Skoternostalgi

Jag blev utmanad att visa den sjätte bilden ur den sjätte mappen för er. Det visade sig vara totalt omöjligt, vi har nämligen så konstig ordning i våra datorer. Först och främst har vi två datorer. Sedan har vi bilder på flera olika ställen i de två datorerna och dessutom har vi en flyttbar hårddisk där vi också har en massa bilder. I den här datorn hade jag bara två bildmappar med flera hundra bilder i varje. Den här bilden var den sjätte i den andra mappen:

Den föreställer min yngsta bror en vårvinterdag för några år sedan. Han kör vår gamla ski-doo citation. Mamma köpte den åt oss när jag gick i högstadiet och jag har kört den ända tills jag var 23, då köpte jag min brors skoter och den kör jag än. Brorsorna gick snabbt ihop och köpte en egen skoter så fort de fyllde sexton. Vi har varit på väg att sälja den här gamla ski-doon många gånger, men vi klarar inte riktigt av det och fortfarande är det faktiskt så att det här är den roligaste skotern att köra. Men det är inte enkelt, den kräver 100%-ig koncentration av sin förare, vid minsta ojämnhet tippar den och när man kör gasen i botten går den nästan 60 km/h.

Det finns många historier att berätta om turer med den här maskinen, den har varit till fjälls många gånger, både med mig och sambon och med mina bröder. För att inte tala om hur den har prövat mitt och sambons förhållande under de första åren vi var tillsammans!

En gång hade gasvajern gått av och för att kunna köra hem hade vi skarvat den hjälpligt men då blev vajern lite för kort därför gav skotern lite gas hela tiden. På vägen hem blev jag avkastad (man blev det några gånger varje tur av den skotern) men den stannade inte när jag släppte gasen utan skotern fortsatte utan mig, studsande i skoterspåret. Sambon som körde före mig, vände sig om och tittade så att jag hängde med, men när han såg att skotern kom körande utan förare så stannade han, kastade sig över skotern och lyckades nå stoppknappen.

Några bucklor har den också fått genom åren. En gång, det var på den tiden jag inte hade körkort, tog jag skotern för att hälsa på sambon (som inte var min sambo då, på den tiden bodde vi hemma hos våra föräldrar). Jag skulle vara laglig och hade lånat pappas hjälm, jag hade nämligen ingen egen. Den var så stor att när jag vred på huvudet stannade hjälmen kvar i utgångsposition och huvudet rördes inuti hjälmen. Hjälmen hade ett visir som efter en liten stund immade igen. Jag försökte vicka upp visisret men det föll bara ner igen. Plötsligt hade jag ett träd mitt framför skotern. Jag väjde snabbt, men med mitt starkt begränsade vidvinkelseende såg jag inte trädet som stod till höger, så jag körde rakt in i det. Som tur var gick det inte fort, så det hände inget med mig, men sambon fick ett gott skratt när han såg hur skotern såg ut. Fram kom jag helskinnad, men jag hade nog varit en säkrare skoterförare den gången om jag hade lämnat pappas hjälm hemma...

Om jag ska berätta alla historier om den här skotern, då måste jag starta en särskild blogg bara för det, så jag nöjer mig med detta. Tänk vad ett fotografi kan framkalla minnen! Nu skickar jag utmaningen vidare till Catta, Utsikt mot älven och alla andra som känner sig manade.