två polkagrisar, de är julröda och det vita är glitter, även om det inte syns på bilden.

Åter till rean. Jag brukar alltid handla julpynt på rean. Det är så kul att hitta grejer när man tar fram julsakerna i advent som man inte visste att man hade. Nästan som julafton i förväg! Dagens skörd blev 4 pumlor. De har redan hittat sina platser i granen.

En virkad fågel köpte jag med baktanken att den kanske kan inspirera till att försöka tillverka en egen variant.

Julklapparna

Nu när julklapparna är levererade till rätt personer ska jag berätta vad jag har knåpat med under hela december. Däremot har jag inga bilder av dem, tänkte att jag skulle fota allt och lägga ut det här efter jul, men jag tyckte att jag hade så god tid på mig att jag skulle hinna senare. Då hade jag glömt det.

Bebisens kusin, lillasyster S, fick en mössa som jag hade virkat. Dessutom gav jag mig in på att skriva hennes namn på mössan, och det var inte så enkelt som jag hade trott att det skulle vara. Mössan var i sjuttiotalsretrofärger, brun topp, ganska mättat gult mittenparti och röd text. Jag vet inte om den passade, det var lite svårt att veta hur stor jag skulle göra den, jag är en trial and error-människa när jag stickar och virkar, alltså jag provar mig fram till rätt storlek, och det är ju lite svårt när det är en julklapp. Istället gjorde jag så att jag provade på mig själv och bebisen. När mössan var för liten för mig men för stor för bebisen bestämde jag mig för att den borde bli ungefär lagom. Förutom en hemvirkad mössa fick båda systrarna en prenumeration på Bamse och storasyster S fick även en ABC-bok av Jan Lööf. Snacka om jag har fastnat i retro-träsket.!

Svägerskorna H och C fick var sin sjal, svägerskan C fick dock sin på juldagen, hann inte träffa henne efter att jag hade virkat sjalen färdigt. Jag håller på att virka en likadan till mig själv, den ska jag ha på nyårsafton när vi ska på bröllop. Om den hinner bli klar, vill säga. Svägerskan H fick en svart i ett ganska grovt garn, och svägerskan C fick en vinröd i ett ganska tunt, lurvigt garn med mycket glans. Min egen blir svart och lurvig med turkos glittertråd (silvertråden var slut, men det blir ganska häftigt med turkost).

Det värsta med att ge bort hemmagjorda saker till julklappar är att jag får så dåligt samvete i efterhand. Medan jag tillverkar grejerna känns det så kul, men när jag väl har gett bort det så känner jag mig så taskig över att jag tvingar på mina nära och kära mina pysselalster. Så den här årstiden bestämmer jag mig varje år att jag inte ska ge bort en massa hemmagjort tjafs nästa jul, men ändå har jag lyckats samla på mig en massa presenter innan nästa jul har kommit. Däremot försöker jag sprida ut eländet, så att inte samma person ska tvingas på hemmagjorda grejer varje jul. Det har hittills lyckats med alla utom med svägerskan C. Hon har fått hemmagjorda grejer varje jul i många år, så i år lovade jag henne högtidligt att hon skulle slippa det, men inte klarade jag av det, nog lyckades jag sno ihop en sjal åt henne lika fördärvat innan julen var här.

Nu är det bäst att jag går och virkar om jag ska hinna min egen sjal klar före nyår...

Gott slut på er alla!

Julhelgen har varít lugn ochg skön, precis som man drömmer om att den ska vara. Julafton tillbringade vi på skärgårdsön, det är inte alla som får åka skoter till sitt julfirande. Mormor hade som vanligt lagat nästan all julmat och det mesta kom från deras egen gård, snacka om att ligga i tiden och vara klimatsmart och hälsosam, inga skumma tillsatser, plågsamma djurtransporter eller mat som har rest runt halva jorden där!

Just nu sitter jag lagom trött i benen, med en svidande haka och en fridfullt snarkande hund efter två motionspass på eftermiddagen. Det har varit en underbar vinterdag idag, med bara någon enstaka minusgrad och en gul vintersol som bara nätt och jämt har orkat lysa upp trädtopparna. Så jag tog vinterns första, men långt ifrån sista promenad på isen på eftermiddagen. Det är så himla ljust på isen när solen skiner idag blåste det inte heller något och det låg ingen snö på isen så man kunde gå överallt! Jag gick i rask takt, även för att vara mig, andra brukar klaga på att jag går fort även när jag går i långsam takt.

Plötsligt satt fötterna ihop och gick inte att flytta. Jag flög pladask ner i skarsnön med hakan. Jag gjorde inte illa mig, men när jag kände efter med handen så kom det blod, så jag förstod att den sylvassa skaren hade skrubbat upp hakan. Det var skosnöret på den ena skon som hade hakat fast i hyskan på den andra skon som hade fällt mig. Det pinsamma i historien är att det inte är första gången jag gör något likadant platt fall. Närmare bestämt gör jag minst ett varje år. Egentligen vet jag att man ska ha byxor som går utanpå skorna när man har kängor på sig eller också ska man vara extremt noga med att peta ner skosnörena innanför kanten på skon innan man går ut. Men av någon konstig anledning tror jag i början av varje vinter att det ska gå bra den här vintern och så slutar det med att jag stupar. Senast jag skulle köpa nya kängor så letade jag faktiskt särskilt efter kängor med öglor för skosnöret istället för hyskor, men det var omöjligt att hitta, åtminstone några som uppfyllde mina övriga krav också.

Dagens andra motionspass tog jag en stund efter att jag hade kommit in, då blev det en sparktur till kiosken med hund och bebis. Hunden drog i precis lämplig fart tack vare att hon hade varit ute på ispromenaden innan. Men undrar vad det betyder att vänster arm är trött efter sparkturen. Mig veterligt har jag inte sparkat med armarna...

När jag hör din röst av Stephanie Meyer

Denna vampyrserie som har blivit så omåttligt populär att den inte gick att uppbåda i hela Sverige när bokcirkeln tidigare i höst skulle läsa första delen Om jag kunde drömma. Jag kände ingen jätteönskan att läsa fortsättningen då, men när jag ramlade över del 2 på bibliotekets "senast återlämnat-hylla" så tänkte jag att vad sjutton och knep med mig boken hem.

Om jag hade varit i tonåren, för jag tror att det är så man måste läsa den här boken för att göra den rättvisa, så hade jag slukat serien i samma takt som den gavs ut, så väl känner jag mig själv, jag skulle ha älskat den. Jag förstår varför många ungdomar älskar den här boken och även andra amerikanska ungdomsböcker, men ratar svenska välskrivna kvalitetsungdomsböcker. Det har med problemställningarna att göra. Svenska ungdomsböcker är så oerhört problematiserande, författarna överträffar sig själva i att försöka rymma så många tonårsproblem som möjligt i en och sama bok. Helst ska huvudpersonen ha psykiskt sjuka, gravt alkoholiserade föräldrar som stack när barnet föddes, vara mobbad och tönt, ha kriminella kompisar som ljuger och sviker, och träffa en pojkvän som har alla problem som huvudpersonen eventuellt inte har ochg som satrular med ens bästa kompis. Då känns Bellas problem, att råka vara kär i en snygg, trogen vampyr som i och för sig kan döda en när som helst som ganska överkomligt.

Jag tycker dock ann När jag hör din röst på sätt och vis är bättre än Om jag kunde drömma. den är inte lika banal och förutsägbar som del ett, men samtidigt tycker jag att den är lite seg. Det blir aldrig lika spännande och actionfyllt som i del 1, den här boken handlar mest om Bellas vänskap med indianen Jacob. Det är inte heller någon direkt romantisk spänning mellan Edward och Bella i den här boken på samma sätt som del 1.

Utan att ha läst del 3 och 4 i serien så tror jag att den skulle ha vunnit på att vara en trilogi, det känns som att det är dags att knyta ihop trådarna och avsluta snyggt och prydligt nu. Men med erfarenhet av amerikanska tv-serier och andra böcker, så vet jag att amerikaner inte brukar gilla att avsluta historier som säljer bara för att historien skulle ha mått bättre av det, så jag misstänker att vi kommer att få se fram emot många delar i den här serien. Och gärna för mig om den kan få ungdomar att älska att läsa!

Julgran 2008

Vi var ju ute i djupsnön och jagade julgran förra helgen, men granen vi kom hem med var aningen anorektisk, så nu när snön har tinat ihop och fallit av från träden så tog vi en ny jakttur. Och jaktlycka hade vi, granen vi hittade idag är nog den finaste vi någonsin har haft, tät, kraftiga kvistar och mörkgröna barr och alldeles lagom bred så att den går in i hörnet bredvid soffan alldeles perfekt.

Är det någon som har riktigt ont om plats men som vill ha en gran så är det bara att höra av sig, det vore ju kul om även en mager gran kunde få känna sig vacker innan den blir ved. Den har också kraftiga fina kvistar och ganska jämn form, men är lite gles och som sagt, lika smal som modellen Emma Sjöberg.

Den som älskar något annat av Karin Fossum

Nu vet jag varför Karin Fossum är en av mina favoritförfattare! Jag läste många böcker av henne för flera år sedan, men sen blev jag lite less henne ett tag så det är några år sedan jag läste henne sist. Men oj, vad jag tycker om den här boken. Jag lyssnade på den som ljudbok. Det är Konrad Seijer som är polis i den här deckarserien, men varför heter polisens "hjälpreda" Skarre i "alla" norska kriminalromaner?

Två pojkar i 10-årsåldern försvinner från samma by inom loppet av en vecka. En av pojkarna återfinns och det finns tecken på att han har blivit sexuellt utnyttjad före sin död. Den andra pojken återfinns inte alls (förrän i slutet av boken). Det visar sig både vara som man tror, och inte som man tror, men det känns så otroligt realistiskt. Det här skulle kunna hända, faktiskt är det konstigt att det inte händer ganska ofta... Mer än så ska jag inte avslöja.

Karin Fossum har en förmåga att låta läsaren förstå och känna sympati med samhällets mest hatade människor, i den här boken pedofiler, och hon lyckas med det utan att ta parti för deras handlingar. Det är den förmågan som gör att jag tycker så mycket om Karin Fossums deckare. I den här boken får vi också följa paret som hittar den mördade pojken. Det här fyndet av den mördade pojken påverkar det här paret för resten av livet, och den aspekten brukar sällan deckare ta upp. Hur påverkas människor av att bli vittnen till hemska brott? Hur påverkas man av att hitta en död människa?

I den här boken funderar också Karin Fossum kring vad som egentligen är normalt, var går gränsen för sexuella övergrepp, och vad säger att just våra normer är "de rätta"?

Stormen

Igår var jag på jobbets personalfest. Kommunen hade bjudit alla sina anställda på världsunik show och julbord på Pite Havsbad. Givetvis var det kul att äta gott och att umgås med sina kollegor, framför allt nu när man inte träffar dem varje dag.



Stormen är en show som grundar sig på Shakespeares verk med samma namn, men fritt tolkat av Robert Bronett och Peter Warg. Jag skulle beskriva den som en cirkusföreställning med handling. Jag hade höga förväntningar på showen före premiären, men när folk i min bekantskapskrets hade sett den sjönk mina förväntningar drastiskt, den blev nämligen totalsågad av alla som jag känner. De tyckte att man inte fattade någonting. Jag håller inte med. Jag skulle nog vilja säga att det var i stort sett vad jag hade förväntat mig.



Precis som med opera, balett och många teaterföreställningar hjälper det till om man har en viss förkunskap om handlingen för att man ska kunna tillgodogöra sig föreställningen, det är inte som att se en film eller läsa en bok att man får allt serverat och klart. Därför kan jag tycka att det i programmet skulle finnas en resume av handlingen akt för akt, precis som det är i många operaprogram t.ex. då skulle publiken få ut mycket mer av föreställningen. Men även om jag inte förstod riktigt allt i handlingen, bl.a. förstod jag inte slutet så tyckte jag ändå om föreställningen.



Det är en häftig show med många effekter. Scenen var snyggt konstruerad, ljud och ljus var maffigt. Inledningen, själva Stormen, var riktigt häftigt tyckte jag. Vi fick se ett jättevackert trapetsnummer, tyvärr hade jag en strålkastare rakt i ögonen under hela det numret och det förstörde mycket. Ett läckert studsmattenummer (det heter säkert något snyggare på cirkusspråk) skulle inspirera varje tonåring med studsmatta på gården. En hel del trolleri och många andra typiska cirkuskonster bar handlingen framåt. Vissa nummer kändes lite "ditsatta" de tillförde inte handlingen så mycket, men i stort sett tyckte jag att det hängde ihop bra.



För att få ut något av Stormen kan man välja två olika sätt att se på föreställningen. Antingen tittar man på föreställningen som en cirkusföreställning, struntar i handlingen och njuter av en snygg show och cirkusartister i världsklass. Det andra alternativet är att man ser en som en operaföreställning eller en balett, dvs. man känner till handlingen i förväg, och fyller ut luckorna med sin egen fantasi, på det sättet blir upplevelsen ens egen och jag tror helt klart att det är så man får ut maximalt av den här föreställningen. Det kräver i sin tur en del koncentration, om man har värmt upp alltför mycket med flytande varor före föreställningen tror jag inte att man orkar fokusera sig på det sättet som krävs för att man ska få ihop handlingen. En resumé av handlingen i Stormen hittar du här.

Grattis En bok om dagen!

Givetvis var det Populärmusik från Vittula jag hade citerat i min jultävling, precis som En bok om dagen hade listat ut. Boke i sig tyckte jag var överreklamerad när den kom ut, men just det avsnittet som jag citerade i tävlingen har fastnat i mig, jag känner så väl igen min upplevelse av skolan innan jag hade förstått att skolkunskap inte handlar om min verklighet utan om någon annans.

Stort Grattis än en gång till dig, En bok om dagen, det var en välförtjänt seger, man kan väl säga att du vann på walk over, de var ingen som vågade sätta emot din gissning!! Priset kommer högtidligen att överlämnas på personligen på söndag klockan 14 tillsammans med priset från min förra tävling.

Jultävling

Tidningen Hundsport har alltid en litterär jultävling i sitt decemberummer. Det består av citat där hundar på ett eller annat sätt figurerar och sedan ska man para ihop rätt citat med rätt bok. Det är alltid jättesvårt, och ofta klarar jag inte av att para ihop rätt ens fast jag har läst böckerna och känner igen citatet. Vilken polis är det egentligen som har en gigantisk hund som heter Mellberg? Det är dock inte min fråga till er, om ni vill svara på den får ni läsa Hundsport. Men jag blev inspirerad att ha en egen litterär jultävling. Från vilken bok har jag hämtat följande citat?

Vi fick lära oss Kinnekulle, höjd 306 meter över havet. Men inte ett ord om Käymävaara, höjd 348. Vi fick rabbla Viskan, Ätran, Spyan, Gallan eller vad de nu hette, fyra kolossala floder som avvattnade det sydsvenska höglandet. Många år senare såg jag dem med egna ögon. Jag blev tvungen att stanna bilen, kliva ur och gnugga mina ögon. Diken. Små skogsåar som knappt ens skulle ha dugit till bäckflottning. Kaunisjoki eller Liviöjoki, större än så är de inte.
Samma främlingskap kände jag på kulturens område.
-Har du sett herr Kantarell?
På den frågan kunde jag svara ett klart nej. Inte fru Kantarell eller någon annan släkting heller för den delen.

Boken fick Augustpriset år 2000 och det var en bok som "alla" läste när den kom ut. Boken satte en viss ort på kartan och har dessutom dragit en hel del turister dit. Kommer ni ihåg boken?

Skriv din gissning som kommentar till det här inlägget. Du behöver inte ha en egen blogg för att vara med och tävla, välj då anonym som avsändare. Den som vinner får en alldeles egen chokladkaka modell större.

Sparklådan invigd

Jag gjorde ett nytt försök med sparklådan idag, nu var bebisen med på noterna, dessutom var jag så förutseende att jag bäddade i ordning sparklådan först, bebisen fick vara inne med sin pappa under tiden, sedan gjorde jag mig själv nästan klar, sedan bebisen, sedan hunden och

sist tog jag bara på mig själv skorna. Allt går bättre med lite övning!

Det som inte gick bättre var däremot själva sparkandet, det fina sparkföret hade nämligen bytts ut mot snösörja blandat med blåis som dessutom var sandad, så hundstackaren och jag fick verkligen med förenade krafter släpa ekipaget framåt. En rejäl motvinfd gjorde inte saken lättare direkt! Tur man har en hund som älskar att dra!

Bäddningen blev nog lyckad ändå för bebisen somnade på direkten och vaknade inte fast jag fick tjoa en del på hunden när det gick riktigt tungt.

Som vanligt tänkte jag inte på att fota medan vi höll på att sparka, så hunden fick ställa upp på att modella bredvid den sovande bebisen när vi hade varit inne en stund. Det var nog en rejält jobbig tur för hunden, för hon var inte pigg på att ta på sig selen och gå ut igen, och hon såg väldigt lättad ut när hon förstod att hon inte skulle behöva göra mer än att posera vid sparklådan.

Änglakväll

Ikväll var det dags för jobbets årliga änglakväll. Då träffas de som vill i textilslöjden och så julpysslar vi och tillverkar änglar, tomtar och lite av varje. Jag hade bestämt mig för att använda kvällen till att göra projekt färdiga, bland annat mina strumpor som jag har hållit på och stickat på i evigheter, eller i alla fall sedan i september. Antalet gånger jag har rivit upp och gjort om är många... Fortfarande är sockarna egentligen en storlek för små, men garn är ju tänjbart, så med lite våld får jag på dem på fötterna. Dessutom blev hälarna väldigt underliga, framför allt på socka nummer två. Vet inte vad jag gjorde för fel. Så här blev de i alla fall:

Projekt två, betydligt roligare, var att göra den virkade bilen klar. Jag hade bara kvar att montera dit hjulen, och nu är det gjort, annars är risken stor att det hade blivit samma fenomen som vid renoveringar, sista listen blir aldrig ditsatt. Jag började nästan tro att bebisens bil skulle få förbli hjullös, men inte det! Nu är den alldeles klar, varje tråd fästad till och med.

När det var klart hade vi inte ens hunnit fika än, så då hann jag göra ett alldeles nytt projekt också. De blev en strutängel. Med sin svarta klänning låtsas hon vara tuff och elak, men alla ser ändå att hon egentligen är snäll.

Ingen änglakväll utan trevligt sällskap och fika. R-M, som är som en ängel själv när hon stannar kvar på jobbet för att hjälpa sina kollegor att få julstämning, och många glada arbetskamrater och deras barn var där. Fikat är alltid i särklass, det var knytkalas med fruktsallad, pepparkakor, goda ostar, diverse julgodis, glögg, kaffe, te, saffransbiscotti, saffranskaka (den hade jag gjort, tyvärr blev den lite torr, bebisen behövde ny blöja precis när kakan var perfekt, så den fick grädda fem minuter för länge). Tack för en trevlig kväll alla ni som var där!

Så kan det bli

Bebisen har fått en sparklåda av sin farmor och farfar. Den har hennes pappa och hennes fastrar åkt i när de var små. Det blir perfekt att kuna fara ut och sparka med bebis och hund. Hunden älskar att dra, jag har åkt ganska mycket skidor med henne och haft henne till att dra, och nu ska hon alltså få dra både mig och bebis på sparken var tanken.

Idag var det alltså dags för premiärtur. Det började med att bebisen kräktes precis innan vi skulle fara. Det var bara att rengöra henne och ta på nya kläder. Sedan klädde jag på bebisen alla kläder, pallade upp henne i hallen medan jag letade efter hundens selar. På med hundens utrustning, det får också följden att hunden blir sjövild när hon förstår att hon ska få dra. Sedan var det bara jag själv kvar, på med täckbyxor, jacka, reflexväst, vantar och mössa.

Väl påklädd kom nästa utmaning - att få med sig fårskinn, filt, hund och bebis ut till garaget. Bebisen placerade jag i barnvagnen medan jag skulle bädda till i sparklådan. Det var lite bökigt att hitta liggunderlag och att få det mjukt och skönt i trälådan. När jag hade bäddat klart skulle jag bara bära ut sparken och sedan placera bebisen i sparklådan.

Då kände jag en karaktäristisk lukt. Bebisen hade kräkts igen. Det var bara att, med bebisen i famnen, bära in sparken igen, ropa på hunden och få henne att acceptera att det inte skulle bli någon sparktur, bära in filt och skinn, lirka av bebisen den nerspydda overallen, rengöra henne igen, få av hunden selar, få av mig själv ytterkläderna. Bebisen fick sova inne istället. Behöver jag säga att jag var genomsvettig när jag väl hade fått bebisen i säng i tryggt förvar inomhus?

En helg i snöns tecken

Fågelhuset i oktober

Det blev stugvistelse med julgranshämtning i helgen, men mest blev det snö. Sambon skottade snö hela förmiddagen här hemma, och då har vi ändå traktor ska ni veta.

Därför kom vi inte iväg till stugan förrän det hade hunnit mörkna på. Vägen dit var inte plogad de närmaste timmarna, så vi var glada över vår fyrhjulsdrivna bil, och lite oroade över hur brorsan och svägerskan Å med sin sportiga BMW skulle ta sig dit ;-). Det gick bra för oss, ända till vi skulle svänga in på gårdsplanen, där fastnade vi, med släpvagnen kvar tvärs över stora vägen. När vi klev ut ur bilen nådde snön upp till knäna, och då hade ändå min pappa varit där dagen innan, så mycket snö hade fallit på ett dygn. Som tur var kom en granne förbi med sin traktor, han skottade fram oss betydligt snabbare än vi skulle ha fixat med spade! Det roliga var att jag blev alldeles lycklig av att råka ut för en liten strapats, var nästan besviken över att inte behöva gräva i flera timmar.

På kvällen åt vi tacos tillsammans med brorsan K och svägerskan Å. Sambons syrra- svägerskan M med familj, kom också och hälsade på. Som tur var för brorsan hade plogbilen hunnit passera innan de hade hunnit komma, så det gick bra med BMW:n... Strömmen kom och gick lite som den ville hela dagen och på kvällen, precis under middagen, så blev det beckandes svart i hela byn. För att få kaffe efter maten gick vi ut och gjorde upp en eld. Det var en helt magisk kväll, fullmåne, någon enstaka minusgrad och brasans sken. Det var nästan lika ljust ute som om dagen, fast vackrare. Men himmel vad elberoende man är. Fastän man är i en stuga så blir man helt uppställd utan ström, jag skulle göra lite välling till bebisen, och inte ens det gick utan micro eller spisplatta. Till och med när man är ute och campar har man ju ström om man har husvagn, och man tänker inte ens på det.





På söndagen skulle vi hugga julgranen. Precis som jag hade förutspått så var det inte lätt. Det var så mycket snö att det nästan inte gick att köra skoter, och alla träd var helt begravna i snö. Vi lyckades till slut hitta ett träd som visade sig vara en gran, så den högg vi och tog hem. Och vi körde fast flera gånger med skotern FAST vi körde på spår där andra skotrar hade kört. Granen blev en utseendemässig tvåpoängare, men med mycket pynt och med tanke på omständigheterna blir den perfekt! Tyvärr har man ju inte sinnesnärvaro att fota när man verkligen har bra motiv, både den fastkörda bilen och det totalt nedsnöade vinterlandskapet och granen hade varit kul att ha på bild, och inget av det har jag. Granen vågar jag dock lova att den kommer, men inte idag, vi upptäckte nämligen just nu, när jag frågade sambon efter den, att den är kvar i stugan.

Fågelhuset idag (fågelhuset är den lilla snöhögen bredvid lyktstolpen)

Trevlig Lucia!

Här kommer en bild på en liten tomteflicka. Helgen ska tillbringas i stugan där vi bland annat ska inviga våran nya skoterpulka, det blir premiärtur för bebisen också. Sedan måste vi ta oss ut på julgransjakt, det kommer nog att bli som att köpa grisen i säcken, det är så mycket snö på träden att det kommer inte att bli enkelt att se hur granarna ser ut. Och inte blir det enkelt att komma åt dem heller, det blir till att pulsa fram i djupsnön.

Luciatåg och besök

Jag och bebisen skulle se på skolans luciatåg idag. Bebisen brukar alltid vara jättesnäll när vi är borta, så jag var inte det minsta nervös över att ha henne med till kyrkan. Men tji fick jag. Jättetrött var hon, hade inte sovit på hela dagen, och luciatåget var kul ungefär 5 minuter tyckte bebisen. Sedan började hon gråta. Hon tyckte att luciafirande var riktigt skittråkigt. Tjugo minuter lyckades jag stå längst bak i kyrkgången och underhålla henne medan jag försökte titta och lyssna på musiken med ett halvt öra. Sedan gav jag upp och smet hem. Men luciatåget var det bästa jag har sett och hört på länge! Bra låtval och jätteduktiga sångare. Riktigt, riktigt duktiga var de! Och lite julstämning hann jag ändå få under tiden jag var där. Och kul var det att träffa elever och jobbarkompisar en sväng.

På kvällskvisten kom kompisarna A och C med lilla L och hälsade på. Lilla L som är drygt 1,5 år tyckte att bebsens leksaker var jättespännande, för att inte tala om ljuslyktorna som jag har i trappen. Det gäller att passa på att ha småpryttlar framme nu, snart är det över med sådant för vår del! Kul att få besök var det och vi hann planera många skoterturer i vinter!

Zooet i vinterskrud

Som ni ser har bloggens sidhuvud fått lite julstämning, och givetvis är det ett pepparkakszoo ni kommer att besöka de närmaste veckorna. För övrigt kan jag meddela att en av de vise männens kamel tyvärr bröt benen häromdagen. Han får tillbringa resten av julen i liggande ställning.

Vinterkyla

Svägerskan C ringde i går förmiddag och ville ta en promenad. Givetvis kunde hunden och jag offra oss fölr en promenad, även om termometern visade på -17 grader. Det var bara att klä på sig. Hunden, som är av det mer frusna slaget, fick på sig ett täcke, och på mig själv blev det både långlasonger och täckbyxor.

Bebisen ville jag skona från kylan, nog för att man kan klä på henne till hon liknar en stoppad korv, men eftersom sambon är ledig för säsongen nu så skickade jag iväg sambo och bebis ut på en åktur. Sambon fösöker få ordning på en gammal skoter som inte vill gå, så de tog en tur till motorslipen. Sedan for de till bebisens farmor, det gjorde succé att farmor och faster fick rå om bebisen utan sin mamma. Med sig hem från farföräldrarna hade de med sig sparklådan som bebisens pappa åkte i när han var liten. Men lite ny färg kommer den att bli en riktig pärla i vinter.

Åter till skogspromenaden. Det är alltid vackert ute när det är kallt så vi njöt verkligen av att få frisk luft. Det var nysnö så vi såg spår av både ekorre, råtta, rådjur och hare på den korta promenaden vi tog. Men det bästa var att få komma in och dricka en kopp varmt te och få en pratstund. Jag bjuder på några bilder från promenaden.

Idag har jag och svägerskorna Å och C varit på sta´n och handlat lite julklappar. Bebisen fick en present av sin moster, ett par jättetuffa byxor och en tröja. Den har vi redan tjuvöppnat och provat, det satt perfekt. Några julklappar blev det och en av de hemgjorda blev faktiskt färdig nu i kväll. Synd att jag inte kan visa den, jag blev riktigt nöjd! Nu har vi inte många julklappar kvar att fixa. Det känns både skönt och trist. Någon dag ska saambon och jag ta en tur till grannstaden och fixa de sista sen kan det bli jul när som helst. Hoppas bara att det blir stadig is på havet till jul så att vi kan fira jul med min mormor och morbror på skärgårdsön.

Pysseltidning

Har ni sett den här tidningen i butikshyllorna? Jag tycker att det finns alldeles för få tidningar med blandat pyssel, alla är så nishade mot handarbete, scrapbooking osv, så när jag såg den här tidningen kunde jag inte motstå den. Den utlovar allt från scrapping till snickeri, men det mesta är sådant som man redan känner till. Fördelen är att det är relativt enkla saker som även den mest orutinerade pysslaren kan fixa, men jag jag tyckte att flera saker var ganska B-iga och mycket är klassiskt julpyssel som jag tror att många redan har provat på.

Med tanke på innehållet tyckte jag att tidningen var relativt dyr, så därför kände jag mig ganska besviken när jag hade bläddrat igenom den. Varför finns det ingen pysseltidning med fint och roligt pyssel?

En ska ska jag ändå prova på från tidningen, nämligen att vika en origamistjärna. Jag gillar att bryta servetter, men den enda gången jag har försökt mig på lite mer avacerad origami fick jag ge upp, så det här kanske kan vara en lagom början!

Shoppingtur

Nu är ungefär hälften av julklapparna inköpta. Hittills är jag nöjd med vad vi har hittat till våra nära och kära, men det beror på att det är de svåra julklapparna som är kvar att köpa.

Sambon hade lite ärenden på egen hand i sta'n idag så då följde jag och bebisen med och passade på att gå på affärer som sambon inte uppskattar. Till exempel garnaffären och pysselaffären. Jag hade stor beslutsvånda inne på garnaffären, visste exakt vad jag skulle använda garnet till, men jag kunde inte bestämma mig för om jag ville ha ett lurvigt, tunt garn eller ett tjockt olurvigt. Det blev ett tjockt olurvigt, men inte förrän jag hade virkat halva grejen var jag säker på att jag hade valt rätt garn. Vad det är jag håller på att virka har jag inte tänkt avslöja här, det ska bli en julklapp. Det är tråkigt att vara bloggare så här i juletid, man kan ju inte visa upp ens hälften av sina pysselalster.

Inne i bilen har jag gömnt en liten plåtburk med några tomhylsor i, så bilen är faktiskt en liten skallra också, något som uppskattades av bebisen när hon invigde den idag.

På tal om virkning så börjar bebisens bil snart var klar, det är bara lysena och däcken kvar, men då tappade jag motivationen. Dessutom hade jag ingen fibestoppning, därför fyllde jag bilen med bomull, inte det mest lämpliga när det är en dreglande bebis som ska ha den... Antagligen kommer det hela att mögla innan jag ens har hunnit få dit de sista detaljerna. Det är bara att inse, det där med detaljer och dekorationer, det ÄR inte min grej.

Dagens present till mig själv. De pryder faktiskt sin plats under taklampan tycker jag!

Förutom flera presenter till andra fick jag två saker för egen del också, nämligen två julgranspumlor. I väntan på att julgranen få komma in så får takkronan fungera som hängare för pumlorna. Julgranen är inte ens huggen än, men kvällen innan julafton kommer den att stå på sin plats i hörnet.

De här två elefanterna hade jag tänkt köpa redan förra julen, men när jag väl pallrade mig in till sta'n så fanns det inga kvar. Som tur var fick jag en chans till den här julen. De väntar på granen under adventsljusstaken.

Flamberad filé med rosépepparsås

Jag lägger ut receptet på vår fredagsmiddag. Det är ett bra nyårstips!

4 port

1 kg potatis

2 msk margarin eller smör

salt, peppar

Sås:

½ finhackad gul lök

3 dl vatten

1 köttbuljongtärning

½ dl Madeira

½ tsk torkad dragon

1 dl grädde

1-2 msk krossad rosépeppar

600 g filé av älg, fläsk eller "oxe"

1 msk margarin eller smör

svartpeppar

flingsalt el. vanligt salt

1 msk konjak

Börja med klyftpotatisen. Sätt ugnen på 250 grader. Skala potatisen och skär i "båtar". Lägg margarinet i en ugnslångpanna och låt det brynas i ugnen. Ta ut långpannan och lägg i potatisen. Vänd runt så det kommer margarin runt om potatisbåtarna. Stek i ugnen 3o min, rör om efter halva tiden.

Gör såsen: Koka upp buljong, lök, madeira och dragon. Låt koka utan lock tills ca 2 dl återstår. Sila såsen, häll tillbaka den i kastrullen och tillsätt rosépeppar och grädde. Låt sjuda en stund till, till "simmig" konsistens.

Skär filén i 2 cm tjocka bitar. Klappa in salt och peppar runt om varje köttskiva. Stek i smör på ganska hög värme, ca 3-4 min på varje sida. Förbered flamberingen genom att ta fram ett lock som täcker stekpannan och se till att inte flambera under fläkten. Lägg över alla köttbitar i stekpannan om du har stekt i omgångar. Låt allt bli varmt. Ta av pannan från plattan, häll konjaken över köttet och tänd på, en lång tändsticka är bra. Kväv elden med locket. Lägg upp köttet på varma tallrikar.

Vispa ur stekpannan med lite vatten och sila ned i såsen. Smaksätt ev. såsen med salt, peppar och mer konjak.

Lägg upp fint och servera med en god grönsallad.

Jag har lånat bilden från Wikipedia, ångrar att jag inte bad sambon fota min flambering!

En perfekt fredagkväll...

...hade vi igår. Först lagade jag Flamberad älgfilé med klyftpotatis och rosépepparsås som vi åt på finaste porslinet, vit linneduk med linneservetter och med mässingsljusstakarna och guldstjärnekonfetti på bordet. Jag lyckades till och med övertala sambon att skippa ölet och dela en flaska vin med mig, för mig var det första vinflaskan sedan jag slutade amma bebisen.

På tal om linneservetter (mina är nog av bomull av absolut lägsta kvalitet om jag ska vara ärlig) så satt jag och kollade på inredarna Simon och Thomas på tv 3, Thomas kunde absolut inte tänka sig att duka ett bord med pappersservetter. Jag håller inte med honom. Visst är det lyxigare med tygservetter, men min erfarenhet är att om man dukar med tygservetter så vågar ingen använda dem och vilken är vitsen då med servetter? Men jag är ju också mer en praktiker än estet, det märker ju envar som har sett mina pysslelverk.

Däremot gör en fin dukning mycket för matupplevelsen, mat blir godare om man dukar lite fint jämfört med om man bara slänger fram tallrikar, glas och bestick i en hög på bordet.

När vi hade ätit kom mina bröder med respektivar och hälsade på så vi fick sällskap till efterrätten (glass för den nyfikne). Det blev en helkväll med mycket prat, glögg och total utklassning i Uno, det var svägerskan Å som vann överlägset.

Uno är ett underskattat spel. Vi har en del kända dyra spel, men av någon anledning blir det oftast Uno ändå när vi ska spela spel. Det är lagom okomplicerade regler, man kan sitta och prata om annat samtidigt, det tar oftast inte så lång tid och det finns utrymme för en hel del strategi, framför allt om man spelar om poäng. Däremot gäller det att man enas om detaljerna innan man börjar spela, för nästan alla har olika regler när det kommer till detaljerna.

Soppa med persiljerot

Persiljerot är en rotsak som ser nästan exakt likadan ut som palsternacka, och även smakmässigt påminner de om varandra. Jag upplever persiljeroten som lite mindre söt än palsternackan och med lite tydligare smak. Jag gjorde en soppa av persiljerot och selleri som blev smakrik och god. Bilden har jag tydligen råkat radera, men här får ni receptet i alla fall.

3-4 port

1 persiljerot
1/4 rotselleri
1 gul lök
1 stor potatis
2 vitlöksklyftor
½ tsk curry
1 msk olivolja
2 buljongtärningar
ca 7-8 dl vatten eller så det täcker rotsakerna
peppar ev. salt
2 msk vispgrädde
pressad citron

persilja till garnering
ev. knaperstekta bacontärningar

Skär alla rotsaker i jämnstora bitar. Fräs allt tillsammans med curryn i olivoljan i en gryta.
Späd med vatten och buljongtärningar.
Om man vill ha en slät soppa mixar man den i matberedare eller med mixerstav.
Runda av med grädden, smaka av med peppar och citron, salta om det behövs, men buljongtärningarna brukar ge tillräckligt med sälta.

Strö över klippt persilja och ev knaperstekt bacon i tallrikarna.

Om man skippar buljongtärningarna och saltet är det här perfekt barnmat, kanske tillsammans med frikadeller.

En julkrubba!

Det var en gång ett stall...



Där tvingades en stackars havande kvinna och hennes man övernatta. På natten föddes deras son.

Herdarna som vaktade sina getter fick besök av en ängel och blev tillsagda att gå till det lilla barnet.

Långt borta i fjärran östern såg vise män en stjärna på himmelen och de visste då att en kung hade fötts. De följde stjärnans ljus och kom till ett stall där det redan var fullt med folk.

De tre vise männen överlämnade fina gåvor till det lilla barnet, men de var nog lite skeptiska över att hitta sin kung i ett stall. Kanske de till till och med tvivlade på sin visdom, men det förtäljer inte historien.

Det var julevangeliet i pepparkaksversion!

Pyssel

Jag har gjort en del pyssel den senaste veckan, bland annat har jag påbörjat ett pepparkakshus, jag hoppas att jag får det klart idag så att ni kan få se det. Dessutom har jag gjort en julklapp klar, men den kan jag ju inte visa er. Häromdan när jag surfade runt och kollade in bloggar så halkade jag in på virkverket och himmel vilka roliga virkidéer den kvinnan hade, och dessutom verkar hon kunna genomföra dem och förvandla dem till mönster. Synd bara att hennes blogg ligger i dvala för tillfället.



Virkmönster är något som fashinerar mig, att följa ett lite komplicerat virkmönster, framför allt om man inte har någon bild av den färdiga grejen, det är ungefär som att lösa ett chiffer. När jag virkar efter mönster är jag alltid oerhört imponerad av den som har lyckats få ner det på papper. Så jag har med andra ord hittat en ny idol i virkverkets upphovskvinna!



Hon inspirerade mig också att virka en bil, hon hade flera stycken jättecoola virkade leksaksbilar på sin blogg. Givetvis kunde jag inte låta bli att härma henne att också försöka virka en bil, och jag tror faktiskt att det kommer att gå vägen, jag har bara halva taket kvar och lite däck och lysen och sånt.

I den här påsen ligger mina ofärdiga sockar (som jag påbörjade i september), JULKLAPPEN, och bilen. Blir ni nyfikna nu????

Älgstek i järngryta

Ett gott och enkelt sätt att göra älgstek. Grönsakerna som får steka med blir jättegoda.

1 älgstek, 600 g räcker till ca 3 port

salt, peppar

rosmarin

timjan

Gnid in kryddorma på köttet. Bryn köttet i margarin i grytan.

Klyfta 3 tomater och 2 lökar. Skala 3-4 vitlöksklyftor. Lägg ner allt i grytan med köttet. Klicka ner 1-2 msk Mango chutney med grönsakerna.

Späd med 3-4 dl vatten så att det blir ca 2-3 cm i botten av grytan.

Koka under lock ca 1 timme, eller tills en stektermomete visar 70 grader. Späd med mer vatten under tiden om det behövs.

Servera med kokt potatis och någon sorts sallad.

Julklappstips

Ett julklappstips till den som har allt, eller som en lite annorlunda värdinnegåva att ha med sig på fest, är Pocketkokboken av Jonas Hugosson. Den har några år på nacken, gavs ut 2003, men jag tror inte att den finns i var mans hem ännu. Den är snygg att ha framme, tycker jag och den innehåller recept som går snabbt och lätt att laga. Däremot är det ingen vardagsmat, utan mer enklare festmat eller mat för "fredagsmys". Recepten är ganska "lyxiga" med filé och andra lite dyra råvaror, och även väldigt generösa med grädde och creme fraishe. Boken är indelad i olika delar, t.ex. pasta och risotto, kött, före, efter, smått och gott, vilket vin till vad... Varje avsnitt inleds med ett faktauppslag med olika tips och råd.

Jag tänkte bjuda på ett recept ur kokboken. Klicka på bilden högst upp i inlägget så blir det lättare att läsa.

Snömannen av Jo Nesbö

Jag har lyssnat på Snömannen som ljudbok, men det här är en bok som lika gärna kan läsas ur upplevelsesynpunkt. Det är en ganska typisk deckare med en lite missanpassad kriminalkommissarie och expert på seriemördare i huvudrollen, Harry Hole. Själva historien pendlar hit och dit med många falska spår innan sanningen uppdagas. Givetvis blir Harry personligen indragen i berättelsen också.

Det börjar med försvinnanden, varje år när den första snön faller så har det runt om i Norge försvunnit kvinnor. Alldeles vanliga norska kvinnor med man, hus och barn. I samband med försvinnandet har en snögubbe funnits i närheten av den försvunnas hem.

Det blir Harry som får försvinnandena på sitt bord eftersom det är stiltje på mordavdelningen i Oslo för tillfället. Till sin hjälp har han sitt team, som utökats med en nykomling, en kvinnlig polis vid namn Catrin Bratt.

Det här är en actionfylld deckare, det stormas hyreshus med en volvo amazon, det hoppas från översta våningen, pistoler viftas och berättelsen tar hela tiden nya vändningar i ett ganska raskt tempo. Och det begås många kreativt utförda mord innan berättelsen är slut.

Det här är perfekt julläsning, eller något att ha som ljudbok i bilstereon under alla resor kors och tvärs mellan julkalasen, jag tror att det är en bok som underhåller både vuxna och tonåringar, och både kvinnor och män. Om man väljer att lyssna på deckare i allmänhet i ljudboksform så är det bra om man kan lyssna ganska länge första gången, det brukar nämligen ta lite tid innan man är "inne" i en uppläst deckare.

Skugga av Karin Alvtegen

Karin Alvtegen har deklarerat att hon ska sluta skriva deckare. Det tycker jag är synd. Jag tycker nämligen att hennes deckare eller vad man ska kalla det, blir bättre och bättre, och Skugga är den bästa i serien. Det är ingen utpräglad deckare utan mer en roman som innehåller brott.

Skugga handlar om familjen Ragnerfeldt, Axel Ragnerfeldt som fick Nobelpriset, hans fru, barn, sonhustru och hembiträde. Den handlar om hur en familj påverkas när det blir obalans i en familj. En person som lyser och tar allt medan alla andra hamnar i skuggan. Givetvis finns det mörka hemligheter i familjen, annars skulle det inte vara någon deckare.

Förväntar man sig action, galna mördare som hugger yxor i detektiven eller vilda biljakter så kommer man att bli besviken när man läser den här boken. Den berättar de olika personernas historia, nästan oberoende av varandra. Man får veta hur Axel och hans fru har glidit från varandra, hur samma sak händer med sonen Jan-Erik och hans fru Louise och de är inte förmögna att göra något åt det som händer. I utkanten av historien, men samtidigt i centrum, finns Gerda Persson, familjen Ragnerfelts gamla hembiträde och hittebarnet Kristoffer.

Jag känner att den här recensionen inte blev så inspirerande som jag skulle, men Karin Alvtegen är en betydligt bättre författare än mig, så läs boken!