Missgärningen av Linnéa Fjällstedt

Den här boken råkade jag öppna senast jag var i stugan. Och jag fastnade, jag överlät barnen till mormorn och bara läste. Sedan fick boken följa med hem så att jag kunde läsa klart. Den här boken är barmhärtigt kort, bara ca 170 sidor med ganska stor stil. Men trots sitt korta omfång så är det här en stor bok till innehållet.

Linnéa Fjällstedt grundar berättelsen på tingsprotokoll och andra faktakällor, och här kan man verkligen säga att verkligheten överträffar dikten, för om man skulle ha hittat på den här berättelsen skulle vi som läsare tycka att den var orealistiskt hemsk.

Boken utspelar sig någonstans i Lapplands fjällvärld. Ett arbetslag befinner sig på väg mot norska gränsen för att avverka inför järnvägsdragningen. Bolin tar hästen ner till byn, gott och väl en dagsmarsch bort för en häst, för att hämta löningen åt sig och sina kamrater. Men när två veckor går utan att han återvänder till huggarkojan börjar arbetskamraterna ana oråd. Alla spår efter honom slutar i det ökända Kälantorpet. Det sägs att vandrare och gårdfarihandlare som har sökt nattlogi i Kälantorpet har försvunnit tidigare och när Bolin försvinner startar länsman en utredning av familjen i Kälantorpet. Att saker och ting inte står rätt till hos Agata och Efraim i torpet står snart klart och pressen från utredningen och ryktesspridningen som nu kulminerar bryter ner familjemedlemmarna som redan innan är hårt prövade av svält och fattigdom. Tragedierna för familjen avlöser varandra och historien blir mer och mer makaber.

Det var länge sedan jag blev så här berörd av en bok! Även om boken inte är ny, -läs, den verkar gå att få tag i på antikvariat! I min bokcirkel har vi kommit fram till att vi gillar böcker med starka kvinnor. Den här boken ger en ny dimension till det temat kan man lugnt säga.